Gubben som gick upp i rök

Gubben som gick upp i rök

Författare: Ella-Bella

Karl och Märta hade bott på den lilla gården sedan de gifte sig för drygt femtio år sedan. Han hade arbetat på sågverket, hon hade haft får och höns. Nu var de pensionärer sedan länge. De hade alltid kommit bra överens tidigare, men på sistone hade det förekommit en hel del gräl dem emellan. För det mesta gällde det småsaker, men trivseln och den goda stämningen var borta.

En eftermiddag – när de hade kommit ihop sig riktigt ordentligt – stack Karl iväg in i skogen bakom huset. Han var så innerligt trött på sin tjatiga kärring och önskade att han kunde försvinna från alltihop.

Som han gick där, uppfylld av ilska och dystra tankar, märkte han inte så noga var han satte fötterna. Plötsligt snubblade han på några rötter, föll omkull, slog huvudet i en stor sten och förlorade medvetandet.

När han kvicknade till liv igen, kände han sig annorlunda på något sätt. Det var som om han hade blivit förändrad. Det gjorde lite ont i huvudet där han slagit i, men det var något annat också. Något som kändes mycket märkligt. Först kom han inte ihåg var han befann sig, men sedan mindes han svagt att han och Märta hade grälat om någonting och att han hade velat försvinna hemifrån. Det ville han fortfarande, kände han.

När han försökte resa sig upp märkte han till sin förvåning att det gick ovanligt lätt och smidigt. Förundrat tittade han på sina armar och ben – och fick en chock. Händerna och fötterna såg ut som stora tassar och han hade blivit alldeles luden och grårandig. Karl hade förvandlats till en katt!

”Herre min je, jag måste ha fått hjärnskakning”, tänkte han panikslaget. ”Eller så har jag blivit galen! Hjälp!”

Han satte sig på en stubbe och försökte att andas lugnt. Då prasslade det plötsligt till i gräset och en liten skogsmus kilade förbi.

”Åh, vilken härlig liten läckerbit”, tänkte den grårandiga katten, tog ett vigt språng och högg tänderna i den stackars musen. Det här var något annat än gummans gamla torra köttbullar. Nu började han känna sig mycket bättre till mods. Han behövde ju faktiskt inte återvända hem. Som katt skulle nog livet bli mycket bättre, trodde han. Plötsligt verkade framtiden riktigt ljus.

*

Märta undrade förstås var Karl höll hus. När han inte var tillbaka till läggdags blev hon orolig på allvar. Hon ringde till de närmaste grannarna och frågade om de hade sett till honom, men det hade de inte. På natten kunde hon inte sova av oro. Nästa morgon kontaktade hon polisen, som sökte igenom skogen med hjälp av hundar, men någon gubbe hittade de inte. Hundarna markerade visserligen vid en sten, där det såg ut som om någon hade legat, men sedan upphörde alla spår. Efter en resultatlös vecka började kvällstidningarna skriva om försvinnandet, men ingen hörde av sig med några tips. Till sist engagerade sig Missing People i sökandet, men för en gångs skull misslyckades även de. Gubben var och förblev spårlöst försvunnen.

Tiden gick och alla utgick från att Karl måste vara död. Märta blev alltmer nedstämd. Hon kunde inte längre sova eller äta ordentligt. Oron och sorgen satt som en tung sten i bröstet, och hon anklagade sig själv för allt som hade hänt. Varför hade hon varit så lättretad och tjatig? Hon hade ju egentligen inte menat något illa, hon hade bara känt sig irriterad på Karl ibland. Inte så konstigt kanske, när de båda gått hemma och nött på varandra hela tiden.

”Jag skulle ha behållit hönsen”, tänkte hon. ”Då hade jag haft något att göra om dagarna, och då hade kanske min gubbe fortfarande varit i livet.”

*

Det led mot vinter. Nätterna började bli allt kallare och tillgången på mat minskade. De läckra små mössen, som förgyllt kattens tillvaro under sommaren, hade nu slagit sig till ro i sina varma underjordiska bon. Till råga på allt hade en stor räv dykt upp i trakten. Den var inte främmande för att ta en katt i brist på annat. Kattlivet framstod inte längre som särskilt lockande.

*

En kväll när Märta skulle gå till vedboden, satt det en stor grårandig katt på verandan. Hon hade aldrig sett den förut och den hörde inte till någon av grannarna, så mycket visste hon. Katten verkade inte rädd, snarare tvärtom. Märta lät den komma in och få lite mjölk och en korvbit innan hon schasade ut den igen. Nästa morgon satt katten fortfarande kvar på verandan och tittade på henne.

”Men, är du kvar än”, sade hon. ”Har du ingenstans att ta vägen? Kom in då, så ska du få lite mat.”

När katten efter några dagar fortfarande strök omkring i närheten av stugan, bestämde sig Märta för att ta hand om den för gott. Uppenbarligen hade den inget annat hem.

”Jag undrar verkligen var katten kommer ifrån”, sade hon för sig själv. ”Den måste ju ha bott någon annanstans tidigare.”

Katten tittade på henne med pliriga ögon.

”Du skulle bara veta”, tänkte den.

När Märta fått en katt i huset började hon så småningom att känna sig gladare. Visst tänkte hon fortfarande ofta på Karl, men katten var ändå ett trevligt sällskap. Den var dessutom inte lika tröttsam som gubben hade varit till och från. Ibland tyckte hon rentav att kattens grå morrhår påminde om gubbens skägg. Och den där pliriga blicken fick henne att minnas hur han hade brukat titta på henne när han var på gott humör.

”Jag saknar nog Karl mer än jag trott”, tänkte hon.

*

Katten trivdes mycket bättre hos gumman nu, än han hade gjort i sin tidigare tillvaro. Det var riktigt trivsamt att vara hemma igen och bli ompysslad, få mat, slippa frysa och vara rädd för räven. Han plirade vänligt mot gumman när hon klappade honom. Snart skulle vintern komma, då skulle det bli skönt att slumra i värmen framför kakelugnen.