SU #7: Det gick så snabbt

Jag minns hur jag låg där i farmors vardagsrum. På soffan som var lite stickig när den mötte bar hud. En handduk var utlagd för att det skulle vara lite mjukare. Den där soffan som stammade från sjuttiotalet, mjuk och låg, i köket stod radion på. Min farmor kom in och jag minns ännu hur hon strök undan håret från mitt sår där jag låg och grät ner i handduken. Hon frågade om vi inte kunde gå ner till distriktssköterskan så hon fick titta på det. Det kunde ju vara en hjärnskakning.

Jag skakade på huvudet. Egentligen vet jag inte varför men det var som om jag inte ville veta hur illa det var. Jag kunde ju inte se det där såret själv. Bara känna hur ont det gjorde.
Det var en varm sommar dag och jag låg där på soffan och grät.

Jag kan känna det där ärret idag, det är ca 15 millimeter långt och kanske fyra fem millimeter brett. Jag känner det bäst när håret vuxit ut lite. Då hittar fingrarna den där lilla fickan i håret där inget växer. När fingrarna glider över det så tas jag tillbaka till den där sommardagen.

Jag gick och väntade på att en kompis skulle komma hem igen. Min farmors tomt var stor och välskött. Hon som började som piga när hon var 15 och som blev änka när hon var bara lite drygt 40 såg till att hålla ordning. Det var inte fredag förrän uppfarten var krattad. Gräset var aldrig långt. När drivningen till gräsklipparen gick sönder klippte hon varannan dag för annars blev det för tungt. Runt tomten löpte en låg cementkant. Den var ungefär två decimeter hög och med jämna mellanrum stod en murad pelare. Murad av samma tegel som huset som morfar byggt. Ovanpå låg en betongplatta med ingjutna stenar. Egentligen gjord som en platta för gångar men det hade nog funnits några över. En av de där plattorna hade en sten som var så mjuk och len. Jag brukade ofta låta mina fingrar glida över den.

Mellan dessa pelare löper ett stålrör. Ett brunmålat stålrör. Jag skulle sätta mig på det där röret som jag gjort så många gånger förut. Men jag hamnade lite fel. Lite för långt bak. Och när jag tog tyngden från fötterna så gick det fort. Innan jag ens hade reagerat hade min kropp fått bakvikt och mitt huvud mötte den där cementkanten med full kraft.

Det var många år sen det hände. Men jag kan fortfarande känna den där hemska känslan i magen när jag inser att jag faller baklänges. Men jag kan inte minnas hur ont det gjorde.

Björn Velander

SU #7: Bara knän mot grusig mark

I maj åkte jag för fjärde gången på ett år för att träffa İlker. Vi var fortfarande främlingar för varandra även om vi låtsades älska varandra över allt annat i hela världen. Han bodde på gränsen till en annan världsdel och jag bodde i en studentkorridor i Sverige. Vi levde helt olika liv. Han hade rökt åsnebajs som barn och åkte till andra sidan landet som tolvåring för att tjäna egna pengar. För mig var allt exotiskt och nytt, jag trivdes hur bra som helst. Det fanns inte en chans att jag tänkte på konsekvenser eller över huvud taget på vad jag gav mig in på. Jag blundade för hans skumma historier som inte gick ihop eftersom han helt enkelt ljög för mig. Var det sant att han dödat två personer? Och knäckt näsbenet en våldtäktsman kvällen innan jag kom dit? Jag var den där unga tjejen som skulle rädda en värsting och göra honom mild och god. Han älskade mig, det var något psykologiskt oförklarligt över det hela.

På dagarna var jag på hotellet där han jobbade. Det fanns inte mycket annat att göra och vi ville vara tillsammans veckan jag var där. Eller det fanns mycket annat att göra, men så fort jag skulle göra något fick någon följa med mig. När jag skulle gå till ett internetcafé skickade han med en yngre kille från restaurangen som skulle sitta och titta på vad jag gjorde. Han var trevlig, inte ett dugg snygg, men vi kunde skoja med varandra och då kändes ingenting hotfullt på något sätt. Vi gick tillbaka tillsammans och jag fortsatte min tråkiga dag vid ett plastbord på uteserveringen med en valfri drink som jag fick betala för själv.

Det fanns en bok bakom bardisken som gäster fick skriva i. Det var İlker som la den framför mig på bordet. Han bläddrade själv och visade alla sliskiga kommentarer om hur fantastisk han var. Det var skrivet av skandinaviskor, brittiskor, fransyskor och alla möjliga nationaliteter. Ingen visste hans riktiga namn. Han kallade sig Dennis och det var precis det alla hade skrivit, gjort hjärtan och visat sin uppskattning. Jag tog boken och bläddrade fram till en tom sida, plockade fram en penna ur handväskan och skrev att han som följde med mig till internetcaféet var så snäll och förklarade det med att han inte fått någon uppskattning i boken. İlker tog boken ifrån mig utan att säga något, la den bakom bardisken och fortsatte arbeta.

Samma kväll satt vi utanför huset där vi bodde. Lampor lyste upp poolen med sin spegelblanka yta. Jag hade glömt bort vad jag skrivit i boken och tänkte inte på något som borde varit självklart. Det finns svartsjuka och det finns ägarbehov. İlker var inte svartsjuk, han ville markera att han ägde mig och det gjorde han genom att berätta för sina vänner att han älskade en annan kvinna mer än vad han älskade mig. Jag satt bredvid och lyssnade på det han sa en stund tills jag på instinkt reste mig upp och smällde till honom hårt på kinden. Precis innan instinkten sa till mig att springa därifrån såg jag hans mordiska blick. Jag sprang utan att titta bak. Jag flög ner för korta trappavsatser och ut på gatan, utan att veta vad jag skulle springa mot, bara vad jag skulle springa från. Nu var det inte längre lika roligt att vara ihop med en värsting som jag skulle göra mild och god. Nu var jag rädd för mitt liv och sprang på en mörk gata och kände snart att någon drog i mitt hår som jag satt upp i en tofs. Mitt huvud åkte bakåt och sedan knuffades jag snabbt ner mot marken och landade på mina bara knän mot den grusiga asfalten. Han drog i min arm och vred mig om för att se mig i ansiktet, drog upp mig från marken och höll i mig hårt och släpade in mig på gården där vi bodde, släppte mig och gick tillbaka till sina vänner.

Jag gick mot trappan som ledde upp till den lägenhet där han bodde. I trappan satt en gammal man och rökte, en man som hade suttit där tillräckligt länge för att se vad som hänt. Jag tittade på honom, men han vägrade titta tillbaka. Han tog bara ett bloss från sin cigarett och stirrade rakt fram. Raskt, med ett bultande hjärta, sprang jag upp för trappan och gick in i lägenheten, plockade fram väskan och började packa den, tittade ut genom fönstret och såg en brandtrappa som jag tänkte att jag kunde fly ner för. I mitt huvud snurrade alla tankar om var jag skulle gå med min väska. Jag kände ingen annan än honom där och visste inte vem jag kunde lita på. Packandet avtog och jag jobbade allt mer långsamt. Till slut hörde jag att han vred om nyckeln till dörren och jag fortsatte stirra ner i väskan och packa i samma takt. Han gick fram till mig och tog tag i mina axlar, sa ”Men var ska du ta vägen? Du ska ju vara med mig.” Jag orkade inte fundera på var jag skulle gå och han hade inte tänkt slå mig, så jag packade upp mina saker igen.

De sista dagarna innan mitt planerade flyg tillbaka till Sverige skulle gå, intalade jag mig att jag måste spela med för att överleva och sedan göra slut med honom när jag kommer hem. Det värsta med att intala sig något är att det är lätt att glömma att det bara var på låtsas. Därför tog det tre veckor innan jag gjorde slut med honom, efter att jag kommit hem. Han ringde ganska ofta efter det och försökte lura mig tillbaka, men jag stod emot och det är jag evigt tacksam för. Jag kände mig så stark.

Anonym 

SU #7: Ett ärr

Sexton år gammal gick jag hemifrån.

Min mamma såg inte på mig, inte när jag gick. Inte en kram, ingenting, men just då var jag glad för det. Annars hade jag brutit ihop.

Kvällen innan var en i mängden, en av de där då det blev bråk. När jag satt instängd i vardagsrummet och tittade på tv i blåaktigt flimmer, men inte kunde följa något för att rösterna från köket lät alldeles för hotfulla. Hans skarpa, arroganta röst och hennes rädda och arga. De bråkade ofta, min mamma och hennes man. Ofta nöjde de sig med att skrika åt varandra, men han saknade den där gränsen som vanliga människor har. Våldsgränsen. Jag hade sett det förr, jag vill inte veta hur många gånger jag inte såg det.

Den kvällen vet jag egentligen inte vad det var som fick mig att reagera, men jag förstod att det var en sån kväll. Nådde dörröppningen lagom för att se honom sätta handen mot hennes strupe och jag vet inte alls var modet kom ifrån, men jag skrek.

”Du rör inte min mamma!”

Han vände sig mot mig istället, liten men förvånande stark. Jag minns gula skåpluckor och hur trasmattan plötsligt var alldeles intill ansiktet. En sprucken läpp och blodsmak i munnen, mammas panikslagna röst.

Ett glapp i minnesbilden tills jag står med telefonluren i handen och väntar på att min bror ska svara. Jag behöver bara säga två ord. ”Erling slåss.” Han svär i andra änden, slänger på luren. Mamma sitter på en köksstol med ansiktet i händerna, altandörren är öppen och han är borta. Tillfälligt. Jag packar tandborstar och sängkläder och sovkläder och sedan är min bror där, sliter upp dörren helt ursinnigt. Jag hjälper mamma på med ytterkläderna, får med hennes korsordstidning och en bok till mig själv. Bror är nånstans och skäller, innan han kommer tillbaka och kör iväg oss till en övernattningslägenhet med en nedlegad bäddsoffa. Jag vet inte vilken gång i ordningen vi är där.

Nästa dag går vi tillbaka ändå. Till det där huset. Vi har gått tillbaka många gånger. Alldeles för många. Ett telefonsamtal till pappa, visst får jag bo hos honom. Jag behöver inte förklara något alls, han hämtar klockan tre.

Det är då hon inte säger något alls. Bara står osäkert i dörröppningen från sovrummet och tittar åt ett helt annat håll. ”Ses”. Jag lyckas inte säga mer än så, det känns fysiskt omöjligt. Jag vet att jag gör henne så ofattbart ledsen, men jag vet att jag måste för att någonting någonsin ska förändras. Jag måste gå.

Anonym

Skrivuppgift #8: Tärningen är kastad

Nu är det tärningen som bestämmer vad du ska skriva. Har du ingen tärning hemma finns det en digital om du klickar här. Uppgiften går ut på att du slår tärningen för att se vad som ska vara med i din text. Det tärningen visar, är det som ska vara med. Du ska slå tärningen 4 gånger och du får inte slå om.

Första slaget: 

Berättelsen ska handla om:

1. En 86-årig dam
2. En 5-årig pojke
3. En 13-årig tjej
4. En 53-årig herre
5. En 32-årig kvinna
6. En 25-årig man

Andra slaget:

Personen bor...

1. ...i en lägenhet i en förort till Stockholm
2. ...i ett hus vid en landsväg någonstans långt från civilisationen
3. ...i en husvagn
4. ...i en enormt stor, exklusiv villa med en stor trädgård
5. ...i en stuga på en ö i skärgården
6. ...i ett radhus i en mellansvensk stad

Tredje slaget:

Personen möter...

1. ...en hund
2. ...en man från ett annat land
3. ...en flicka som gråter
4. ...en läkare på ett sjukhus
5. ...en brödförsäljare på ett bageri
6. ...en person i rånarluva

Fjärde slaget:

När ska det utspela sig?

1. Under andra världskriget
2. På 60-talet
3. På 90-talet
4. Fredagen den 18 januari 2013
5. Klockan 7.30 på morgonen
6. Samma dag som du föddes

Skriv en berättelse utifrån dessa förutsättningar. Din text avslutas med en epilog där du presenterar vad tärningen visade och hur du tänkte kring det.

Texten ska vara på max 2000 ord. Observera att max är max och inte ca. Vill du skriva tio ord är det lika rätt som 1999 ord.
Deadline: 10 februari (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

Har du frågor om uppgiften, var god ställ dem som en kommentar till detta inlägg. Uppgiften kan du göra helt för dig själv, men vill du publicera den här i bloggen, mejlar du den till skrivarcirkel@wallinskaya.com och skriv tydligt vilket namn som ska stå som författare (det är helt okej att vara anonym), eventuell länk till hemsida/blogg/mejl och att du godkänner att jag publicerar din text på den här bloggen. Skicka inga bifogade filer.

SU #6: Det löser sig

Författare Björn Velander

De sitter i restaurangvagnen. Hon sitter där och ser på honom. Men visar inte med en min den avsmak hon känner. Mannen som hon älskat så länge. Men nu finns inget av det kvar. Han är en nedbruten och bitter man. Han lägger återigen upp en alldeles för stor tugga mat på gaffeln. Nästan hälften ramlar av innan han fått in den i munnen. Lite ramlar ut efter.

De där slappa läpparna, hur kunde jag någonsin känna dragning till dem? frågar hon sig där hon sitter mitt emot honom. Hon hade sett åldringar på hemmet där hon jobbar äta bättre. Och de var nästan tjugo år äldre! Hon läppjade på ett glas vin. De var på väg hem efter några dagar hos hennes syster. Det hade varit några glada dagar och då hade allt inte känts så hopplöst. Men det krävdes bara en kväll med lite för mycket att dricka så kom det tillbaka. Då släppte han ut all bitterhet och den kom som riktade angrepp mot alla som råkade stå i vägen. Hon stod ofta i vägen.

Inte så att han blev fysisk. Han hade aldrig lagt hand på henne annat än kärleksfullt, men orden som han nästan med precision kunde yttra fann allt oftare sina mål.
“Är du färdig?” frågar hon lugnt och drack ur sitt glas.
“Det ser du väl att jag inte är!” fräser han till “Du äter så fort hela tiden. Det är inte bra att äta för fort. Då blir man tjock.”

Hängande på underarmarna skrapar han upp ett nytt lass ris och bearnaisesås. En klick sås landar på läppen och började ganska hastigt rinna ner för hakan. Han försöker fånga upp den med tungan, men förgäves. Den faller ner på skjortan. Han skrapar upp den med kniven och styrker av den på tallriken. Han hänger över tallriken. Det ser nästan ut som om han skulle somna.
Hon ser ut på landskapet som de åker genom. Det är mest taggtrådsinhägnade betesmarker och här och var går en ko och tuggar på det gräs som ännu är grönt. Sommaren har varit lång och varm och ännu nu sent i augusti såg den inte ut att lätta sitt grepp.

Tillbaka i kupén tar hon fram sin Agatha Christie bok och fortsätter läsa. Han sitter och stirrar tomt ut över det soldränkta landskapet.
“Vad tyst du är. Har näsan i den där boken hela tiden.” säger han korthugget “Som om du inte ville umgås.”
“Men vad ska vi prata om?”
“Inte vet jag, du kan ju hitta på något.”
“Men det var ju du som ville att vi skulle umgås, jag sitter ju här och är nöjd med att bara läsa.” hon ser ner i boken igen.
“Ja ja!” säger han högt och slår näven i bordet “Jag får väl sitta här och glo då.”
Hon biter sig i tungan för att inte forsätta, för att få tyst på det och lugn och ro. Hon tar ett djupt andetag “Men ta en whiskey istället.”
Hon reser sig upp och letar upp den lilla flaskan som hon preparerat innan de åkte ur väskan.
“Jaså du har tänkt lite på mig i alla fall.” säger han och verkar lite muntrare.
När hon häller upp i ett litet plastglas knackar det på kupédörren.
“Jag tyckte väl att det var er jag hörde.” sa den mörke mannen som klev in i kupén.
“Hej!” utbrast kvinnan förvånat.
“Kom in och sätt dig.” säger mannen “Dig har jag inte sett på många år. Hur är det?”
“Jotack,” säger den mörke mannen och slår sig ner vid det lilla bordet mitt emot mannen “det knallar och går.”
“Men reser du ensam?”
“Ja numer gör jag det, frugan gick bort för ett par år sen. Jag tänkte att vi män kunde prata lite.” han blinkar med ena ögat och håller fram en flaska billig whiskey.
“Vad säger du, är hon död? Det har vi totalt missat.” säger hon och tittar på honom.
“Jo hon var sjuk ganska länge, cancer.”
“Vänta ska du få ett glas innan jag går iväg.” säger hon och letar fram ett litet plastglas till.
“Ska inte du stanna och prata lite du med?” säger den mörke mannen.
“Nej jag vet hur det blir när ni sätter igång och pratar minnen från byggen ni varit på. Jag har det bättre i restaurangvagnen.”
“Okej skyll dig själv, mer till oss!” säger han och korkar upp sin flaska.

Hon tar sin bok och går iväg. Slår sig ner och beställer in ett glas rött utan vatten. Hon ser ner på klockan och slår sedan upp boken. Två timmar till vi är framme, tänker hon. Och hur gör jag sen? Nu är de ju två där inne, vad händer om båda dricker ur flaskan jag ställde fram? Hon stirrar ner på sidorna framför sig men kan inte koncentrera sig nog för att läsa. Tankarna snurrar. Vad ska hända nu? Hur ska jag klara mig från detta? Det var ju nära att det inte blivit av överhuvudtaget. Att han inte hade kommit på henne var ju ren tur. Hon stod ju och slog över whiskeyn i en mindre plastflaska när han kom ut i köket och undrade vad hon gjorde. Som tur var hade han inte sett att whiskeyn varit grumlig innan det hade lösts upp, han godtog bara hennes förklaring om att det var dumt att släpa på hela flaskan när det inte behövdes.

Men nu, nu började tvivlet växa inom henne. Den ena skulle hon nog kunna tala sig ur. Hon hade ju tänkt säga att det var självmord. Det var ju inget han inte hade tillgång till hemma och han hade ju varit trött och grinig länge. Men ingen skulle ju gå på att han dessutom hade tagit en vän med sig.

Hon läppjade på vinet och kände att hjärtat lugnade sig något. Hon slog igen boken med insikten att hon inte skulle klara av att läsa om ett mord när hon själv höll på att begå ett.

Hon såg ut genom kupéfönstret. Tåget hade sökt sig ut mot havet igen och solen kastade fullt med ljusskärvor över det.

Vid nästa hållplats gjorde tåget ett lite längre uppehåll. Hon gick av för att sträcka på benen. Sakta går hon utmed tåget och försökte att spana in utan att se allt för misstänkt ut. När hon går förbi deras kupé ser hon att det ser ut som om de båda har somnat. En kall kår kramar all luft ur lungorna på henne. Då var det klart. Frågan är bara hur det ska sluta tänker hon och kliver upp på tåget igen. Med snabba steg går hon mot kupén. Försiktigt kliver hon in. Snart inser hon att hennes man andas inte medan den mörke mannen snarkar tyst. Med andra ord har de druckit av sina egna flaskor. En stund står hon och stirrar på de båda männen, en snabb tanke far genom hennes sinne. Hon tar en näsduk och plockar upp den stora flaskan med, sen tar hon båda flaskorna med sig till toaletten. Där slår hon ut den mörke mannens whiskey i toaletten. Sen slår hon försiktigt det lilla som är kvar i plasflaskan i den stora. Hon skakar runt det så att eventuella rester av den billigare whiskeyn ska blandas upp med det andra. Snabbt går hon tillbaka till kupén, noga med att inte röra flaskan. Hon ställer ner den på bordet mellan männen och ser samtidigt att den mörke mannens glas inte är tomt. Hon sveper det snabbt och går tyst ut ur kupén. Med sig har hon den lilla plastflaskan. Hon kliver ner på perrongen och ser sig omkring. De flesta är på väg ombord igen. Tåget ska strax avgå. Hon skyndar på stegen och när hon ska kliva på vid restaurangvagnen så släpper hon flaskan precis vid ett hjul.

När hon sjunker ner vid sitt bord ljuder konduktörens vissla och sakta börjar tåget rulla igen. Hon sveper glaset med vin och beställer sen ett nytt.

När tåget rullar ut från stationen sitter hon med ett lugnt leende på läpparna. En snabb tanke skjuter genom hennes huvud. Vad händer nu? Hon skakar på huvudet och tar en mun vin. Det löser sig tänker hon, det löser sig på ett eller annat vis.

SU #6: Mellan Bologna och Milano

Av Linda Wallin

Ebba vaknade av att en man skrek ”Bologna, Bologna, Bologna” genom kupédörren och stängde igen dörren med en smäll. Hon reste sig raskt och knuffade på Sandra som låg på britsen mitt emot henne. 

”Vi ska byta tåg i Bologna”, sa hon men Sandra vaknade inte. Hon skrek ”Vakna, vi ska byta tåg” och då vaknade Sandra.
”Vad gastar du om?”, sa hon och sträckte ut armarna och gäspade.
”Vi måste packa ihop grejerna och vi måste byta tåg. Det börjar sakta in, skynda dig!” Sandra reste sig upp och gäspade igen, rättade till trosorna som åkt in mellan skinkorna, tog på sig sina byxor som hängde på stegen som ledde till den tomma britsen ovanför.

På perrongen stod en man med mörk, välsittande uniform och skrek ”Milano, Milano, Milano” samtidigt som han snurrade armen och pekade bort mot ett tåg som stod inne på andra sidan perrongen. Sandra släpade sin ryggsäck i handen och sina sängkläder höll hon mot magen. ”Come on, come on”, skrek mannen och Sandra suckade. Ebba hade hunnit stänga ryggsäcken och lagt ner sina sängkläder i den.

De steg på tåget som det stod Milano på och gick in i den första tomma kupén. Ja, den var så gott som tom, förutom en sovande man på britsen ovanför. Sandra slängde på sina sängkläder på britsen där nere och Ebba lade beslag på britsen mitt emot. Hon såg på klockan som visade 4.13 och gäspade.
”Jag är så jävla trött nu”, sa Sandra och kröp ner på sin brits. Ebba tände sin ficklampa och skrev några rader i sin dagbok innan hon kände att tröttheten kröp på henne igen. Tåget började rulla när hon släckt lampan. Lyktorna på perrongen utanför lyste upp i den annars mörka kupén med mellanrum som kom allt tätare ju fortfarande tåget rullade. Hon slöt ögonen och somnade snart.

När Ebba vaknade nästa gång kunde hon inte röra sina läppar. Hon kände något som höll hårt mot hennes mun och hon blev samtidigt kall i hela kroppen. När hon försökte tända lampan höll någon emot hennes armar. Hon försökte skrika men handen mot munnen tryckte så hårt. Trots mörkret lyckades hon urskilja en mörk skugga som hängde ovanför henne. Han släppte handen han höll emot hennes armar med och drog av hennes täcke. Ebba tog tag i hans arm och försökte föra tillbaka täcket över sin kropp igen men han tog upp sitt ben och höll fast hennes arm med det. Mannen var naken och klev upp på hennes brits. Han tog försiktigt bort handen som han höll för hennes mun och Ebba började skrika på Sandra och vände ansiktet mot hennes brits, men såg att hennes täcke var öppet och ingen låg där. Mannen satte för sin hand mot hennes mun igen och skrattade, sa något obegripligt på italienska och drog undan hennes täcke igen. Hennes ben satt fast mot underlaget eftersom han höll för med sina ben om båda sidor av hennes kropp. Återigen släppte han taget om hennes mun för att underlätta sitt jobb med att få loss täcket och sänka sin kropp längre ner på hennes. Hon lyckades resa sig upp och bita honom i näsan, så han tappade greppet.

I samma stund öppnades kupédörren och Sandra kom in i den mörka kupén och tände lampan i taket. Hon tog sitt täcke från sängen och kastade det över honom och höll fast. Ebba lyckades boxa det hårdaste hon kunde, flera gånger mot hans mage. Han skrek och jämrade sig medan Sandra höll fast honom det hårdaste hon kunde och Ebba fick loss sina ben från hans grepp.
”Ebba, ta fram silvertejpen från min ryggsäck”, sa Sandra och Ebba gick fram till ryggsäcken och rev upp sak efter sak ur väskan tills hon hittade rullen med silvertejp. Hon öppnade rullen och drog ut en lång remsa med tejp.
”Tänker du samma som jag?”, sa Ebba och bet av en remsa av tejpen.
”Snurra den runt hans huvud”, sa Sandra som fortfarande höll det hårdaste hon kunde runt hans kropp medan Ebba surrade tejpen runt huvudet och såg till att den även täckte hans mun. Han försökte skrika, men täcket med tejpen över gjorde det nästintill omöjligt.

”Okej, tejpa ihop hans händer bakom ryggen”, skrek Sandra och Ebba tog tag i ena armen, medan Sandra tog tag i den andra och tejpade runt, runt hans händer. Han började skrika på italienska igen. De förstod ingenting.

Sandra slängde ner mannen på golvet och ställde sig på hans rygg och höll sina händer på vardera sida om britsarna och hoppade på honom. Ebba skrattade skräckslaget och tryckte sin fot mot hans huvud.
”Vad ska vi göra med honom?”, frågade hon och Sandra vände sig om mot fönstret och sedan upp mot hans brits.
”Ska vi kasta ut honom?”, sa hon och log stort.
”Men tänk om han dör!”, utbrast Ebba.
”Ja, tänk om, det borde vara dödsstraff på våldtäkt”, sa Sandra och plockade ner hans saker från britsen och tejpade dem på hans rygg.
”Han ser inte så tung ut…”, sa Ebba och såg på hans smala kropp som låg mot golvet. Han sprattlade med benen. Sandra tog tag i hans ena arm och Ebba tog tag i hans andra. De drog upp honom från golvet och lät honom gå själv samtidigt som han sa obegripliga fraser på italienska. Ebba slog honom hårt i huvudet.
”Vi tar den närmaste dörren”, viskade Sandra och Ebba nickade. Han gjorde inte längre motstånd, men han verkade avsvimmad så de fick dra honom med benen efter honom, ut ur kupén och genom den smala korridoren. Ebba tittade in i kupéerna de passerade. Det hördes snarkande och snusande överallt. Innan de öppnade tågdörren, såg de sig omkring. Ebba öppnade dörren samtidigt som hon höll honom i ett stadigt grepp och Sandra höll i hans andra arm. De såg på varandra och på honom, skrattade åt hur han såg ut. En naken man med Sandras täcke över hans huvud, tejpat med silvertejp och hans få ägodelar som var fasttejpade på hans rygg.
”Okej, jag räknar till tre”, viskade Sandra och Ebba slutade le.
”Ska vi verkligen?”, sa hon.
”Tyst! Han våldtog dig nästan. Ett… två… tre!”, sa Sandra och med en lätt knuff var han ute ur tåget. De stängde fort igen dörren och sprang på nätta fötter tillbaka till sin kupé, släckte lampan i taket och hoppade raskt ner i sina britsar. Sandra somnade efter en kort stund, men Ebbas ögon ville inte blunda, för varje gång hon försökte såg hon den där svarta skuggan som hängde över hennes kropp.

Epilog

När jag och min syster tågluffade genom Europa för 13 år sen, vaknade jag en natt av att man stod ovanför mig och rättade till mitt täcke. Jag har tänkt så många gånger på, vad han hade för avsikter och vad han gjort innan jag vaknade, vad han hade kunnat göra om jag inte hade vaknat. Den händelsen inspirerade mig men jag spetsade på den lite förstås.

Skrivuppgift #7: Om ett ärr

Alla har vi ärr på kroppen. Vissa har satt spår, kanske även i själen. Fundera på var de olika ärren kommer ifrån. Nu är det dags att skriva något du själv har upplevt, utan att spetsa till det. Något du upplevt ska du med hjälp av dina författartalanger göra intressant och läsvärt.

Gå igenom dina ärr på kroppen. Vilket av dina ärr har en historia värd att berätta? Ingen kommer att granska att ärret fortfarande syns fysiskt, så om ärret numera har försvunnit blir du inte diskvalificerad.

När det kommer till självupplevda händelser kan det vara skönt att skriva under pseudonym eller helt enkelt anonymt. Det bestämmer du helt själv när du skickar in din text, men var tydlig med det i ditt mejl.

Texten ska vara på max 2000 ord. Observera att max är max och inte ca. Vill du skriva tio ord är det lika rätt som 1999 ord.
Deadline: 27 januari (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

Har du frågor om uppgiften, var god ställ dem som en kommentar till detta inlägg. Uppgiften kan du göra helt för dig själv, men vill du publicera den här i bloggen, mejlar du den till skrivarcirkel@wallinskaya.com och skriv tydligt vilket namn som ska stå som författare (det är helt okej att vara anonym), eventuell länk till hemsida/blogg/mejl och att du godkänner att jag publicerar din text på den här bloggen. Skicka inga bifogade filer.

Reaktioner

Från och med nu kan du som inte vill kommentera en text, kryssa i vad du tycker om den istället. Tanken är ju att det ska vara positiv feedback. Kom gärna med förslag på fler positiva ord som beskriver en text. Jag kom bara på följande:

Kryssrutorna finns under varje inlägg.

Fortsätt gärna att kommentera i alla fall. Det känns roligare med feedback i textform trots allt. Kom även ihåg att rösta om vilken typ av text du vill skriva. Jag tittar mycket på det inför kommande skrivuppgifter.

Omröstningen

Nu har omröstningen avslutats. Det var bara 5 personer som röstade. Den första uppgiften, Tjuvlyssna och inspireras, vann och Övernaturliga inslag var inte riktigt så populär.

Nästa undersökning hittar du till höger. Vad vill du skriva mer om? Rösta gärna på fler alternativ.

SU #5: Karl Ankarström och skolans pajas

I Päronboda låg den gula skolbyggnaden och solade sig mot bergsklippan. Inte långt därifrån porlade en bäck som vittnade om att vintern var på väg bort och våren var här för att stanna. På den här skolan gick de mest väluppfostrade elever och de mest skönsjungande barn i trakten. Inom varje ämnesområde finns en välengagerad pedagog som brinner för sitt arbete och har fritidsintressen som passar sitt yrke. Den enda personen skolans ledning var missnöjd med, var vaktmästaren som anställts under mystiska former som ingen riktigt kunde svara på orsaken till.

Den här morgonen var olik andra morgnar på Päronbodaskolan. Som vanligt blev barnen lämnade av sina föräldrar som tog farväl vid grinden, men vid grinden stod även en man i blå kostym med armarna i midjan. Han såg sig omkring och tittade hur solen låg mot byggnaden. Bilen stod parkerad bredvid honom, direkt utanför skolgården och han plockade fram en stor svart väska som han släpade in genom porten.

”Vem är det där?” frågade en späd flicka sin pappa och han tog tag i hennes hand, tittade bekymrat på mannen i blå kostym och gick in i skolan samtidigt som han svarade raskt på hennes fråga.
”Karl Ankarström. Han jobbar på tv.” Flickan tittade på sin pappa och släppte hans hand.
”På tv?” utbrast hon glädjefyllt. ”Ska vi vara med på tv?”
”Jag vill att du håller dig så långt ifrån den mannen som möjligt”, svarade pappan strängt.

Karl plockade fram sin filmkamera när han gått upp för trapporna till skolan. En pojke satt ensam vid ett bord och ritade av skolbyggnaden samtidigt som han nynnade på en vacker melodi. Karl ställde sig bakom honom, satte kameran på ett stativ och plockade upp mikrofonen som han riktade mot pojken. När han tryckt på rec satte sig en stor man bredvid pojken och frågade vad han ritade. Karl himlade med ögonen och frågade vänligt vad han hette.

”Hasse Hasselqvist”, svarade mannen och kliade sig i sin tiodagarsstubb på hakan. Han tittade på pojkens teckning och tog fram en gul krita och började färglägga på byggnaden. Pojken slutade sjunga och såg besvärad ut men fortsatte ändå att rita.
”Ursäkta mig, Hasse, men jag håller på att filma en dokumentär om skolans elever och deras talanger. Skulle du kunna gå undan bara medan jag filmar?” Hasse släppte den gula kritan och pojken tog direkt tag i den och fortsatte färglägga. Karl fortsatte att filma och hoppades att Hasse skulle gå därifrån.
”När jag var grabb fanns minsann ingen som filmade vad jag gjorde i skolan”, sa Hasse och stirrade in i kameran och lutade sig fram framför pojken. ”Det är ingen som vill att jag ska vara någonstans längre”, fortsatte han. Karl gick fram till honom och la handen på hans axel.
”Det måste ha varit fruktansvärt, men nu är det andra tider. Du kan säkert hitta något annat ställe att rita på.” Under tiden plockade pojken ihop sina pennor och papper och reste sig upp för att gå därifrån. Hasse tog tag i Karls näsa och visade på sin tumme att han hade tagit den ifrån honom, samtidigt som han skrattade.
”Vad är det för kamera du har?”, frågade Hasse när Karl började plocka ihop sin utrustning. Karl suckade och stängde igen väskan med en rejäl smäll.

På andra våningen i skolbyggnaden hade blå kören övning med sin musiklärare. Karl tog fram sin filmkamera och började rigga med ljud och kamera inne i salen. Barnen i kören sjöng så vackert att han blev ivrig med att få ihop alla sina saker. De sjöng en rysk folkvisa. Direkt han fått upp sin utrustning kom Hasse in i rummet och satte sig på huk framför kören och började dansa kosackdans samtidigt som han skrek som en militär. Efter en stund hakade kören på och dansade likadant de också. Läraren suckade för sig själv.
”Vad håller du på med din jävla dåre?”, skrek Karl och läraren tog sig för pannan och såg till att barnen slutade dansa och ställde upp sig lika fint som innan.

Karl plockade ihop sina saker medan Hasse började gå mot dörren för att lämna rummet. Istället för att fortsätta filma kören, ville Karl se till att få säga Hasse ett par sanningens ord innan han fick gå därifrån.

”Svär inte bland ungarna”, sa Hasse sävligt samtidigt som han vinkade och gick vidare därifrån.
”Förstår du inte vad du gör mot de här barnen? Du förstör ju för dem när de övar på sångerna.”
”Ungar tycker inte om att sjunga såna där tramsiga sånger. De vill ha kul och jag ger dem den underhållningen de egentligen vill ha”, svarade Hasse bestämt och knatade långsamt vidare samtidigt som han nynnade på den ryska melodin. Karl blev röd av ilska och gick efter Hasse med sin utrustning. Han gick in genom en dörr och låste. Karl ställde sig utanför.
”Barnen går väl inte i skolan för att ha roligt heller”, skrek Karl genom dörren. Han fick inget svar. ”De arbetar ju jättehårt här och så kommer du bara och förstör”. Karl stod kvar utanför dörren och försökte hitta ett svar från honom.
”Vad är din arbetsuppgift här egentligen? Du verkar ju inte göra någon nytta alls. Får du lön för att driva runt här och sabotera?” Fortfarande fick han inget svar.

Bakom sig hörde Karl nynnandet på den ryska melodin igen, ljudet kom närmare honom. Han vände sig om och där var han. Hasse var inte längre kvar bakom den låsta dörren.
”Hur fan kom du dit?” frågade Karl. Hasse skrattade och gick därifrån. Han vände sig om och sa:
”Kom här, ska jag visa dig något du kan filma.” Karl gick efter och hoppades att Hasse skulle ha något riktigt bra filmmaterial att spela in. Han öppnade en dörr i änden av korridoren och lät Karl gå in först, sen stängde Hasse dörren och vred om låset med sin nyckel. Karl försökte öppna men dörren hade inget vred på insidan. Han letade med handen på väggen efter en lysknapp, men det fanns ingenting där inne. Det luktade surt och han hörde en kran som droppade bakom honom. När han dragit en djup suck hörde han hur något slog utanför dörren, som en hammare som bankade mot något. Han knackade på dörren.
”Hallå! Vad gör du? Släpp ut mig!” Karl lutade sig mot dörren och försökte trycka upp den samtidigt som han tryckte ner handtaget. Hasse som stod på andra sidan passade på att vrida om nyckeln utan att Karl hörde det. Dörren flög upp och Karl flög efter och rakt in i väggen på andra sidan.
”Du är ju sjuk i huvudet!”, skrek Karl och Hasse plockade upp bitarna av hans sönderslagna filmkamera från golvet samtidigt som han skrattade hysteriskt. Karl drog fram en skurborste ur städskrubben han precis varit inlåst i, höjde den mot Hasse som långsamt sprang fram i korridoren med kamerabitarna i ena handen.

Steg av höga klackar ekade i korridoren när Karl stannat för att hämta andan och funderade på var Hasse kunnat springa någonstans. Han sänkte skurborsten och ställde den mot väggen och började vissla. Rektor Barbro gick emot honom med bestämda steg.

”Vad är det för ett oväsen i korridoren?”, utbrast hon.
”Det är den där sjuka vaktmästaren som saboterar för mig hela tiden”, sa Karl i bestämd ton. Rektorn stirrade på Karl och synade honom uppifrån och ned.
”Ut ur min skola!” skrek hon.
”Med glädje”, svarade Karl och gick raka vägen in i musiksalen, ställde sig på huk och dansade kosackdans.

Epilog

Det här är alltså Kalle Anka i djungeln. Jag hade ganska bra idéer till den här först, men sen orkade jag inte riktigt få till något bra, så jag är rätt missnöjd med den här rätt slarvigt utformade texten som jag knappt läst igenom. Jag har alltid hatat den här filmen och den påminner mig om människor som stör när man försöker utöva ett seriöst jobb. Mer än så vill jag inte säga.