SU#7: Mitt i pannan

Jag minns egentligen inte så mycket av det. Det var en vacker dag på försommaren. En av de där dagarna när det är varmt i solen men skuggan är fortfarande lite kylig. Min mor hade åkte för att handla, och min far grejade i längan där han fixade det mesta. Där fanns en gammal arbetsbänk men den såg man aldrig för det var fullt med diverse verktyg och prylar. Just idag skulle han fixa min bror cykel, hjulet var snett.

Mor var hemmafru och far var rörmontör. Det gjorde att ekonomin var inte den bästa. Så att lämna iväg saker på lagning var inte att tänka på, än mindre att köpa nytt. Det var bara för far att kavla upp ärmarna och försöka lösa problemen som uppstod. Det var inte alltid det löstes på det smidigaste sättet men det löstes för det mesta. Så även detta problem.

Jag var ute på gården och gjorde inget speciellt. Jag fick syn på min far som satt hukad över något i dörren in i längan. Han verkade koncentrerad så jag gick försiktigt upp bakom honom för att försöka se vad han höll på med.

När jag sträckte mig för att se över hans axel så ser jag skruvtvingen komma mot mig. En hundradel av en sekund senare har den träffat mig i pannan. Jag kan inte säga om det gjorde ont, för det minns jag inte. Men det blixtrade till. Nästa sak jag minns är att min far sa till mig att jag ska gå in, då stod jag på trappan framåtlutad och såg blodet som droppade ner på betongen.

Vi gick in och tvättade av såret, jag lade mig på rygg på sängen i mitt rum och min far kom och satte en häfta över såret. Jag låg kvar där när min mor kommer hem och oroligt undrade vad som har hänt. Hon hade sett blodet på trappan.

När jag gick till skolan på måndagen så frågade lärarinnan vad som hade hänt. Varpå jag helt sanningsenligt svarade att far hade slagit mig i pannan med en skruvtving.


Författare: Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

SU #7: Det gick så snabbt

Jag minns hur jag låg där i farmors vardagsrum. På soffan som var lite stickig när den mötte bar hud. En handduk var utlagd för att det skulle vara lite mjukare. Den där soffan som stammade från sjuttiotalet, mjuk och låg, i köket stod radion på. Min farmor kom in och jag minns ännu hur hon strök undan håret från mitt sår där jag låg och grät ner i handduken. Hon frågade om vi inte kunde gå ner till distriktssköterskan så hon fick titta på det. Det kunde ju vara en hjärnskakning.

Jag skakade på huvudet. Egentligen vet jag inte varför men det var som om jag inte ville veta hur illa det var. Jag kunde ju inte se det där såret själv. Bara känna hur ont det gjorde.
Det var en varm sommar dag och jag låg där på soffan och grät.

Jag kan känna det där ärret idag, det är ca 15 millimeter långt och kanske fyra fem millimeter brett. Jag känner det bäst när håret vuxit ut lite. Då hittar fingrarna den där lilla fickan i håret där inget växer. När fingrarna glider över det så tas jag tillbaka till den där sommardagen.

Jag gick och väntade på att en kompis skulle komma hem igen. Min farmors tomt var stor och välskött. Hon som började som piga när hon var 15 och som blev änka när hon var bara lite drygt 40 såg till att hålla ordning. Det var inte fredag förrän uppfarten var krattad. Gräset var aldrig långt. När drivningen till gräsklipparen gick sönder klippte hon varannan dag för annars blev det för tungt. Runt tomten löpte en låg cementkant. Den var ungefär två decimeter hög och med jämna mellanrum stod en murad pelare. Murad av samma tegel som huset som morfar byggt. Ovanpå låg en betongplatta med ingjutna stenar. Egentligen gjord som en platta för gångar men det hade nog funnits några över. En av de där plattorna hade en sten som var så mjuk och len. Jag brukade ofta låta mina fingrar glida över den.

Mellan dessa pelare löper ett stålrör. Ett brunmålat stålrör. Jag skulle sätta mig på det där röret som jag gjort så många gånger förut. Men jag hamnade lite fel. Lite för långt bak. Och när jag tog tyngden från fötterna så gick det fort. Innan jag ens hade reagerat hade min kropp fått bakvikt och mitt huvud mötte den där cementkanten med full kraft.

Det var många år sen det hände. Men jag kan fortfarande känna den där hemska känslan i magen när jag inser att jag faller baklänges. Men jag kan inte minnas hur ont det gjorde.

Björn Velander

SU #7: Bara knän mot grusig mark

I maj åkte jag för fjärde gången på ett år för att träffa İlker. Vi var fortfarande främlingar för varandra även om vi låtsades älska varandra över allt annat i hela världen. Han bodde på gränsen till en annan världsdel och jag bodde i en studentkorridor i Sverige. Vi levde helt olika liv. Han hade rökt åsnebajs som barn och åkte till andra sidan landet som tolvåring för att tjäna egna pengar. För mig var allt exotiskt och nytt, jag trivdes hur bra som helst. Det fanns inte en chans att jag tänkte på konsekvenser eller över huvud taget på vad jag gav mig in på. Jag blundade för hans skumma historier som inte gick ihop eftersom han helt enkelt ljög för mig. Var det sant att han dödat två personer? Och knäckt näsbenet en våldtäktsman kvällen innan jag kom dit? Jag var den där unga tjejen som skulle rädda en värsting och göra honom mild och god. Han älskade mig, det var något psykologiskt oförklarligt över det hela.

På dagarna var jag på hotellet där han jobbade. Det fanns inte mycket annat att göra och vi ville vara tillsammans veckan jag var där. Eller det fanns mycket annat att göra, men så fort jag skulle göra något fick någon följa med mig. När jag skulle gå till ett internetcafé skickade han med en yngre kille från restaurangen som skulle sitta och titta på vad jag gjorde. Han var trevlig, inte ett dugg snygg, men vi kunde skoja med varandra och då kändes ingenting hotfullt på något sätt. Vi gick tillbaka tillsammans och jag fortsatte min tråkiga dag vid ett plastbord på uteserveringen med en valfri drink som jag fick betala för själv.

Det fanns en bok bakom bardisken som gäster fick skriva i. Det var İlker som la den framför mig på bordet. Han bläddrade själv och visade alla sliskiga kommentarer om hur fantastisk han var. Det var skrivet av skandinaviskor, brittiskor, fransyskor och alla möjliga nationaliteter. Ingen visste hans riktiga namn. Han kallade sig Dennis och det var precis det alla hade skrivit, gjort hjärtan och visat sin uppskattning. Jag tog boken och bläddrade fram till en tom sida, plockade fram en penna ur handväskan och skrev att han som följde med mig till internetcaféet var så snäll och förklarade det med att han inte fått någon uppskattning i boken. İlker tog boken ifrån mig utan att säga något, la den bakom bardisken och fortsatte arbeta.

Samma kväll satt vi utanför huset där vi bodde. Lampor lyste upp poolen med sin spegelblanka yta. Jag hade glömt bort vad jag skrivit i boken och tänkte inte på något som borde varit självklart. Det finns svartsjuka och det finns ägarbehov. İlker var inte svartsjuk, han ville markera att han ägde mig och det gjorde han genom att berätta för sina vänner att han älskade en annan kvinna mer än vad han älskade mig. Jag satt bredvid och lyssnade på det han sa en stund tills jag på instinkt reste mig upp och smällde till honom hårt på kinden. Precis innan instinkten sa till mig att springa därifrån såg jag hans mordiska blick. Jag sprang utan att titta bak. Jag flög ner för korta trappavsatser och ut på gatan, utan att veta vad jag skulle springa mot, bara vad jag skulle springa från. Nu var det inte längre lika roligt att vara ihop med en värsting som jag skulle göra mild och god. Nu var jag rädd för mitt liv och sprang på en mörk gata och kände snart att någon drog i mitt hår som jag satt upp i en tofs. Mitt huvud åkte bakåt och sedan knuffades jag snabbt ner mot marken och landade på mina bara knän mot den grusiga asfalten. Han drog i min arm och vred mig om för att se mig i ansiktet, drog upp mig från marken och höll i mig hårt och släpade in mig på gården där vi bodde, släppte mig och gick tillbaka till sina vänner.

Jag gick mot trappan som ledde upp till den lägenhet där han bodde. I trappan satt en gammal man och rökte, en man som hade suttit där tillräckligt länge för att se vad som hänt. Jag tittade på honom, men han vägrade titta tillbaka. Han tog bara ett bloss från sin cigarett och stirrade rakt fram. Raskt, med ett bultande hjärta, sprang jag upp för trappan och gick in i lägenheten, plockade fram väskan och började packa den, tittade ut genom fönstret och såg en brandtrappa som jag tänkte att jag kunde fly ner för. I mitt huvud snurrade alla tankar om var jag skulle gå med min väska. Jag kände ingen annan än honom där och visste inte vem jag kunde lita på. Packandet avtog och jag jobbade allt mer långsamt. Till slut hörde jag att han vred om nyckeln till dörren och jag fortsatte stirra ner i väskan och packa i samma takt. Han gick fram till mig och tog tag i mina axlar, sa ”Men var ska du ta vägen? Du ska ju vara med mig.” Jag orkade inte fundera på var jag skulle gå och han hade inte tänkt slå mig, så jag packade upp mina saker igen.

De sista dagarna innan mitt planerade flyg tillbaka till Sverige skulle gå, intalade jag mig att jag måste spela med för att överleva och sedan göra slut med honom när jag kommer hem. Det värsta med att intala sig något är att det är lätt att glömma att det bara var på låtsas. Därför tog det tre veckor innan jag gjorde slut med honom, efter att jag kommit hem. Han ringde ganska ofta efter det och försökte lura mig tillbaka, men jag stod emot och det är jag evigt tacksam för. Jag kände mig så stark.

Anonym 

SU #7: Ett ärr

Sexton år gammal gick jag hemifrån.

Min mamma såg inte på mig, inte när jag gick. Inte en kram, ingenting, men just då var jag glad för det. Annars hade jag brutit ihop.

Kvällen innan var en i mängden, en av de där då det blev bråk. När jag satt instängd i vardagsrummet och tittade på tv i blåaktigt flimmer, men inte kunde följa något för att rösterna från köket lät alldeles för hotfulla. Hans skarpa, arroganta röst och hennes rädda och arga. De bråkade ofta, min mamma och hennes man. Ofta nöjde de sig med att skrika åt varandra, men han saknade den där gränsen som vanliga människor har. Våldsgränsen. Jag hade sett det förr, jag vill inte veta hur många gånger jag inte såg det.

Den kvällen vet jag egentligen inte vad det var som fick mig att reagera, men jag förstod att det var en sån kväll. Nådde dörröppningen lagom för att se honom sätta handen mot hennes strupe och jag vet inte alls var modet kom ifrån, men jag skrek.

”Du rör inte min mamma!”

Han vände sig mot mig istället, liten men förvånande stark. Jag minns gula skåpluckor och hur trasmattan plötsligt var alldeles intill ansiktet. En sprucken läpp och blodsmak i munnen, mammas panikslagna röst.

Ett glapp i minnesbilden tills jag står med telefonluren i handen och väntar på att min bror ska svara. Jag behöver bara säga två ord. ”Erling slåss.” Han svär i andra änden, slänger på luren. Mamma sitter på en köksstol med ansiktet i händerna, altandörren är öppen och han är borta. Tillfälligt. Jag packar tandborstar och sängkläder och sovkläder och sedan är min bror där, sliter upp dörren helt ursinnigt. Jag hjälper mamma på med ytterkläderna, får med hennes korsordstidning och en bok till mig själv. Bror är nånstans och skäller, innan han kommer tillbaka och kör iväg oss till en övernattningslägenhet med en nedlegad bäddsoffa. Jag vet inte vilken gång i ordningen vi är där.

Nästa dag går vi tillbaka ändå. Till det där huset. Vi har gått tillbaka många gånger. Alldeles för många. Ett telefonsamtal till pappa, visst får jag bo hos honom. Jag behöver inte förklara något alls, han hämtar klockan tre.

Det är då hon inte säger något alls. Bara står osäkert i dörröppningen från sovrummet och tittar åt ett helt annat håll. ”Ses”. Jag lyckas inte säga mer än så, det känns fysiskt omöjligt. Jag vet att jag gör henne så ofattbart ledsen, men jag vet att jag måste för att någonting någonsin ska förändras. Jag måste gå.

Anonym