Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


söndag 30 juni 2013

Skrivuppgift #19: Bedragaren

Det är smärtsamt att bli bedragen av en partner och många har någon gång blivit det eller utsatt andra för det. Föreställ dig att du är bedragaren och beskriv ditt liv under en dag där du saxar mellan två förhållanden och försöker att få ihop det utan att bli upptäckt. Kanske är du gift, har barn och upplåst i en bostad och har svårt att släppa taget om allt det. Eller så har du en partner och kan inte välja om du ska ha den gamla kvar eller byta till den nya. Kanske är livet ett helvete med den nuvarande och du kan inte lämna den för att du känner dig hotad. Hitta personen som du vill beskriva och berätta den personens historia, utifrån dess perspektiv. Beskriv eventuella dåliga samveten eller eggande affärer. Du bestämmer historien och du berättar en helt vanlig dag ur bedragarens liv.

Omfattning: max 1300 ord. Observera att max är max och inte ca. 
Deadline: 14 juli (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

torsdag 27 juni 2013

Miniuppgift: Skriv på tid del 3: Minne

Det är sommar och då passar det extra bra att skriva en text. Börja med något kort för att komma igång. 

Plocka fram en timer, sätt den på 5 minuter, välj ett ämne av de 3 som radas upp nedan och börja skriva utan att tänka på grammatik och detaljer. När tiden har gått ut, släpper du pennan/tangentbordet och läser igenom din text. Ändra på det som inte känns bra och skicka sedan in din text till: skrivarcirkel@wallinskaya.com för publicering här.
Skriv om ett minne:



1. från en biltur


2. från en badplats


3. från en konsert



Deadline: 4 juli (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)


  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

måndag 17 juni 2013

SU: #17: Skolavslutningen

Skolavslutningen

Det var lite för svalt i skuggan för att cykla utan jacka egentligen men jag hade bara en skjorta och ett par ljusa byxor på mig där jag cyklade bredvid min mamma på väg mot skolan. Jag var fyllde åtta år och det var skolavslutning.


Jag försökte cykla på lite fortare där det var skugga och lite långsammare där solen nådde fram. I mammas cykelkorg låg en liten bukett Liljekonvaljer som vi plockat hos mormor kvällen innan. Den skulle sättas i kyrkan tillsammans med mina skolkamraters blommor.


I klassrummet satt föräldrarna längs ena väggen, vi elever satt i våra bänkar. Fröken pratade om hur det har gått för oss och att vi skulle njuta av sommarlovet, sen kom det som jag inte alls såg fram emot, det skulle sjungas för mig. Jag fyller ju år. Alla reste sig och sjöng och jag har nog aldrig känt mig så obekväm som då. Alltid när jag stått i centrum har jag skruvat på mig, men i synnerhet de år när min födelsedag sammanfallit med skolavslutningen. Det var ju sommarlovet man väntade på och så skulle det sjungas för mig! Jag har aldrig riktigt förlikat mig med det.


Fröken spelade på en liten el-orgel i klassrummet, medan vi sjöng Idas sommarvisa.
Tiden verkade stå still där inne, doften från den svarta tavlan verkade närmast sitta i väggarna, om man kunde gå in i det där rummet nu skulle det säkert lukta precis som då. Men det går inte, väggarna är utslagna och andra har kommit till. När jag åker förbi den där skolan så kan jag ändå på något vis känna den där doften av en våt tvättsvamp som strukits över tavlan. Sen hade fröken skrivit med olika färger lite för tidigt innan tavlan riktigt hade hunnit torka. Glad sommar! Och så hade hon ritat blommor runt om. Hon skrev så vackert, jag trodde när jag var liten att alla skrev vackert när man blev vuxen, nu vet jag bättre. De skrev och skriver vackert för att pekpinnen lärde dem det, jag skriver som en kratta men har inga minnen av pekpinnar som landar över mina fingrar.

Kyrkan var sval, de tunna dynorna skyddade inte mot det hårda träet mer än en liten stund. Den blomstertid nu kommer och prästen som pratade. Kyrkan val välbekant och mystisk på samma gång. Målningarna i taket som jag sett i böcker efteråt. Jag minns dem än idag även om jag inte kommer ihåg vad som gjorde dem så speciella att de fanns med i den där boken. Predikstolen med ett litet tak där det hängde en förgylld duva, runt om den snidat i träet stod evangelisterna.


Och så den stora orgeln, man kunde höra hur kantorn spelade på den, alltså det fysiska tryckandet på tangenterna och trampandet på pedalerna i bakgrunden. Vaktmästaren var den som ledde sången, längst bak satt han alltid i en mörk kostym. Så långt i från den man som normalt var ute och skötte om blommorna och grävde gravarna.

Den speciella tystnaden som finns i en kyrka, som kommer av vitkalkade svala väggar som förstärker allt. Även om jag egentligen aldrig har trott har kyrkor alltid haft en speciell inverkan på mig. Jag blir lugn, eftertänksam. Altartavlan är en målning av Jesus på sin golgatavandring, han lutar kinden mot korset, och det ser på något sätt fridfullt ut. Det är en mörk tavla, men det ser ut som om han söker tröst i träkorset. Samma träkors som han bara ett par metrar högre upp är fastspikad på. En träskulptur denna gång, han ser mycket mera plågad ut nu. Det kan inte ha varit mer än några timmar mellan den där målningen och tillfället på korset. Anade mannen som kramade korset att han snart skulle hänga uppspikad och döende på det kors han kramade närmast ömt? Eller var det just därför han kramade det? Han visste vad som skulle komma och han visste att korset var den enda vän han just nu hade.

Hemma väntade bestyren med att förbereda för mitt födelsedagsfirande. I morgon skulle farmor och mormor komma. Det skulle göras gräddtårta med jordgubbar, ännu en sak jag inte riktigt gillade, jag fick aldrig välja. Det var sommar och då skulle det vara gräddtårta med färska jordgubbar. Hur kunde jag önska mig något annat egentligen undrar jag nu?

Men jag var inte del i det. Jag bytte kläder så fort jag kommit hem, jag ville ut i trädgården, det var varmt nu, solen stod högt och jag skulle inleda sommarlovet med att hoppa genom vattenspridaren.

Författare: Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

söndag 16 juni 2013

Skrivuppgift #18: På resande fot

Genom åren har jag alltid hittat på en massa idéer till galna berättelser när jag varit på resande fot, antecknat lite och sedan tänkt att jag ska skriva världens bästa roman eller novell utifrån idéerna, men det har aldrig blivit mer än de där anteckningarna som ligger någonstans i en fuktskadad anteckningsbok. Det händer ju mycket när man är på resande fot. Intrycken haglar in från alla håll och kanter och minnen skapas som aldrig glöms bort. Vilket resminne skulle du vilja utveckla och skriva en text om? Fundera på det och sätt igång att skriva. Kanske har det hänt något som var obehagligt eller något som var helt fantastiskt. En liten kort romans eller en relation som slutade fungera för ni gick varandra på nerverna. Herregud, vad ska man välja? Det är helt okej att skriva flera texter som ni förstår.

Behöver du fler tips och idéer, lämna en kommentar här nere så kanske hjälpen kommer snabbare än du anar.

Omfattning: max 1500 ord. Observera att max är max och inte ca. 
Deadline: 30 juni (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

onsdag 5 juni 2013

SU #16: Första matchen på Olympia

Första matchen på Olympia

Första gången jag såg HIF spela var 2 oktober 2010. Flera dagar innan hade jag kollat upp hur tågen gick, var fansen skulle träffas och vilken väg jag skulle ta för att komma till arenan. 

Matchen skulle börja 16.00 så jag tog tåget ner redan klockan elva. Jag ville vara i tid helt enkelt. När jag klev av tåget hade jag en ungefärlig bild av vart jag skulle. När jag kom ut från Knutpunkten så möttes jag av poliser och ett antal supportrar från GAIS. De var klädda i grönsvarta tröjor och hade vita plastmasker över ansiktet. Det kändes lite olustigt men de brydde sig inte om mig.  

Jag gick längs kajen bort mot stortorget där jag promenerade upp mot terasstrapporna men innan jag kom upp till dem vek jag av mot vänster, in på affärsstråket kullagatan. Jag trodde jag var på rätt väg, men rätt snart var jag inte riktigt säker på var jag var längre. Trots allt så var jag ändå ganska säker på att om jag bara fortsätter en bit till så kommer jag att hitta rätt, dessutom hade jag ju gott om tid till matchstart. 

Men till slut var jag ändå tvungen att inse att jag nog hade tagit fel väg någonstans och att jag inte skulle hitta den där puben. Så jag började försöka hitta vägen till arenan istället. Jag ville inte vända tillbaka då jag misstänkte att det skulle bli bra mycket längre att gå, jag gick helt enkelt i den riktning det borde vara. 

Jag vet inte hur många kilometer jag gick den dagen, men jag var så uppe i varv och så spänd över att äntligen få gå på en match med Helsignborgs IF att jag inte brydde mig. Jag kunde gå hur långt som helst. När jag äntligen efter nästan två timmars traskande hade letat mig fram till Olympia så kom nästa problem, hitta rätt ingång. Jag gick nästan runt den där arenan två varv innan jag var säker på att jag hade hittat rätt. Jag är inte direkt den där typen som stannar och frågar. 

Jag hade biljett till sektion 35. Högst upp, mitt framför trappan. Det är en ganska brant lutning på läktaren och jag som har anlag för svindel hade lite problem när jag tittade ner. Men så länge jag inte tittade på själva trappan utan höll blicken på planen så var det okej. 
Det var en stor känsla att sätta sig tillrätta på den arenan som man bara tidigare sett på tv. Vara en del av alla de där människorna man sett skymta förbi. Att få ställa sig upp och sjunga med i inmarchhymnen. Det var det bästa med kvällen visade det sig. Spelet på plan var tillknäppt och trist, i 27e matchminuten nickade GAIS in en hörna. 0-1 och det som såg ut att bli en guldstrid de sista fyra omgångarna verkade rinna Helsingborg ur händerna. Jag fällde upp kragen mot kylan som på något sätt svepte in bakom mig. När halvtid närmade sig staplade jag nerför trapporna för att få i mig lite kaffe och en korv. Jag hoppades på att de bodar som sålde tröjor och mössor innan match skulle ha öppet nu med men tyvärr fick jag nöja mig med att värma kroppen inifrån. 

Andra halvlek var en enda lång kamp. Det hände inget minnesvärt överhuvudtaget tyvärr. Det slutade 0-1 och chansen till SM guld låg inte i klubbens egna händer längre. Man var beroende av att andra lag skulle förlora. 

Jag följde strömmen av besvikna supportrar ner mot centrum för att ta tåget hem till Halmstad igen. När jag närmade mig ingången till Knutpunkten så kom en vakt fram till mig och sa att jag inte skulle gå ner till tågen, de ville slussa ut GAIS supportrarna först. GAIS är ju ett Göteborgslag och jag skulle till Halmstad, vilket skulle göra att vi åkte samma tåg. 

Jag tog trappan upp till andra våningen och gick in på en pub. När jag satt där med min öl och funderade så insåg jag inte att jag så här drygt två år efter skulle ha säsongskort, vara medlem i både klubben och supporterklubben samt att jag skulle skriva om laget på en hemsida där jag ibland även gör intervjuer med tränaren. 

Författare: Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

tisdag 4 juni 2013

SU #16: Internet var nytt

Den våren var jag 16 år och gick första året på gymnasiet. Internet var nytt och mina fingrar jobbade hårt på tangentborden i skolan och där hemma. Jag kunde sitta uppe hela nätterna och chatta med både den ena och den andra killen som jag inte hade en aning om talade sanning. Jag träffade bland annat en kille som pluggade till civilingenjör och var hela 21 år. Det var det pinsammaste jag varit med om men det var ändå häftigt. Han ville starta ett band och jag som var blyg som en viol kände mig kaxig framför datorn när jag trodde jag skulle våga sjunga i hans band. Det blev aldrig något med den saken.

Det fanns en annan kille på den där chatten som visade ett stort intresse och jag jobbade hårt för att scanna in en bild på mig själv på min pappas jobb. Han kommenterade att jag såg kramgo ut och tänkte att det var nog positivt. Vi bestämde att vi skulle ses i Hultsfred, på festivalen. Gud, vi blev nästan ihop innan vi ens hade träffat varandra. Jag var så pirrig och uppspelt inför denna festival.

Jag åkte till Hultsfred med min syster, hennes kompis och en kompis till mig som också hade en kompis med sig. Vi bodde i vårt familjetält från 60-talet som var blekt orange och blått. Min syster hade köpt ut vodka till mig som jag drack flitigt inför det nervösa mötet. Jag minns att jag till och med satt i en bajamaja och drack ur den där flaskan som var snålt utspädd med någon gul läsk.

Så kom den där kvällen när alla från chatten som skulle till Hultsfred den sommaren, skulle ses. Vi satt på en sten och väntade och jag var så full att jag inte ens minns hur det var när jag träffade den där killen för första gången. Det jag minns var att vi gick till hans tält där jag förlorade oskulden utan att verka som att det var första gången jag hade sex. Sen blev vi ihop med varandra på riktigt och han var min första pojkvän. Min kärlek till honom förväxlades ofta med min kärlek till Stockholm, eftersom det var där han bodde och dit jag fick åka väldigt många gånger. Förhållandet varade i strax över ett år.

Adele Lustborg

måndag 3 juni 2013

SU #16: Den första cykelturen

Titel: Den första cykelturen
Författare: Angelica O.

   Hur jag lärde mig att cykla?
   Jo, det var en varm sommardag för ungefär trettio år sedan. Tulpanerna låg utspridda på gräsmattan i en orgie av färger. Min far hade väjt undan för en solbadande huggorm i gräset och istället råkade han köra rakt in i tulpanrabatten som mor varje år ombesörjde med mer kärlek än jag själv fick uppleva under hela min barndom. Motorgräsklipparen hackande och hostade sig sakta till döds ackompanjerat av ett stumt "oj då" från min far. Tystnaden låg tjock över trädgården. Inga fåglar kvittrade i värmen och vinden höll sig borta från trädens massiva kronor. Någon tittade ut genom fönstret på husets ovanvåning och min far drog efter andan som om någon hade slängt en hink isvatten över honom. Ett falsettskri steg upp inifrån huset och trätofflors klicketiklack hördes från övervåningen ena hörn, trappsteg för trappsteg ner till undervåningens gamla trägolv. I mitt slow -motionminne lät varje steg från trätofflorna som briserande atombomber och skriet kunde lika gärna ha kommit från ett vansinnigt rovdjur på jakt efter sin enda unges mördare. Nätdörren till köket på undervåningen for upp och en rabiat kvinna i övre trettioårsåldern kom flygande ut på verandan och stannade tvärt ovanför stentrappan. Hennes ögon liknade två svarta hav utav sorg då hon tittade på tulpanernas färgglada kroppsdelar utspridda som konfetti över gräsmattan. Kvinnans ansikte förvreds när hon stirrade på sin man intill gräsklipparen.
   Det var första gången jag såg min far bli riktigt rädd, andra gången var när han några sekunder senare insåg att han inte skulle komma undan min mors vrede för morden på hennes älskade tulpaner. Här började min fars språngmarsch ifrån min bindgalna mor som nu sprang med en knuten näve högt över sitt huvud och visade inga tecken på att sakta in trots de otympliga trätofflorna, snarare verkade hon öka farten. Nu kom ögonblicket då jag blev riktigt rädd för första gången i mitt liv därför att min far nämligen var på väg rakt mot mig med glasaktiga, enorma ögon och i den slow-motion värld jag befann mig i såg han ut som en stor guldfisk med de uppspärrade ögonen och med sitt röda hår guppande i lockar runt sitt huvud och munnen sakta formade stora och små ”o”. Ett utdraget utrop kom från hans fiskmun och jag är säker på att han skrek:
   ”Cykla!”  
   Jag sprintade mot den enda cykel vi ägde, en rostbrun gammal damcykel med stor flätad korg på styret. Jag var för kort för att kunna sitta på sadeln men tillräckligt lång för att ta tag i styret om jag bara sträckte upp armarna tillräckligt högt. Min fars ögonbryn sänktes ner i djupa veck och hans armar sträcktes ut mot mig. Det stora lockiga håret guppade mjukt mot hans hjässa och med den o-iga munnen såg han nu ut som en arg guldfisk, en långsamt joggande arg guldfisk. Bakom honom kom min mor med en snedvriden min i hela ansiktet och båda nävar i luften medan hon lätt sparkade av sig trätofflorna i luften. Min far tittade bak på sin galna fru och hans mun förvreds till ett stort liggande ”i” med två rader blekgula tänder. Min slow-motion värld återgick till en mer normal takt och mitt hjärta följde samma tanke och slog hårt i bröstet när jag ställde ner en fot på ena pedalen. Bakom mig kom min far springandes i en rasande fart och min mor följde efter, med en spade i handen.
   Nu när jag tänker på det så är det ganska lustigt. Min mor hade aldrig förut rört den spaden då hon tyckte att den var alldeles för tung och otymplig, men nu svingade hon den med lätthet i luften och sprang i strumplästen över det färgglada nyklippta gräset med min far kutandes några meter före. Jag ställde mig på pedalen och rullade plågsamt sakta ut på den grusiga gårdsplanen och satte andra foten på den tomma pedalen. Den flätade korgen åkte sakta upp och ner i mitt synfält medan jag trampade genom det rassliga gruset. Över min ena axel såg jag att min far stannade upp, fortfarande med de stora guldfiskögonen stirrandes på mig. En bråkdel av en sekund senare drämde den rasande kvinnan spaden i huvudet på honom och han satte sig ner på knä. Min mor såg ut att vara nöjd med sin hämnd för tillfället och slängde iväg spaden på gräsmattan innan hon tittade upp mot mig. Hennes händer for upp munnen och hon drog ett hastigt andetag som ekade i hela bygden medan min far höll sig för huvudet och vrålade av smärta. Cykeln vinglade till och jag hann se brevbärarens stora cykellampa komma mot mig över den flätade korgen innan jag låg på gruset och tittade upp på den mörkblå himlen.

Nej, det var inte så jag lärde mig att cykla.
   Min mor skulle aldrig ta tag i en spade, än mindre odla tulpaner. Hon har giftgröna fingrar och hatar att smutsa ner sig. Hon brukar säga att enda gången hon smutsat ner sig var när hon lät min far flåsa över henne. Lyckligt nog var det den gången jag kom till. Hon gifte sig aldrig med min far. Istället åkte vi till Amerika och bodde på en farm där det förut fanns slavbaracker och stora bomullsfält.
   Nej, det är inte sant det heller.
  
Min far däremot, han var en cirkusartist som balanserade på en enhjuling ovanpå en springande elefant. Ibland lät han mig sitta på sina axlar medan han gjorde sitt trick. Han sa att om jag bara växte lite till skulle jag snart kunna plocka ner solen och månen och placera dem i mitt rum så att jag slapp vara mörkrädd om nätterna. Men jag blev aldrig så värst lång. Jag är ganska kort, bara ett hundrasextiotvå centimeter. Lustigt nog var jag etthundrasextiofyra och en halv centimeter för några år sedan. Andra folk blir gråhåriga efter trettiofem, jag krymper.
   En dag satte min far mig på enhjulingen och hoppade ner från den galopperande elefanten, lämnade mig ensam däruppe och hojtade "håll balansen bara!".
   Jag lärde mig inte att cykla uppe på en elefantrygg och min far var inte en cirkusartist.

Den bistra sanningen är att min far arbetade som väktare och var sällan hemma om nätterna. Han och min mor var skilda sedan länge och de bodde i samma kommun men på olika orter. Ingen av mina föräldrar såg mig cykla första gången.
   Den dagen då det äntligen hände regnade det. Jag hade en svart barncykel med stödhjul och långa snören i olika färger hängandes från handtagen, tänkta att fladdra i vinden som en illusion om att det gick riktigt fort. Och jag for fram i en hisnande fart, så som jag än i dag vill att det ska gå när man åker på en tvåhjuling. Stödhjulen var lite uppböjda av flitigt användande och jag kände hur de stötvis växlade mellan höger och vänster sida och det var där jag la min trygghet i att inte ramla ner på den hårda asfalten som låg som en svart flod mellan de stora höghusen. Det lätta sommarregnet ökade till ett hällregn som piskade på min rygg och mitt långa hår klibbade fast mot mitt blöta ansikte. Jag ökade farten lite till. När jag rundade krönet snävare än jag någonsin vågat förut, slog doften av blöt asfalt mot mig som tillsammans med ljudet från spelkortet som satt fastklämd med en blå klädnypa och smattrande rytmiskt mot ekrarna, väckte en plötslig längtan i mig att ta en extra runda runt området. Men den torra porten lockade på mig tillräckligt mycket för att övervinna den nyfunna längtan när regnet växte till hårda vattenkulor som bombarderade min redan dyngblöta kropp. Vid den torra porten skrek bakdäcket gällt när jag bromsade in. Jag hoppade av cykeln innan den stannat helt, sprang mot porten och greppade det stora dörrhandtaget.
   Plingkrassmattersmatterpling.
   Bakom mig låg cykeln på marken och spader kung slog hårt mot ekrarna, långsammare för varje gång tills hjulet stannade helt. Stödhjulen på bakhjulen var borta.
   Då insåg jag att jag hade cyklat själv för första gången.

söndag 2 juni 2013

Skrivuppgift #17: Skolavslutningen

Vi har gått i skolan i många år och därmed har vi alla varit med om många skolavslutningar och examensdagar. Någon av dem är säkert värd att berätta om. När du var liten och syrenerna blommade och ni sjöng att den blomstertid nu kommer. Eller så var du äldre, du var full och det hände både trevliga och otrevliga saker under syrenbusken i folkets park. Hur det än var, skriv och berätta om det.


Omfattning: max 1000 ord. Observera att max är max och inte ca. 
Deadline: 16 juni (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.