Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


måndag 3 november 2014

Pippi och jag som livräddare

Pippi och jag som livräddare

Författare: Ella-Bella

Första gången Pippi och jag träffades var när jag, som ung och grön allmänreporter på lokaltidningen, skulle skriva om hennes nystartade Bed & Breakfast i Villa Villekulla. Det måste ha varit någon gång i mitten av åttiotalet. Jag minns att jag blev ganska överraskad av den uppenbarelse som mötte mig där. Pippi var betydligt äldre än jag, bortemot femtio kanske, men hennes klädsel och frisyr talade ett annat språk. Jag har visserligen alltid gillat när folk klär sig personligt och har en egen stil, så det var inte det, men Pippi såg ut som om hon hade något slags barnkläder på sig, eller var det kanske en gammal Marimekkoklänning? Hon påminde förresten om Lilla My, apropå associationen till Finland, med det morotsfärgade håret uppsatt i en liten knut på hjässan.

Pippi berättade hon att hon hade bott i Villa Villekulla ända sedan hon var barn. Hon visade mig fotoalbum från den tiden, och jag kunde konstatera, att hon alltid hade sett lite speciell ut. Som barn hade hon haft håret i flätor, men i övrigt var hon sig ganska lik. Hon visade också foton på sina kära husdjur från den tiden, hästen Lilla Gubben och apan Herr Nilsson, borta sedan länge. Nu hade hon ett antal katter och den tama grisen Hugo, som spatserade omkring inne i huset och försökte komma åt katternas matskålar. ”Du uppför dig verkligen som en riktig gris”, sa Pippi och klatschade godmodigt till honom på den tjocka baken.

Jag undrade hur hon hade kommit på idén med ett Bed & Breakfast-ställe. Pippi svarade att hennes kappsäck med guldpengar, som en gång varit proppfull, nu började sina. Hon behövde skaffa sig en inkomst helt enkelt. Villan var ju rätt så stor, så det fanns rum för flera gäster. Än så länge hade hon inte haft så många besökare, men hon hoppades att min artikel i tidningen skulle göra stället känt och förhoppningsvis mer välbesökt.

Åren gick och Pippis verksamhet gick ganska bra, åtminstone under sommarhalvåret. På höstarna kom det ibland fritidsfiskare för att fiska i sjön strax intill. Om fiskelyckan var god, brukade de stanna några dagar. Vid sådana tillfällen utökade Pippi sin verksamhet till helpension, så att fiskarna kunde få sin fångst tillagad och avnjuten i köket på Villa Villekulla. Grisen Hugo var förtjust i fisk och tiggde mycket ouppfostrat vid bordet.

Pippi och jag blev goda vänner och träffades då och då. Jag gillade hennes okonventionella sätt och glada humör och hon verkade tycka bra om mig också. Jag tror hon var lite imponerad av att jag arbetade på tidningen. Hon ville gärna att jag skulle skriva om henne eller Villa Villekulla och det gjorde jag också så fort det fanns någon anledning. Pippi klippte ut allt och klistrade upp det direkt på köksväggen. ”Så jag har något intressant att titta på när jag äter”, förklarade hon.

En vacker höstdag när träden börjat flamma i guld och rött hade Pippi och jag kommit överens om att göra en lång skogspromenad tillsammans. Kanske skulle vi hitta lite svamp också. Jag ställde min gamla bil Skrutten vid infarten till Villekulla, tog med mig matsäcken och svampkorgen och ropade på Pippi. Hon kom stövlande i något som måste ha tillhört hennes pappa Efraim en gång i tiden. Det klafsade om fötterna i de alltför stora gummistövlarna. ”Du kan nog inte gå i skogen med de där”, påpekade jag försynt, ”du kommer att snubbla på minsta sten”. ”Tror du det?”, sa Pippi. ”Jag som tycker pappas gamla stövlar är så snygga. Okej, jag går väl in och byter till något annat då.”

Precis när vi skulle ge oss iväg kom en av Pippis hyresgäster ut bärande på diverse fiskeredskap. ”Det här är Kalle Blomkvist, före detta mästerdetektiv”, sa Pippi. ”Han är här för att fiska över helgen.” ”God fiskelycka då”, sa jag innan vi vek av åt vårt håll.

Det var härligt i skogen, tyst och fridfullt, bortsett från vårt pratande förstås. Vi hittade en hel del svamp som Pippi tyckte att vi skulle laga till och äta hemma hos henne. ”Det blir gott tillsammans med Kalles fisk, om han nu får någon”, sa hon.

Så småningom kom vi ner till sjön där Kalle höll till och fiskade. Precis när vi fick syn på honom i Pippis roddbåt en bit ut från land, ställde han sig upp i båten och började vifta med armarna. ”Vad tar det åt honom nu då?” sa Pippi. ”Har han blivit alldeles tokig, gubben? Ingen flytväst har han heller.” Hon hann inte längre förrän Kalle tippade över bord. Först sjönk han som en sten, men snart kom han upp till ytan igen. ”Det verkar som om han blivit sjuk på något sätt”, sa jag. Innan jag hade pratat färdigt hade Pippi kastat av sig jackan och hoppat ur sina kängor. Hon slängde sig i sjön och crawlade med kraftiga tag mot båten och platsen där Kalle nu flöt på grund av luften i kläderna. Han såg halvt avsvimmad ut.

Pippi lyckades hiva upp honom i båten och började bogsera den till stranden. Jag hade hört om Pippis styrkebravader som barn, men mest trott att det var skryt och påhitt. Nu såg jag att det verkligen var sant. Hon var jättestark. När de kom i land slängde Pippi upp Kalle på ryggen och sa till mig att springa i förväg och hämta bilen. Kalle var blek och verkade ha svårt att andas.

När vi hade lyckats placera Kalle i baksätet på Skrutten och jag börjat köra mot lasarettet, försökte Pippi höra sig för vad som hade hänt. Kalle kunde bara viska enstaka ord, men fick fram att han blivit stucken av en geting där ute på sjön och att han var mycket allergisk mot getingstick. Allergimedicinen hade han glömt att ta med sig på fisketuren.

På sjukhuset fick Kalle en adrenalinspruta och några tabletter. Vi stannade kvar tills han hade repat sig så pass att vi kunde ta honom med oss tillbaka till Villa Villekulla. Läkaren sa att Pippi och jag hade räddat livet på Kalle. Han hade fått en allergichock, vilket var allvarligt nog, och sedan varit nära att drunkna.

När vi kom hem igen fick Kalle ligga och vila sig medan Pippi och jag lagade till en härlig omelett av svampen vi hade plockat. Någon fisk blev det inte den dagen. ”Mästerdetektiven lever farligt på gamla dar”, försökte Pippi skoja med honom, men Kalle såg bara trött och blek ut. ”Jag kommer aldrig mer att gå någonstans utan min allergimedicin”, sa han.

”Slutet gott, allting gott”, grymtade Hugo belåtet, och tittade upp från katternas matskål.

1 kommentar:

  1. Jag gillar att Pippa lever kvar i Villa Villerkulla. Även om hon tycks lugnat sig lite så känner man igen henne.

    SvaraRadera