Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


måndag 15 juli 2013

SU #19: Bedragaren

Bedragaren

Det var riktigt nära. De hade nog nästan mötts på gatan utanför. Men det hade jag inte tid att tänka på nu. Marie var på väg upp för trapporna och jag var tvungen att se till att sängen var bäddad. När jag hörde hur nyckeln sattes i låset så lade jag den sista kudden på plats. Några raska steg senare och jag sjönk ner i soffan samtidigt som hon ställde ner väskan i hallen.
"Hej! Är du redan hemma?" ropade jag frågande medan hon hängde av sig jackan.
"Redan? Vi pratade ju om det i går att jag skulle komma nu. Har du redan glömt det?" sa hon när hon kom in i rummet.
"Ja just det, jag är bara lite tankspridd." Jag reste mig upp och kramade henne, kysste henne. För mindre än tio minuter sen, kysste jag Jenny men hon fanns inte i mina tankar nu.
"Hur har du haft det?" frågade jag och släppte henne. Hon log, hon anade inget.
"Det har varit så skönt, en hel helg med Sofie, vi har haft det helt underbart. Synd att inte Jenny kunde följa med."
"Vad var det med Jenny då?"
"Det var någon panik på jobbet och hon fick hoppa in."
"Skönt att höra att du och Sofie haft det bra i alla fall. Själv har jag stressat hela helgen."
"Stackars liten." sa hon och putade med underläppen "Nästa gång får du åka på spa."
"Bara om du följer med." sa jag och kysste henne lätt. "Har ju saknat dig hela helgen."
Det var så lätt att ljuga nu, det kom naturligt. I början var det svårt, det hade känts konstlat, hackigt. Nu tänkte jag inte ens på att jag ljög. Lite sanning fanns det ju trots allt i det.
"Klart jag följer med, jag tackar aldrig nej till en helg på spa." sa hon och log. Jag drog henne tätare intill mig och kysste henne igen. Lät mina händer smeka henne utanpå kläderna.
"Nej du, jag måste duscha först och byta om." hon tryckte bort mig från sig, hämtade väskan och tog den med sig in i sovrummet.
"Men du har ju inte gjort något annat än blivit tvättad hela helgen." sa jag klagande. "du kan ju inte bli mer ren än du är nu."
"Men det var så varmt och svettigt på tåget, jag vill bara fräscha till mig." sa hon medan hon packade upp.

När hon vred igång duschen så ringde min telefon. Det var Jenny.
"Tack för en härlig helg." sa hon fnittrande när jag svarade.
"Tack sa du du ha. Men vad gör du? Du vet ju att Marie är hemma nu, ni måste ju ha sprungit på varandra på gatan."
"Ingen fara jag gick ut via gården. Och hon vet ju inte om att det är jag som ringer."
"Nej och jag vill ha det på det viset, nu är hon tack och lov i duschen men det kunde ju lika gärna varit hon som svarat. VA hade du gjort då?"
"Då hade jag väl fått hitta på något och säga att jag tagit fel nummer bara. Frågat hur hon haft det på spat."
"Men vad är det du vill då?" sa jag irriterat.
"Ville bara höra din röst. Det var så skönt i helgen, som om det verkligen var du och jag. Som om Marie inte fanns."
"Mmm."
"För det är väl så du vill att det ska bli?"
"klart jag vill men det är komplicerat och det vet du. Kan vi prata om det här en annan dag? Hon är klar i duschen när som helst."
"Okej men ring mig från jobbet i morgon."
"Klart jag gör, det gör jag ju alltid, kanske kan vi äta lunch ihop." sa jag lite mjukare.
Hon skrattade "Äta lunch? Du ska nog få äta men inte är det lunch."
"Vi hörs i morgon."
"Puss." fnittrade Jenny och la på.
Jag stoppade ner telefonen i fickan efter att jag satt den på ljudlös, ville inte att det skulle komma några obehagliga överraskningar. Jag satte mig i soffan och slog igång tvn. Zappade runt lite och fastnade i någon komediserie.

"Vem var det du pratade med?" sa Marie när hon kom ut ur duschen i klädd en morgonrock och en handduk om håret.
"Jag har inte pratat med någon, det var nog tvn du hörde."
"Men jag hörde ju hur det ringde." hon tittade på mig.
"Jaså det, det var bara Johan på jobbet som hade lite problem med datorn."
"Men det fixade du ju i helgen."
"Jo men jag hade ändrat lösenordet till systemet och glömt skriva ner det."
"Jaha, de betalar dig för dåligt för att du ska hålla på att jobba hela helgerna." sa hon och gick in i sovrummet.
"Vart tror du du är på väg?" frågade jag och såg efter henne.
"Jag ska gå och ta på mig lite kläder tänkte jag." hon såg sig om över axeln och med ett leende knöt hon upp skärpet till morgonrocken.
"Det ska vi nog bli två om." sa jag och skyndade mig efter henne.

När jag senare på kvällen kollade mobilen så hade jag fyra missade samtal, alla från Jenny och ett sms.
"Jag står inte ut med tanken på att ni två har sex. Jag vill ha dig för mig själv."
Jag kände ett stygn av dåligt samvete när jag läste det. Som om det var henne jag var otrogen mot och inte Marie. Jag borde ju känna tvärt om egentligen. Men det jag kände när jag var med Jenny hade jag aldrig känt med Marie. Fast å andra sidan så var ju spänningsmomentet en del i saken. Jag gillade det förbjudna i situationen, lite som när jag träffade Marie i början, då hade hon ju en annan och vi fick smyga. Nu var det omvänt. Marie började kännas bekvämt, alldagligt.  Hon var Maries motsats, rödhårig, vältränad (inte för att Marie inte var snygg men hon var långt ifrån vältränad), hon var inte blyg för att säga hur hon ville ha det, hon var med på allt, gillade äventyret. Hon verkade tycka det var spännande att ligga med sin väns sambo.
Och det hade gjort under med mitt och Maries förhållande, jag var mycket lugnare och kunde stå ut med att hon ville ha lugna hemmakvällar. Jag kunde lätta å trycket och blev inte arg som jag brukade bli.
Så när jag borstade tänderna tog jag mobilen och skickade ett sms till Jenny. "Vi ses 12.15 på det vanliga stället. Inga trosor under kjolen. Puss"
Sen gick jag in och lade mig i sängen, kysste Marie godnatt och höll henne tätt intill mig.

Författare: Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

söndag 14 juli 2013

Skrivuppgift #20: Tänk om...

Jag har fått för mig att om jag äter jordnötter på exempelvis en buss, ska det visa sig att någon på bussen är dödsallergisk mot jordnötter och bara jag sitter i närheten av den personen ska den få andningssvårigheter och det ska leda till en katastrof och där sitter jag med handen i jordnötspåsen och pekas ut som den stora boven i dramat.

Det finns ju hur många såna här situationer som helst som du kan dikta ihop utifrån en rätt så trist situation. Du kanske är ute och kör bil och någon sätter sin fot ut i gatan med hejdar sig, men vad hade hänt om personen hade gått ut i gatan och du inte hann bromsa. Se det som att du fångar en av dina rädslor och ser vad som faktiskt händer om något som du är rädd för ska hända, faktiskt händer. Men det behöver inte heller vara något du är rädd för.

Uppgiften är således: Fånga en vardaglig situation och börja fundera på vad som hade hänt om något helt oväntat hänt i den situationen.

Omfattning: max 1500 ord. Observera att max är max och inte ca. 
Deadline: 4 augusti Datumet är förlängt p g a semestertider

  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

lördag 6 juli 2013

MU #3: Yes yes yes!

Yes yes yes!

Jag skulle se mina barndomshjältar Twisted Sister. Men helgen hade varit allt annat än behaglig. Sweden Rock började på torsdagen och Twisted Sister skulle avsluta det hela på lördagskvällen. Jag hade en hel helg av rockande framför mig. Trodde jag. 
Jag började med att slå upp mitt lilla tält. Sen tog jag en av ölen jag fått av min far. Han hade skickat med mig sex öl så jag inte skulle behöva lägga alla mina pengar på öl. Jag gick en liten sväng på festivalområdet men började känna mig lite trött så jag gick tillbaka till campingen igen. Där satt jag och drack upp alla ölen och kröp in i tältet för att lägga mig. Jag somnade och vaknade flera timmar senare med frossa. 
Ringde mina föräldrar som druckit vi och inte kunde hämta. Fick tag på syrrans sambo som kom och körde hem mig. Jag låg med feber hela fredagen men var bättre på lördagen och att missa Twisted Sister var otänkbart. Jag körde upp till festivalen för om inte annat var jag ju tvungen att riva tältet. Bandet som spelade på tiden innan på samma scen var Yes. Jag började gå längre fram i publiken för att kunna få en bra plats till Twisted Sister. Yes var inget jag hade lyssnat på men plötsligt insåg jag hur bra det var. Det var medryckande och jag fastnade totalt i musiken, jag hade hittat ett nytt band som jag gillade. Efter Twisted Sister spelat så var det givetvis det som var den stora grejen, de var ju mina hjälta. Men allt eftersom så har minnet av Yes visat sig sitta kvar allt mer, och det visade sig att de gjorde en av sina bättre spelningar den kvällen enligt kritikerna. 

Författare: Björn velander

fredag 5 juli 2013

MU #3: Roskilde 1999

De största konsertminnena är kanske inte alltid de bästa konserterna. När jag var i Roskilde 1999 såg jag förvisso min absoluta idol Siouxsie som inte sjöng med the Banshees utan med the Creatures. Jag hade henne precis mitt emot mig där jag stod framför scenen. Vid min högra sida hade jag kanske världens vid den tiden, läckraste man. Han hade rätta stilen och var så sexig att jag höll på att smälla av. Han visste säkert om det själv också.

Men det roligaste minnet från den festivalen var när Skunk Anansie spelade och en glad kille från Berlin frågade om jag var tysk. Jag var så tänd på Tyskland vid den här tiden så jag tog det som en komplimang och kunde inte släppa det på flera dagar. Jag vet inte ens vad jag svarade men han frågade om jag ville sitta på hans axlar. Jag sa ja. Där satt jag med världens utsikt över scenen och såg Skunk Anansie. Det var nog inte ens ett band jag kryssat för att jag hade velat se, men det var dock en så stor upplevelse ändå.

Wallinskaya

tisdag 2 juli 2013

SU #18: Legoland

Legoland

Min familj har inte haft det så bra rent ekonomiskt. Främst för att min mor var hemmafru när jag var liten, och att leva på en rörläggarlön när man är fyra barn gör ju att resekontot inte blir så stort. Däremot var vi ofta iväg på tältsemestrar runt om i landet, senare köpte vi husvagn och det finns nog inte speciellt många campingar i södra halvan av Sverige jag inte har varit på någon gång i mitt liv.

Men en gång när jag var i 14års åldern så vann mina föräldrar en helg i en stuga på valfri camping i Danmark. Det bestämdes att vi skulle åka till Legoland. Vi hade varit där någon gång tidigare men då var jag för liten för att minnas det. Så nu när mina två äldre bröder hade flyttat hemifrån och min lillasyster var i 7års åldern så var det alltså dags igen. Vi skulle resa med färjan från Varberg till Grenaa i Danmark, för att sedan köra därifrån till en camping strax utanför Billund där Legoland ligger.
För de som inte varit där kan jag berätta att det är som ett sommarland där allt är uppbyggt av lego. Mount Rushmore i Lego, jag kan fortfarande komma att tänka på det där och förundras över hur mycket tid det måste tagit att bygga upp allt det där. För att inte tala om hur många legobitar som måste använts.
Lego var en favoritleksak när jag var liten, hemma hos mina föräldrar finns en hel säck med bitar. Jag kunde sitta vid den hur länge som helst och gräva runt och bygga saker. Det var en samling som påbörjats när min mor var liten och de hade en pappershandel i Åhus. När Lego började säljas under femtiotalet så fanns det hus som var till för att stå i skyltfönstret, dessa var limmade för att de inte skulle ramla isär när man flyttade om sakerna. När jag var liten såg jag inte värdet i dem och tyvärr är de sönderslagna för jag trodde jag skulle kunna använda bitarna till annat. Senare har samlingen byggts på av det lego vi barn fick i presenter och ännu senare även som barnbarnen fått.

Men hur som helst vi skulle iväg, långt bort, det längsta jag varit utanför Sveriges gräns både före och efter. Men det skulle visa sig bli svårare än vad som var tänkt. Det började redan på motor vägen, vi missade en avfart. Som tur var så var det så tidigt så det var ingen vidare trafik utan min far kunde stanna och backa tillbaka så att vi kom på rätt väg igen.
Jag har alltid gillat att åka bil, min syster däremot är precis tvärt om. Hon blev ofta åksjuk och gillade inte att sitta någon längre tid i bilen. Vilket ofta ledde till att hon frågade om vi inte var framme snart. När hon inte fick några svar från mina föräldrar som tidigt lärde sig att om de låtsades att de inte hörde så slutade hon ganska snart. Men då blev det mer att hon gjorde något som retade mig. Vilket gjorde att jag gjorde något mot henne och så förstår ni säkert hur det hela slutade.

När vi närmade oss hamnen i Varberg så slutade plötsligt bilen att fungera. Det var bara någon timme tills båten skulle gå och bilen startade inte. Just då kändes det som om Legoland var långt borta. Men min far hittade en mack som hade en gör-det-själv hall där han kunde titta på bilen. Men klockan gick ju och till slut så var vi tvungna att inse att vi skulle missa båten. Så min mor fick leta upp en telefonkiosk, vilket i och för sig inte var så svårt då det före mobiltelefonins tid fanns en i varje gathörn i stort sett, för att ringa och boka om biljetterna. Det gick en färja från Halmstad om ett par timmar och det var den vi skulle med, fast då var min far ju tvungen att laga bilen först. När han väl bara hade hittat vad felet var så var ju nästa problem att hitta reservdelar. Det visade sig att vad det nu än var som min far behövde så fanns det inte på macken. Men min far fick låna en bil för att åka i väg till en bilskrot för att köpa de delar han behövde.

Klockan gick och till slut så insåg vi att vi inte skulle hinna med färjan från Halmstad heller. Så min mor fick ännu en gång ringa till färjebolaget och boka om biljetterna. Denna gång fick vi biljetter till båten från Varberg igen.
Jag minns inte vad vi gjorde under tiden vi väntade på att min far skulle laga bilen, bara att jag var orolig att det inte skulle bli någon resa av. Men efter mycket kval och oro så såg jag hur vår blå Volvo 142 körde ut från verkstaden. Det kändes skönt och jag vet inte riktigt vad det kostade för min far att få ihop bilen den där dagen men jag inser att det han gjorde då verkligen är ett bevis för att varken han eller min mor var beredd att vända. De ville att vi skulle få den här upplevelsen.
Så när vi senare rullade in på campingen och fram till den lilla stugan som var så varm och där man fällde upp bordet för fönstret när man skulle sova, så gjorde det inget. Vi hade ju äntligen kommit fram och dagen därpå, väntade ju Legoland.

Författare: Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

måndag 1 juli 2013

SU #18: Abdullah och hiphopbrorsan

I flygpriset ingick en natt på ett trestjärnigt hotell. Det var det enda hotellet vi bodde på under den resan. Efter den enda frukosten som ingick i priset under den resan, tog vi våra ryggsäckar och gick mot Sultanahmet. Solen stekte och husen reste sig höga och gav av oss svalkande skugga. Varje man vi passerade studerade våra kroppar uppifrån och ned. Vi var de enda kvinnorna och framför allt de enda kvinnorna som fick något som kändes som filmstjärnestatus. Jag försökte dra ner kjolen så att knäna skulle döljas. Männen visslade och blängde ögonen ur sig efter oss. Det lade inga som helst band på sig utan all lust och smicker skulle till varje pris fram.

Tove hade läst om ett hostel i Lonely Planet, som skulle ligga just där, i den där äldre delen av Istanbul. Där kunde man välja att bo på taket med endast presenning som tak över huvudet och väggarna bestod av staket. Jag nappade på allt. Vi hittade Joseph Guesthouse efter en lång tids sökande och checkade in i varsin tältsäng med tillhörande filt. På ena sidan såg vi Hagia Sofia och den andra blå moskén. Vi vaknade av böneutroparen klockan fem varje morgon men njöt ändå av att sova utomhus.

Den första kvällen efter den där hotellnatten orkade vi inte leta efter en restaurang. Vi var trötta men tänkte samtidigt på vår budget. Den första mannen som kastade sig över oss fick veta med besked att hans restaurang enligt menyn inte passade för våra plånböcker. Han tog mig om axeln och sa att hans bror hade en bättre restaurang en bit därifrån. Vi ryckte på axlarna och slog följe med honom. Han var klädd i svarta kostymbyxor och vit kortärmad skjorta. Om halsen hade han en guldigt smycke. Hjässan var kal och mannen var kort. Han gick i sidleds och pratade upphetsat med oss, som om vi var de första utländska kvinnorna som hade nappat på att få en privat guide till de billigare matställena.

Vi kallade honom hiphopbrorsan. Om den korta mannen med kala hjässan var dag, var hans bror definitivt natt. Han hade stora byxor, keps och var cool som en istapp, tystlåten. Vi satte oss vid ett bord och förvånades över att mannen, som jobbade på en helt annan restaurang satte sig ned med oss och beställde maten åt oss. Abdullah berättade han att han hette, den där intensiva och uppspelta karln. Hans bror var besvärad av honom, det märktes tydligt. Han styrde och ställde med honom och han verkade inte vara ett dugg intresserad av två svenska systrar som var bleka som lakan varpå den ena hade pastellrosa hår. Vi åt vår mat samtidigt som mannen babblade utan att äta något. Han bara tittade på och väntade på att vi skulle bli klara, berättade att han ville ta med oss i sin vita Mercedes och visa oss en fin plats. När vi inte längre var lika desperata över att bli mätta på mat, var vi fortfarande hungriga på äventyr. Vi såg på varandra och tvekade inte länge förrän vi sa ja till hans erbjudande. Abdullah blev så till sig att vi fick maten gratis.

Det märktes tydligt att han var intresserad av Tove. Hiphopbrorsan var inte alls intresserad av mig, men han skulle ändå med. Abdullah körde fort med sin vita Mercedes i en stad som blivit svart som natten och där lampor från tusentals hus ritade prickar på omgivningen. Att köra fort är inte alltid förenat med att köra bra, men det tyckte Abdullah ändå att han gjorde. Han jämförde sig själv med någon taxichaufför han sett på en film, samtidigt som han glittrade med sina ögon mot min syster i framsätet.

Han stannade bilen högt uppe på ett berg där marken var en enda stor lervälling men där skulle vi bestämt gå. Hiphopbrorsan tände en cigarett och stod kvar vid bilen. Abdullah tog ett stadigt grepp om Tove och såg till att hon inte skulle trampa i leran. Den enda som riktigt njöt av situationen var han. Min syster kände sig obekväm och tittade på mig som i min tur ryckte på axlarna och såg mig omkring, funderade på vilket märkligt ställe han valt att köra oss till.

”Nu ska vi gå på nattklubb”, utbrast Abdullah. Hiphopbrorsan sken upp och vi satte oss i bilen igen. Jag och Tove såg på varandra med oro i blicken. ”Jag orkar inte”, sa jag. ”Vi får hitta på något och sticka därifrån”, sa Tove. Abdullah blev allt mer upphetsad och lycklig över sin fångst av två unga tjejer som han nu skulle släpa med på nattklubb.

Vi gick ner för en trappan och in i en lokal som var glesbefolkad. Där satt några kvinnor från Amsterdam och drack öl. De höjde glasen mot oss och bröderna bestämde att där skulle vi sitta. ”Imorgon ska jag visa er den stora basaren och se till att ni får rätt priser när ni shoppar”, sa Abdullah. Min enda tanke var att vi nu hamnat i fängelset och Abdullah var direktör och hiphopbrorsan var plit. ”Jag vill inte”, sa jag till Tove på svenska och Abdullahs maniska leende började falla ner i en intensiv blick av oro. ”Inte jag heller”, sa Tove. Vi reste oss upp och gäspade, sa att det var dags att gå hem. ”Låt mig skjutsa er till ert hotell”, sa Abdullah. ”Vi behöver gå”, svarade jag snabbt. ”Jag hämtar er imorgon. Hur dags vill ni bli hämtade?” Tove stod kvar hos bröderna medan jag försiktigt började gå mot ytterdörren. De holländska kvinnorna tittade på oss som om de också väntade på vårt svar, som om vårt fängelsestraff var ett privilegium. ”Vi går själva i basaren”, sa jag till dem och Tove tvekade och tittade på mig. Jag gav henne en menande blick och drog tag i hennes arm. ”Då kommer jag förbi och hämtar er på kvällen så kan vi äta middag tillsammans”, sa Abdullah och vi gick därifrån utan att säga något mer. ”Var du tvungen att säga var vi bodde?”, sa jag till Tove som hade svårt att undvika att svara på frågor.

Efter en hel dag med shopping i den stora basaren och långa promenader började det närma sig kväll. Vi sa till personalen på vårt hostel att vem som än frågade efter oss inte fick veta att vi var där. De såg tveksamma ut men gick till slut med på det. Vi lyckades smyga ut därifrån och gick ner mot havet.


I solnedgångens starka ljus satte vi oss med benen dinglande ner mot vattnet en bit nedanför vår fötter. Det dröjde inte länge förrän en mansröst hälsade på oss. Hjärtat började slå snabbt och jag blev livrädd för att det var Abdullah, men när jag vände mig om och tittade såg vi två andra män intill oss. Lupi och Antonio presenterade de sig som. De slog sig ned och vår lättnad över att det inte var Abdullah och hiphopbrorsan gjorde att vi direkt blev bekväma med att prata med dem. Lupi hade sneda tänder och rökte en joint. Antonio såg lite mer finkammad ut och visade intresse för min syster. Lupi sa att jag var vacker men han gillade inte mitt blekrosa hår. Han gav mig en nejlika som jag sparade i mitt album över resan. Vi tog farväl av varandra några timmar senare, gick till vårt hostel på taket och var nöjda med att vara fria igen.

Wallinskaya