Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


tisdag 18 december 2012

SU# 4: Ett steg framåt

Av: Emma Rastbäck


Dörrklockan ringde ilsket, skarpt. Det var tredje signalen, men Richie rörde sig inte ur fläcken. Alla som kunde tänkas vilja honom något riktigt akut skulle ha ringt innan de kom, inte bara dykt upp utanför hans dörr helt ociviliserat. Han mindes en tid när det var den vanligaste formen av visiter, men han hade varit liten då. Nu kände han inte för att träffa någon alls.
Han satte sig på sängkanten, såg sig om i röran på golvet efter sina jeans. Det fanns ingen riktig anledning till att ha det städat omkring sig när det ändå aldrig var någon annan än han där. Kompisar träffade han på puben eller olika klubbar, och one-night-stands intresserade honom inte det minsta. Richie kunde knappt minnas när han varit på en andra date senast. Han var en naturbegåvning när det gällde att prata med tjejer, få dem att känna sig sedda, ge honom sina telefonnummer och gå med på att ses för en kaffe nån dag.
Men sen. När han väl gick ut med en tjej var det som att charmen och självförtroendet rann av honom, och han var tillbaka i sitt blyga skal. De kom alltid överens om att höras, men tjejerna hörde inte av sig, och inte Richie heller. Han var lite rädd att verka dryg, men kunde inte hjälpa det. Att plocka upp telefonen och ringa någon en andra gång var så mycket svårare än en första gång. Det var lättast att bara låta bli. Att inte utsätta sig för att få höra att det inte passar så bra egentligen, kanske längre fram, kan väl hålla kontakten.
Han drog på sig jeansen, upprullade ett par varv i nederkant, lagom mycket för att de inte skulle vila på ökenkängorna när han var utomhus. Hittade en rutig skjorta som han inte var säker på om den var ren eller inte. Den stickade 90-talströjan, det var så kallt i hans lägenhet att han alltid hade minst två lager på överkroppen. Han tog hatten från bänken innanför ytterdörren på väg mot köket, tryckte ner den på håret för att slippa fundera över hur det såg ut. Det hade varit Richies lösning på dåliga hårdagar sedan 90-talet, då han ändå kunde komma undan med nästan vad som helst. När han var ett namn. När han saknade självförtroende men hade framgång. Det vände nån gång kring -97. Han började tro på sig själv, samtidigt som inspirationen försvann och de andra i bandet gick vidare till ett nytt projekt.
I köket var det rent. Ingen disk som stod, inga odiskade kastruller. Han hade inte lagat mat på flera år, och morgonkaffet drack han i pappmuggar som han slängde när de var tomma. En packe från servicebutiken på hörnan räckte i ungefär en månad. Han slog igång vattenkokaren och köksfläkten innan han tände en cigarett. Prince Menthol. Kärringcigg, som Brendan fastslagit redan första gången de träffades, och sedan sagt så ofta han fått tillfälle. Det var en mugg kvar i förpackningen, han skakade ut den och slängde plasten i soppåsen. Den luktade illa.
-97. Det var inte bara självförtroendet som vände då. Brendan dog av en överdos på ett hotellrum i Glasgow, och med honom bandet. De andra ville börja om på nytt, men det tog Richie hårdast av alla. Han kunde inte ens tänka på nya band eller att plocka upp basen igen, att Brendan inte fanns var det enda som upptog hans tankar. Judy orkade inte och han hade i ärlighetens namn aldrig klandrat henne för att hon lämnade honom. Han skulle inte heller ha orkat om rollerna varit ombytta. Han tog sig i kragen, som hans pappa kallade det, och skaffade jobb på ett lager, skaffade sin lägenhet, skaffade ett självförtroende med botten i cynism. Han gjorde det för att överleva.
Två teskedar snabbkaffepulver, kokande vatten på det och så rörde han om, med plastsked förstås. Richie drack inte kaffe för att det var gott, utan för att det var enda sättet att börja fungera på morgonen. Han slängde skeden när allt pulver var upplöst, och drack. Stampade nervöst med högerfoten så knät hoppade. Golvet var kallt men han hade inte kommit ihåg att ta på sig strumpor när han steg upp, så det fick vänta. Så snart cigaretten var slut stängde han av köksfläkten, men det blev så obarmhärtigt tyst.
För Richie kom inte den där dagen som någon överraskning, han hade alltid tänkt att han skulle vakna upp en dag och bara veta. De ilskna signalerna från dörrklockan hade inte inverkat, han visste det så djupt inombords att ingenting kunde ändra på det. Dagen med stort D hade kommit. Det var ingen mening att dra ut på det. Han drack upp det sista kaffet, kastade muggen och knöt ihop soppåsen. Han tog med sig den till ytterdörren medan han gick in i sovrummet och letade upp ett par rena strumpor i sin garderob. Klädkaoset på golvet föste han snabbt ihop i en hög och lassade ner i tvättkorgen. Han bäddade sängen, la omsorgsfullt på överkastet han fått av sin mamma i inflyttningspresent och slängde en blick på boken på nattduksbordet. En pocketutgåva av Madame Bovary. Han gillade inte att lämna böcker halvlästa, men hade inte kommit mer än 50 sidor på två månader. Det kunde inte hjälpas.
Han tog på sig duffeln, snörade sina kängor och såg sig en sista gång i den dammiga spegeln med en ljusslinga upptejpad kring. Han hade varit nöjd då, tyckt att det lyste upp tillvaron, sedan hade den bara hängt kvar. Richie tyckte själv att han såg trött ut. Det hade något med kråksparkarna kring ögonen och de grå stråna som smugit sig in i hans bruna kalufs att göra. Någonting med hållningen. Ändå kände han sig lättad, och vågade sig på ett snett litet leende mot spegeln.
Han låste dörren efter sig, kände en extra gång så att den verkligen var låst. Sedan halvsprang han nerför de två trapporna, släppte soppåsen i tunnan på gården och gick med raska steg ut på gatan. Det var som att han hade en ny svikt i stegen, nästan som att han svävade fram. Det var Dagen, den han väntat på. Allt han grubblat på de senaste 15 åren, allt dåligt samvete han sparat på sig bekom honom plötsligt inte längre.
Det var inte långt, två kvarter ungefär. Han löste biljett hos spärrvakten och gick upp på perrongen. Det stod fullt av folk och väntade på pendeltåget som snart skulle komma, själv ställde han sig mot perrongen där fjärrtågen passerade i rasande fart på väg till eller från stationen inne i stan. Pendeltåget kom på andra sidan, tömde perrongen på folk. Skönt. Han ville gärna vara ensam. Samtidigt började rälsen sjunga på hans sida, ett slammer som snabbt kom närmare. Richie log, han kände sig lättad för första gången på 15 år.
Ett litet steg framåt var allt som krävdes.

Judy tog trapporna upp mot perrongen efter att ha löst biljett. Kiosken intill var tapetserad med braskande löpsedlar med tjocka svarta bokstäver på illgula och vita bakgrunder. ”ROCKSTJÄRNA DÖD I TRAGISK OLYCKA”, ”KÄND MUSIKER DÖDAD AV TÅGET”. Richie hade aldrig varit så känd under sin karriär att han fått några löpsedlar, men nu var han plötsligt rockstjärna. Hon vek runt hörnet och såg att en liten samling blommor låg på perrongen, ganska långt bort. Inga människor i närheten, men enstaka pendlare kastade nyfikna blickar mot henne när hon gick fram emot platsen.

2 kommentarer:

  1. Jag ser en Thåström eller Olle Ljungström-aktig figur framför mig. Eller någon som vill bli som dem men inte nått riktigt ända fram. Jag kände igen mig själv lite i beskrivningen angående främst städningen och oviljan att ha besök. Det är en ganska enkel text som snabbt målar upp en bild av någon som inte riktigt nått ända fram och som tvingats stå tillbaka och välja en annan bana.
    Det enda som stör mig egentligen är när du beskriver först -97 som året då självförtroendet vände upp men bandet valde att gå mot nya projekt för att ett par meningar efter berätta det verkliga skälet till att bandet splittrades i och med överdosen i Glasgow. Kanske skulle man kunna skriva ihop de två meningarna lite snyggare?

    SvaraRadera
  2. Det är en väldigt bra personbeskrivning som gör att man lätt ser framför sig vem det här en gång har varit och vad som blev av honom. Jag tänker på filmen "This must be the place", om den där avdankade rockstjärnan, fast här fick ju rockstjärnan en helt annan utgång. Det är också klart att han har fastnat i 1997 och inte kunnat gå vidare, jättemånga spår blir tydliga på ett smidigt sätt. Jag förstod inte vem det var som ringde på dörren, men det kanske var uppenbart? Hur du berättar om självmordet känns också sådär lagom och tydligt fast du inte uttrycker det tydligt.

    SvaraRadera