Längtan

Författare: fröken fräken

"Jag behöver dig!" Att säga det högt är att erkänna ett nederlag, men jag gör det ändå. "Allt annat är oviktigt. Jag lämnar allt imorgon om du begär det av mig. Allt!"

Han står stilla med huvudet böjt, jag kan se hur han andas djupt för att lugna sig själva. Skjortan är trasig, sönderriven och blodig, genom revorna skymtar hans hud. Så blek och så len. De långa, starka armarna hänger längs med sidorna. Trots att hans kroppsspråk signalerar uppgivenhet ser jag hur han knyter sina händer så hårt att knogarna vitnar.

För varje sekund som går utan att han säger något, utan att han rör sig, så dör jag lite grann inombords. Jag kan inte andas. Det känns som att jag brinner upp, inifrån och ut. Snälla, gode gud, låt honom säga det. Så till sist lyfter han blicken, de vackraste blå ögon jag någonsin har sett ser rakt in i mina. Han ler sorgset och jag vet, jag vet, att resten av mitt liv är en ödemark. Så plötsligt vänder han sig om, tre snabba steg tar honom till relingen. Med ett hopp är han uppe på den, med soluppgången framför sig. Utan att se sig om kastar han sig rakt ut i havet och är borta. För mig har tiden slutat att gå. Jag blir stående där jag står tills de andra tar sig upp på däck, blicken fäst på den plats som han inte längre upptar. Först när kaptenen lägger sin hand på min axel andas jag igen. 

                                                                                       *

Dimman ligger tät över vågorna trots att vi är en bra bit in i juni. Natten har varit ovanligt kall och alla passagerare har fått tjocka yllefiltar att dra över sig under småtimmarna. Själv har jag inte kunnat sova en blund. När morgonen börjar gry ger jag tillslut upp alla tankar om sömn och stiger upp. Jag går fram till min dotters säng, hon har sparkat av sig filten i sömnen. Hon ligger hopkrupen med knäna nästan uppe vid hakan. Försiktigt stryker jag henne över håret, trots luften i hytten är sval är hon varm och lite svettig. Jag drar upp filten över henne igen innan jag tyst lämnar henne och hennes pappa sovandes.

Jag går barfota genom korridorer som leder mot däck. Mina steg är ljudlösa, den tjocka mattan är mjuk och varm under mina fötter. Sjön gör att vi rullar svagt från sida till sida. Jag är förvånad över hur snabbt mina ben har hittat tillbaka till havets rytm. Tre korta trappsteg och jag är framme vid dörren till akterdäck. Jag stannar upp med handen vilande mot den kalla metallen, glaset i den runda rutan är täckt av imma. Men jag kan höra måsarnas första, hesa skrin när de kastar sig upp på vindarna.

Inför solens strålar skingras dimman långsamt. En plötslig och stark längtan får mig att skjuta upp dörren och kliva ut på däck. Genast omges jag av lukter. Havets sälta, den bittra lukten av tång och så röken från fartygets ångmotor. Min blick dras mot havet, som alltid, det skimrande blå. Mitt hjärta slår hårdare.

"Jag trodde nog allt att jag skulle hitta dig här." Kaptenens röst är hes och skrovlig, han röker alldeles för många Gaulois. Jag behöver inte vända mig om för att veta hur han ser ut. Det är han som har fört mig hit. "Du måste gå vidare" säger han.

"Jag har gått vidare" slänger jag ur mig. Jag låter lika trovärdig som min treåriga dotter gör när hon gjort något fel. "Du har träffat både min man och min dotter, räcker inte de som bevis för dig?" Jag vill vända mig om, visa honom att jag är starkare än han tror, men jag kan inte slita blicken från den glittrande vattenytan. Mitt hjärta darrar.

"Du har inte varit i närheten av vatten på fem år" svarar han. "Försök inte lura mig, du kanske kan få andra att tro på det, men inte mig. Jag var där!" Han är arg, besviken. Efter det som hände har jag inte ens låtit min kropp sjunka ned i badkar. Det går inte, jag har försökt att inte minnas, försökt att låtsas som att mitt liv inte är en öken. "Du var som delfin, du fick aldrig nog av havet. Titta på dig nu, du går inte ens fram till relingen!"

Jag vill skrika åt honom att sluta, att det inte är sant. Men självklart är det sant. Han har hållit min hemlighet åt mig så länge. Ljugit för alla myndigheter. Hur kan jag vara arg på honom, den enda som vet att det inte var någon olycka som tog mig härifrån, att allt var mitt fel? Han lägger sin hand på min axel, precis som han gjorde då. Vi står där vi står tills solen är helt uppe och de sista stråken av dimma har löst upp sig. 

                                                                                       *

Tillbaka i hytten väcker jag Stefan, min man. Hans varma bruna ögon ser på mig. Han älskar mig och jag känner mig som en skurk som inte kan älska honom så som han förtjänar. Jag kommer aldrig att kunna älska någon mer än jag älskade dig. 

Medelhavet rullar utanför kabinens fönster, i dagsljuset är vattnet grönt och klart. Vi har lovat Erika att hon ska få bada idag. Enligt resplanen ska vi lägga till söder om Mykonos idag. Här ska vi ligga för ankar i två dagar och tanken är att jag ska göra mitt första dyk på fem år imorgon. Vi är inte långt ifrån den plats där du övergav mig. Det skär i mitt hjärta när jag ser ut på havet. Utåt ler jag, en familjesemester ska vara lycklig. Vi går tillsammans upp till aktersalongen och äter frukost. Erika skrattar åt måsarna, Stefan sträcker ut sina långa, brunbrända ben i solljuset.

"Du ser trött ut" säger han, "var det svårt att sova?" Jag nickar till svar, han vet ingenting om vad som hände här. Han tror att jag gav upp mina studier i marinarkeologi när jag tagit min magisterexamen, han känner inte till att jag arbetade här en sommar. Eftersom jag inte har någon annan familj än honom att tala om så har ingen annan heller kunnat informera honom om det. Jag ler mot honom och rufsar om hans mörka hår. Det har blivit lite långt under sommaren och lockar sig över öronen.

"Är du sugen på att hoppa i havet?" frågar jag min dotter. Hon nickar och skrattar, de små knubbiga benen sparkar och far. "Då är det bäst att vi skyndar oss att packa så vi kan följa med slupen in till land."

"Supen" härmar hon med sin ljusa röst. Hennes pappa skrattar.

"Slupen heter det, det är en sorts båt." Han lyfter upp henne och vi går tillsammans tillbaka till vår hytt.

                                                                                       *

Erika är otålig och lite sur. Hon vill inte vänta medan jag smörjer in hennes ansikte, armar och ben med solkräm. När jag äntligen är klar springer hon mot vattnet och Stefan får kasta sig efter henne. Han hinner ikapp precis när hon kommer fram till vattenbrynet. De skrattar och stänker vatten på varandra. Själv stannar jag kvar i skuggan från parasollet. Jag sluter ögonen och lyssnar på vågorna. För första gången på länge känner jag mig sömnig. Långsamt glider jag bort på sömnens hav. En bekant röst sjunger i takt med vågorna.

Jag vaknar av att min dotter kastar sig i min famn. Hon är kall och luktar salt. "Väm mig, mammis" huttrar hon fram. Jag slår en handuk om hennes axlar och håller om henne.

"Var är pappa?" frågar jag.

"Där!" Hon pekar mot strandkanten. Stefan kommer gående med solen i ryggen. Han vinkar och är glad.

"Du skulle ju hjälpa mig att plocka ihop" skrattar han och kittlar Erika. "Hej på dig sömntuta" säger han till mig. Han böjer sig fram och ger mig en sval kyss. Han smakar som havet. "Det är dags att ge sig tillbaka till hamnen. Du har sovit i två timmar."

Tillbaka på fartyget äter vi lunch tillsammans, sedan behöver Erika vila och Stefan ser trött ut även han. Jag stryker honom över ryggen. "Vila du med henne, jag har redan fått sova ett tag idag" säger jag. Han lutar sitt huvud mot min axel.

"Du kan väl vila med oss?" Hans ögon glänser och han lägger sin hand på mitt knä. Men jag är rastlös.

"Kanske om en stund" svarar jag. "Jag behöver röra lite på mig." Han klämmer till lite om mitt knä, men protesterar inte. Jag lägger min hand på hans kind och ger honom en kyss. "Kommer om en stund" säger jag och reser mig upp.

                                                                                       *

Jag sitter på dykbryggan akterut. Mina ben hänger över kanten och fötterna snuddar vid vattenytan. Jag tar ett djupt andetag och låter tårna glida ned i vattnet. Känslan av vattnet mot min hud är berusande, samtidigt för det med sig en överväldigande sorg. Jag sitter insvept i solens värme med tårar rinnande längst mina kinder. Saltvattnet från mina ögon blandas med havet. Måsarna sjunger min sorg högt, högt upp. 

"Gråt inte mer." Den rösten, jag vet vems den rösten är. "Gråt inte." Din röst är så mörk och samtidigt så mjuk. En röst som alltid fick mig att tänka på lejon, som du skrattade åt det.

"Är du här?" jag andas fram orden. Jag vågar inte lyfta mitt huvud, om det här är en dröm, en hallucination, så vill jag inte att den tar slut.

"Jag är här." 

Långsamt vrider jag mig mot ljudet av din röst. Mitt hjärta står stilla en kort stund. Dina ögon är lika blå som förr, du har inte åldrats en dag. Det svarta håret är vått och du stryker det bort från ansiktet. Ett ansikte som är kantigt, men inte hårt, aldrig hårt. Du är fortfarande blek, din hud skimrar som pärlemor. Du rör försiktigt vid mitt ben. Din hand skakar, det gjorde den aldrig förr. Långsamt lyfter jag min egen hand. Låter mina fingrar glida längst din handrygg, följer de starka senorna med fingertopparna. Mina fingrar glider mellan dina, du kramar om min hand med din.

Du glider ned i vattnet, fortfarande med min hand i din. "Du kom aldrig tillbaka." Jag hör ensamheten i din röst och vet att jag alltid kommer att göra samma val. Jag glider ned i vattnet och in i din famn. Innan vattnet sluter sig över våra huvuden viskar jag ditt namn. 

"Poseidon."