Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


måndag 8 december 2014

Sällskapet Boknördarna

Sällskapet Boknördarna

Författare: Ella-Bella

Min klasskompis Lisa är en riktig bokslukare. Hon har för länge sedan börjat läsa vuxenböcker och har redan bestämt sig för att bli litteraturvetare när hon blir stor. Tillsammans med några likasinnade har hon bildat ett sällskap som kallar sig för Boknördarna och som träffas den tredje söndagen i varje månad. Då dricker de te och diskuterar böcker och författare. Eftersom jag också tycker om att läsa, frågade jag, om jag kunde få vara med.

”För att bli medlem i Boknördarna krävs att man klarar av ett inträdesprov”, svarade Lisa lite högtidligt. ”Man måste visa att man är intresserad på allvar och vill lära sig mer om litteratur.”

Jag ville gärna försöka mig på inträdesprovet, vad det nu bestod av, och när Lisa hade diskuterat med de övriga i sällskapet fick jag veta, att de skulle förbereda tre ”litteraturfrågor” som inträdesprov till mig. Om jag lyckades svara rätt på dem, skulle jag få bli medlem.

På morgonen nästa dag, när jag skulle hämta böckerna till den första lektionen, hittade jag ett litet hopvikt papper i mitt skåp. På det stod: ”Den första frågan finns under tredje bordet till höger i matsalen.”  

På lunchrasten sneglade jag lite diskret på borden runtomkring mig. Jag hade aldrig funderat närmare på hur de var placerade, men antog att det var det tredje till höger från ingången som menades. Hm, där satt några från en annan klass som jag inte kände. Jag kunde ju inte gå dit och krypa in under bordet, då skulle de tro att jag var galen. I stället satte jag mig som vanligt med mina klasskompisar. Jag åt långsamt och försökte bli kvar när de andra gick därifrån. Till slut var jag nästan ensam i matsalen. Jag gick och tittade under det tredje bordet och hittade mycket riktigt ett meddelande där, fastklistrat med ett begagnat tuggummi. Usch, vad äckligt! Jag pillade snabbt bort lappen och stoppade den i fickan.

Jag väntade med att se efter vad som stod på lappen tills jag kommit hem. Den första frågan löd: Vilken svensk författare intervjuades i radions kulturkvart den 14 juli 1967?

Hur sjutton skulle jag få reda på det? Som hjälp gavs en ledtråd, Maja Ekelöf. Vem var det? Jag hade aldrig hört talas om någon med det namnet. Jag tillbringade kvällen framför datorn och efter en del sökande fick jag veta, att Maja Ekelöf var en städerska som 1970 hade vunnit Rabén & Sjögrens romantävling med boken Rapport från en skurhink, skriven som en dagbok.

Kunde det vara så att hon skrev om radioprogrammet i sin dagbok? Nästa kväll gick jag till biblioteket och lånade boken. Det tog inte lång stund förrän jag hade hittat svaret på frågan. Den författare som hade intervjuats i kulturkvarten den 14 juli 1967 var Ivar Lo-Johansson. Jag kände mig jätteduktig som hade lyckats lösa den första uppgiften. Det här var ju roligt!

När jag kom hem från skolan nästa dag låg det ett litet kuvert till mig bland dagens post. ”Den andra frågan finns i korvkiosken”, stod det kort och gott på lappen som låg i. Vadå, vad menade de? Det fanns flera korvkiosker i närheten och varför skulle det finnas någon fråga till mig på ett sådant ställe?

Lite senare på kvällen gick jag till den korvkiosk som låg närmast. Jag frågade om det möjligen fanns något meddelande till mig där.

”Nu har du allt gått fel, lilla gumman”, sa korvgubben och skrattade. ”Det här är en korvkiosk, inte ett postutlämningsställe.”

”Ursäkta”, mumlade jag och gick därifrån det fortaste jag kunde. Vad pinsamt!

Det fanns en annan korvkiosk ganska nära skolan. Jag gick dit och frågade killen som jobbade där, om någon hade lämnat in ett meddelande till mig. Det kändes ganska fånigt och jag var beredd på att han också skulle skratta åt mig.

”Det beror på”, svarade han. ”Vad heter du?”

”Jag heter Tora.”

Han gick och hämtade ett litet kuvert som det stod mitt namn på. Det hade lämnats där av några fnittriga flickor samma eftermiddag, sa han. Jag tog emot kuvertet och tackade för hjälpen.

När jag kom hem läste jag den andra frågan: Vilket gemensamt intresse hade de fiktiva gestalterna Robert Cohn och Henry Morgan?

Som ledtrådar angavs två boktitlar: Och solen har sin gång och Gentlemen. Den här gången kände jag mig inte fullt så bortkommen. Klas Östergrens roman Gentlemen hade vi i bokhyllan, så det var bara att se efter vad Henry Morgan var intresserad av. Jag hade för mig att han spelade piano, men var inte helt säker. Den andra boktiteln kände jag bara igen lite vagt. Jag googlade på den och såg att författaren hette Ernest Hemingway.

Efter ännu ett besök på biblioteket hade jag hittat svaret på den andra frågan. Visserligen var det rätt att Henry Morgan spelade piano, men det gjorde inte Robert Cohn, utan deras gemensamma intresse visade sig vara boxning.

Under de här dagarna pratade inte Lisa och jag om något som hade med Boknördarna att göra. Det var som en tyst överenskommelse oss emellan, vår lilla hemlighet.

Nästa eftermiddag, när jag öppnade skolväskan för att ta upp mina läxböcker, hittade jag ett hopvikt papper bland dem. Någon (Lisa?) hade tydligen lyckats smuggla ned lappen utan att jag hade märkt det. På lappen stod: ”Den tredje frågan finns vid ICA:s brevlåda.”

Efter middagen frågade jag mamma om hon behövde något från ICA, eftersom jag tänkte ta en promenad åt det hållet.

”Frukten är nästan slut, så du kan väl köpa lite äpplen och bananer”, svarade hon.

När jag kom ut från ICA tittade jag lite närmare på brevlådan.  Hur skulle det kunna finnas något meddelande där? De hade väl inte stoppat det i lådan? Nej, så tokiga var de nog inte. Brevlådan satt ganska tätt mot husväggen, men när jag kikade in i den smala springan såg jag en liten papperslapp, som satt fasttejpad nära ena kanten. Jag lyckades peta loss den.

Så fort jag kom hem gick jag in i mitt rum och läste den tredje och sista frågan: På vilken restaurang i Istanbul brukade poeten Yahya Kemal äta lunch?

Ledtråden var Istanbul. Minnen av en stad. Jag antog att det var en boktitel, men kände mig osäker på hur jag skulle gå vidare. På biblioteket hade de vid det här laget börjat se mig som stamgäst. Den vänliga bibliotekarien i informationsdisken tog reda på, att det var den turkiske författaren Orhan Pamuk som hade skrivit boken om Istanbul. Jag fick också veta att Pamuk hade fått Nobelpriset i litteratur år 2006. Det borde jag kanske ha känt till, tänkte jag lite skamset.

Väl hemma igen började jag bläddra i boken. Någonstans fanns svaret på den tredje frågan, så mycket förstod jag, men hur skulle jag hitta det? Boken var ganska tjock och jag ville bli klar med mina frågor så fort som möjligt. Jag bestämde mig för att läsa den första sidan i varje kapitel. Kanske skulle jag då få någon ytterligare ledtråd om restauranger och poeter. Boken verkade ganska intressant, men samtidigt lite svår. Jag var nog inte riktigt redo för den än.

När jag kom till elfte kapitlet, som hette ”Fyra ensamma melankoliska författare”, fick jag äntligen svar på den sista frågan. Där stod nämligen att ”den store fete poeten Yahya Kemal” åt lunch på restaurangen Abdullah Efendi, där för övrigt Pamuks farmor också brukade äta ibland.

Yes! Jag hade klarat inträdesprovet! Boknördarna skulle bli mitt nya fritidsintresse. Jag hade haft riktigt roligt medan jag klurade ut svaren och redan lärt mig lite mer.

Nu fick jag veta hur Boknördarnas möten gick till. De turades om att träffas hos varandra och varje träff hade tre punkter på dagordningen.

För det första diskuterade man en text, oftast en kort novell, som alla hade läst sedan sist. Den punkten påminde ju om en vanlig bokcirkel.

För det andra skulle varje deltagare välja en författare och skriva en kort biografi om den på en halv A4-sida. Biografierna samlades i en pärm som skulle bli Boknördarnas författarlexikon.

För det tredje skulle den som ordnade månadens träff dela ut en klurig fråga, liknande dem jag fått som inträdesprov, som de andra skulle lösa till nästa möte.

Som nyvald medlem i Boknördarna skulle jag få ordna nästa månadsträff hemma hos mig. Det kändes både hedrande och lite nervöst. Jag funderade på om jag skulle försöka imponera på sällskapet genom att baka något ”litterärt” till teet. Men vad skulle jag hitta på? Jag var inte så bra på att baka, men mamma skulle nog gärna hjälpa till. Så kom jag att tänka på de berömda Madeleinekakorna. Var det inte en känd fransk författare som hade skrivit om dem? Hur de påminde honom om hans barndom? Det skulle väl vara något att bjuda på! Kanske kunde jag hitta ett recept på nätet …

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar