Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


torsdag 6 november 2014

Uppdrag #7: Tretalsmystik

Tretalsmystik bygger på att talet tre är heligt i många kulturer och återkommer ständigt i sagor, myter och legender. I många kulturer är de jämna talen en symbol för det materiella, som jorden och kroppen, medan de ojämna talen symboliserar det andliga såsom livet och själen. Talet tre är vad man får om man adderar det första ojämna talet med det första jämna, och därmed får det en extra magisk innebörd.
(Den här texten är tagen från Wikipedia)

Nu är det rätt tid att skriva sagor. Talet tre går ju att använda på många sätt. Välj ditt tema och bygg en saga utifrån det. Exempel på vad det kan finnas tre av:

  • Tre personer/djur/väsen ska genomföra ett uppdrag och sista försöket blir tredje gången gillt
  • En person eller flera behöver genomgå tre prövningar innan de får...
  • Anden ger dig tre önskningar och vad betyder det för dig?
  • Det finns tre dörrar att välja mellan, vad finns bakom varje dörr och framför allt den sista?
  • Tre saker får du ta med dig, vilka väljer du och vad har de här sakerna för magiska krafter eller liknande
  • Tre personer med olika krafter som bildar ett team som ska slåss mot de ond
Du kan säkert komma på ännu fler exempel på hur talet tre kan användas. Nu ska du forma din saga och det här uppdraget är väldigt fritt. Det kan vara fantasy, dåtid, nutid, science fiction, men i och med talet tre blir det en sagotouch på det hela.


Deadline: 2014-12-07 (OBS! I och med att jag ska få barn kring detta datum kan det hända att det blir en del fördröjning i publiceringen av era texter)
Omfattning: max 1500 ord
Skicka din text till skrivarcirkel[at]wallinskaya.com
OBS! Skicka inga bifogade filer utan klistra in texten direkt i mailet.

  • Ange ämne/subject: Uppdrag #7
  • Berätta vad din text heter
  • Vad är ditt författarnamn?
  • Ange eventuell hemsida eller mailadress som du vill ha med i publiceringen av din text
När du skickar en text till ovanstående mailadress godkänner du automatiskt att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/

Frågor om uppdraget ställer du i kommentarsfältet.

onsdag 5 november 2014

Anton

Anton

Författare: Björn Velander

Jag satt på tåget mot Stockholm. Jag tittade lite förstrött ut genom fönstret på landskapet som for förbi. Tanken var att jag skulle jobba en del på tåget men när tåget sattes i rörelse hade all lust att arbeta försvunnit och istället satt jag bara kladdade lite i ett anteckningsblock.

Hur det nu var så klev en man på någonstans längs vägen. Jag höll på att skriva en del nonsens i mitt block och tänkte inte på riktigt var tåget hade stannat. Om det ens stannade, det kunde mycket väl vara så att mannen bara bytt plats när han sjönk ner på sätet mitt emot mig.

Jag såg upp på honom och slog nickade lite lätt. Hade inga planer på att prata med någon. Det var en man något äldre än jag med lite rufsigt hår som börade få en del grå stänk här och var. Glasögonen hade glidit ner och satt lite snett på nästippen. Han rättade till dem men de började strax glida ner över näsryggen igen.

“Är det ledigt här?” frågade han efter en stunds tystnad.
“Ja.” svarade jag ganska kort i hopp om att samtalet skulle dö ut.
“Jag heter Anton.” sa han och puttade åter igen upp glasögonen.
“Björn.” sa jag och tittade på honom. Han hade en något skrynklig kavaj på sig och var rejält solbränd.
“Jag har just kommit tillbaka från Nigeria.” sa han när han såg att jag lät min blick söka sig över hans händer och ansikte. Jag höjde på ögonbrynen när jag förstod vad han sagt. Min första gissning hade varit Thailand eller något liknande ställe men inte Nigeria.
“Du verkar förvånad.” sa Anton med ett vänligt leende.
“Ja.” sa jag  “Det är ju inte det vanligaste resmålet för solsemester.”
“Nej du skulle bara veta. Hade folk bara vetat om hur det är där så skulle nog fler åka dit.”
“Du säger det?”
“Javisst det var inte en fråga om det skulle vara soligt, det var mer en fråga om hur varmt det skulle bli om dagarna.”
“Jo men nog är det väl lite mer än så som drar turister. Det handlar ju en del om bekvämlighet också.”
“Det har du rätt i. Har du varit i Nigeria?” frågade han som om det var den mest naturliga sak i världen.
“Öhh.. Näää..” svarade jag lite långsamt.
“Du borde verkligen åka dit. De är så trevliga och vänliga där nere.”
“Men så var det det där med hotell och bekvämlighet också.”
“Man kan inte få allt. Är det sol man vill ha kan man åka dit, inga problem.”
“Var det därför du var där? Solen?”
“Nej inte alls, solen är inget jag söker mig till.” sa han och tryckte återigen upp glasögonen till näsroten. “Jag arbetade som distriktsläkare där. Fantastiskt jobb.”
“Läkare?”
“Ja om det är något de behöver där nere så är det läkarhjälp. Kompetent hjälp för att hjälpa till och lära upp personer från trakten.”
“Hur kom du på idén överhuvudtaget?”
“Att bli läkare? Det var något som jag drömt om sen jag var liten. Vi var ofta på Öland hos min mormor och morfar.”
“Okej.” sa jag och lade ner pennan.
“Morfar var prost och han var väl inte den muntraste typen precis, men som det nu var så en av somrarna jag var där så lyckades jag komma åt konservöpparen, de hade en sån som hängde på väggen. En sån med vev och så två hjul som trycks ihop mot burkkanten. Där lyckades jag få in mitt finger.” han höll fram sitt pekfinger och visade upp ett ärr på fingerblomman. “Då blev det ilfart till sjukhuset där det syddes. Då tror jag det var jag började fundera på att bli läkare. Jag var fem år.”
“Men hur kom du på att du skulle åka till Nigeria?”
“Det var en ryslig slump. När jag studerade i Göteborg så var jag en dag ute på en promenad. Jag gick runt och hittade en glasskiosk och när jag satte mig på en bänk så satt där en man från Nigeria. Och vi började prata om lite allt möjligt och när han fick veta att jag läste till läkare så började han berätta om hur det var i Nigeria. Då bestämde jag mig för att jag skulle åka ner dit när jag var klar.”
“Du bara bestämde det sådär?”
“Ja det var ju självklart. Jag blev läkare för att hjälpa andra. Den själsliga vården har jag inte ärvt av mina morföräldrar men viljan att hjälpa har nog slunkit med därifrån.”
“Så vidare självklart är det väl ändå inte?” frågade jag tveksamt.
“Kanske inte men jag har alltid haft lite dåligt tålamod. Ända sen jag var liten. Även mina lärare på läkarskolan påpekade det. Men jag tror att det har varit en av mina största styrkor.”

På andra sidan gången satt en kvinna med en låda vindruvor. Plötsligt började hon slå sig i bröstet och det blev tydligt att hon satt en vindruva i halsen. Jag rusade upp, drog upp henne på fötter och försökte få upp druvan med Heimlich manövern. Men hur jag än försökte så kom den inte upp.
“Jag får försök!” sa Anton och tog över. Han tryckte till våldsamt mot hennes bröstkorg utan resultat. Han lade ner henne i gången och försökte nå druvan genom munnen. Kvinnan började bli blå i ansiktet och benen skakade okontrollerat.
“Det går inte, jag får inte upp den!” sa Anton och började leta i sin väska.
“Är det någon som har en vass kniv eller en sax?” ropade han medan han plockade i sär en kulspetspenna. En tågvärd kom springande med en liten kniv.
“Björn, jag behöver din hjälp. Du måste hålla fast hennes armar medan jag skär upp hennes strupe.”
“Okej.” sa jag inte helt säker på vad det var jag gått med på men jag satte mig på golvet och höll fast hennes armar.
Anton koncentrerade sig och kände på hennes hals, hittade struphuvudet och strax under satte han kniven. Han tog ett djupt andetag och tryckte ner kniven i halsen på kvinnan. När han drog ur kniven så flödade blodet ut. Han tog ytterhylsan från kulspetspennan och förde sakta ner den i öppningen i hennes strupe. När han fått ner den hördes ett väsande och kvinnans bröstkorg höjde sig sakta.
Anton tog tag i kvinnans huvud och såg henne i ögonen. “Lyssna på mig nu. Du måste ligga helt still. Försök inte prata för det går inte. Blinka en gång om du förstår mig.”
Kvinnan blinkade en gång.
“Bra.” sa Anton sen tittade han på tågvärden. “se till att det finns en ambulans som väntar vid nästa station. Det är viktigt att hon kommer till ett sjukhus så fort som möjligt.”
Jag sjönk ner på golvet. “Hur gorde du det där?”
“Det där var inte så märkvärdigt. Här var det ju en ganska kontrollerad miljö. Du skulle varit med när jag gjorde det ute på den Nigerianska landsbyggden. Där var det verkligen en utmaning.” sa Anton och tryckte upp sina glasögon på näsryggen medan han reste sig frå kvinnan.
“Rör dig inte.” sa han och till kvinnan när han sjönk ner på ett säte.

Epilog: Det var en svår uppgift. Det var så svårt att inse hur de jag läste om som liten skulle vara som vuxna. Men när jag en dag kom och tänka på boken Prostens barn barn och Anton som var den lille killen det handlade om så hade jag tidigare under dagen sett en video med Hans Rosling och det slog mig att han skulle säkert kunna vara den som Anton blir när han växer upp.

tisdag 4 november 2014

Längst bort på perrongen

Av: Adele Lustborg

Fönstret på tåget var öppet trots att det började bli kallt ute. Ingen brydde sig om att stänga det och själv satt jag alldeles för långt ifrån och ville inte börja kliva in bland alla trötta pendlare som satt och gäspade i sina smartphones. Jag tittade på var och en av de som satt i min närhet och ingen annan såg sig omkring. Tänk om jag skulle ta fram en kniv, tänkte jag. Då skulle ingen märka det. Eller om jag skulle blöda floder av näsblod. Ingen skulle se det. Jag skulle kunna göra jättekonstiga saker utan att någon skulle reagera trots att jag sitter mitt ibland jättemånga personer. När jag fantiserade om vad jag skulle göra började jag flina. Då tittade en kvinna med långt mörkt yvigt hår upp från sin bok och log. Jag fick ett leende mitt i rusningstrafiken.

Den automatiska rösten ropade ut min station i högtalaren och jag började förbereda mig på att stiga av. Kvinnan med det mörka långa håret gjorde sig också redo. Vi två var de enda som skulle stiga av här, kanske för att vi satt i fel ände av tåget och således behövde gå en lång promenad på perrongen.

Dörrarna stängdes och tåget åkte vidare. Jag kände att kvinnan gick bakom mig och direkt jag vände mig om för att bekräfta det såg jag hur hon började springa. Jag följde henne med blicken och såg att hon var på väg mot en person som låg på andra sidan perrongen. I samma stund hörde jag ljudet av plingan som berättar att ett tåg är på väg in. Kvinnan drog i den mörkklädda personen som hängde ut över kanten. Jag sprang snabbt dit och tog tag i ena armen. Tåget tutade högt och kom allt närmare oss. Det enda jag såg framför mina ögon var starka lampor som blinkade. Vi drog båda tag i kroppen och ramlade baklänges i samma stund som tåget åkte förbi.

Vi såg på varandra, jag och kvinnan med det yviga håret. Hon log och jag försökte få fram något som kunde liknas vid ett leende men det var svårt. I våra armar höll vi en rödhårig flicka med svart kappa och svarta jeans. Jag tog undan håret hon hade för sitt ansikte. Hon blundade.

”Vad ska vi göra?”, frågade jag. Hon tittade ner på flickan de höll i sina famnar och klappade henne ömt över kinden. Jag tog fram min telefon och slog de tre siffrorna jag sällan slagit innan, bad om en ambulans till stationen. En hård vind drog in över perrongen och kvinnan med det yviga håret tog av sig sin stora tjocka stickade halsduk och virade in flickan i den medan jag pratade med larmcentralen.
”Andas hon?”, undrade de på andra sidan luren. Jag ställde frågan till min medhjälpare som lyssnade efter andetag och kände på pulsen. Hon nickade. När jag lagt på luren sträckte jag fram handen mot kvinnan och presenterade mig.
”Ronja”, svarade hon och rättade till håret som blev ännu yvigare i vinden.

När ambulanssjukvårdarna kom till platsen vaknade flickan till. Hon tog sig för ryggen och sa att det gjorde ont. Sjukvårdaren lyfte på hennes svarta kappa och tröjan hon hade under. Ett stort märke som från en spark uppenbarade sig därunder.
”Hon måste ha blivit sparkad. Hon låg och hängde över kanten. Hon hade kunnat bli överkörd av tåget”, sa Ronja förtvivlad. Sjukvårdarna la flickan på sin bår och rullade den över hela perrongen.

Vi satt kvar på marken och tittade på varandra.
”Min halsduk...”, sa Ronja till slut och skrattade. ”Hon fick med sig min halsduk.” Jag skrattade också. Vi hjälpte varandra upp från marken och gick långsamt under tystnad mot utgången.

”Vill du ta en fika?”, frågade jag och Ronja nickade. Vi gick till konditoriet på torget och stannade i flera timmar. Vi pratade om och om igen om det vi varit med om och vad som kunde ha hänt innan.

måndag 3 november 2014

Pippi och jag som livräddare

Pippi och jag som livräddare

Författare: Ella-Bella

Första gången Pippi och jag träffades var när jag, som ung och grön allmänreporter på lokaltidningen, skulle skriva om hennes nystartade Bed & Breakfast i Villa Villekulla. Det måste ha varit någon gång i mitten av åttiotalet. Jag minns att jag blev ganska överraskad av den uppenbarelse som mötte mig där. Pippi var betydligt äldre än jag, bortemot femtio kanske, men hennes klädsel och frisyr talade ett annat språk. Jag har visserligen alltid gillat när folk klär sig personligt och har en egen stil, så det var inte det, men Pippi såg ut som om hon hade något slags barnkläder på sig, eller var det kanske en gammal Marimekkoklänning? Hon påminde förresten om Lilla My, apropå associationen till Finland, med det morotsfärgade håret uppsatt i en liten knut på hjässan.

Pippi berättade hon att hon hade bott i Villa Villekulla ända sedan hon var barn. Hon visade mig fotoalbum från den tiden, och jag kunde konstatera, att hon alltid hade sett lite speciell ut. Som barn hade hon haft håret i flätor, men i övrigt var hon sig ganska lik. Hon visade också foton på sina kära husdjur från den tiden, hästen Lilla Gubben och apan Herr Nilsson, borta sedan länge. Nu hade hon ett antal katter och den tama grisen Hugo, som spatserade omkring inne i huset och försökte komma åt katternas matskålar. ”Du uppför dig verkligen som en riktig gris”, sa Pippi och klatschade godmodigt till honom på den tjocka baken.

Jag undrade hur hon hade kommit på idén med ett Bed & Breakfast-ställe. Pippi svarade att hennes kappsäck med guldpengar, som en gång varit proppfull, nu började sina. Hon behövde skaffa sig en inkomst helt enkelt. Villan var ju rätt så stor, så det fanns rum för flera gäster. Än så länge hade hon inte haft så många besökare, men hon hoppades att min artikel i tidningen skulle göra stället känt och förhoppningsvis mer välbesökt.

Åren gick och Pippis verksamhet gick ganska bra, åtminstone under sommarhalvåret. På höstarna kom det ibland fritidsfiskare för att fiska i sjön strax intill. Om fiskelyckan var god, brukade de stanna några dagar. Vid sådana tillfällen utökade Pippi sin verksamhet till helpension, så att fiskarna kunde få sin fångst tillagad och avnjuten i köket på Villa Villekulla. Grisen Hugo var förtjust i fisk och tiggde mycket ouppfostrat vid bordet.

Pippi och jag blev goda vänner och träffades då och då. Jag gillade hennes okonventionella sätt och glada humör och hon verkade tycka bra om mig också. Jag tror hon var lite imponerad av att jag arbetade på tidningen. Hon ville gärna att jag skulle skriva om henne eller Villa Villekulla och det gjorde jag också så fort det fanns någon anledning. Pippi klippte ut allt och klistrade upp det direkt på köksväggen. ”Så jag har något intressant att titta på när jag äter”, förklarade hon.

En vacker höstdag när träden börjat flamma i guld och rött hade Pippi och jag kommit överens om att göra en lång skogspromenad tillsammans. Kanske skulle vi hitta lite svamp också. Jag ställde min gamla bil Skrutten vid infarten till Villekulla, tog med mig matsäcken och svampkorgen och ropade på Pippi. Hon kom stövlande i något som måste ha tillhört hennes pappa Efraim en gång i tiden. Det klafsade om fötterna i de alltför stora gummistövlarna. ”Du kan nog inte gå i skogen med de där”, påpekade jag försynt, ”du kommer att snubbla på minsta sten”. ”Tror du det?”, sa Pippi. ”Jag som tycker pappas gamla stövlar är så snygga. Okej, jag går väl in och byter till något annat då.”

Precis när vi skulle ge oss iväg kom en av Pippis hyresgäster ut bärande på diverse fiskeredskap. ”Det här är Kalle Blomkvist, före detta mästerdetektiv”, sa Pippi. ”Han är här för att fiska över helgen.” ”God fiskelycka då”, sa jag innan vi vek av åt vårt håll.

Det var härligt i skogen, tyst och fridfullt, bortsett från vårt pratande förstås. Vi hittade en hel del svamp som Pippi tyckte att vi skulle laga till och äta hemma hos henne. ”Det blir gott tillsammans med Kalles fisk, om han nu får någon”, sa hon.

Så småningom kom vi ner till sjön där Kalle höll till och fiskade. Precis när vi fick syn på honom i Pippis roddbåt en bit ut från land, ställde han sig upp i båten och började vifta med armarna. ”Vad tar det åt honom nu då?” sa Pippi. ”Har han blivit alldeles tokig, gubben? Ingen flytväst har han heller.” Hon hann inte längre förrän Kalle tippade över bord. Först sjönk han som en sten, men snart kom han upp till ytan igen. ”Det verkar som om han blivit sjuk på något sätt”, sa jag. Innan jag hade pratat färdigt hade Pippi kastat av sig jackan och hoppat ur sina kängor. Hon slängde sig i sjön och crawlade med kraftiga tag mot båten och platsen där Kalle nu flöt på grund av luften i kläderna. Han såg halvt avsvimmad ut.

Pippi lyckades hiva upp honom i båten och började bogsera den till stranden. Jag hade hört om Pippis styrkebravader som barn, men mest trott att det var skryt och påhitt. Nu såg jag att det verkligen var sant. Hon var jättestark. När de kom i land slängde Pippi upp Kalle på ryggen och sa till mig att springa i förväg och hämta bilen. Kalle var blek och verkade ha svårt att andas.

När vi hade lyckats placera Kalle i baksätet på Skrutten och jag börjat köra mot lasarettet, försökte Pippi höra sig för vad som hade hänt. Kalle kunde bara viska enstaka ord, men fick fram att han blivit stucken av en geting där ute på sjön och att han var mycket allergisk mot getingstick. Allergimedicinen hade han glömt att ta med sig på fisketuren.

På sjukhuset fick Kalle en adrenalinspruta och några tabletter. Vi stannade kvar tills han hade repat sig så pass att vi kunde ta honom med oss tillbaka till Villa Villekulla. Läkaren sa att Pippi och jag hade räddat livet på Kalle. Han hade fått en allergichock, vilket var allvarligt nog, och sedan varit nära att drunkna.

När vi kom hem igen fick Kalle ligga och vila sig medan Pippi och jag lagade till en härlig omelett av svampen vi hade plockat. Någon fisk blev det inte den dagen. ”Mästerdetektiven lever farligt på gamla dar”, försökte Pippi skoja med honom, men Kalle såg bara trött och blek ut. ”Jag kommer aldrig mer att gå någonstans utan min allergimedicin”, sa han.

”Slutet gott, allting gott”, grymtade Hugo belåtet, och tittade upp från katternas matskål.