SU #5: Robin Hood i Rosenbad

Författare: Björn Velander

Rollista
Prins John - Jan Björklund
Sir väs - Annie Lööf
Sheriffen - Jimmie Åkesson
Gamla Bettan - Kent Ekeroth
Robin Hood - Jonas Sjöstedt
Lille John - Stefan Lövén
Broder Tuck - Göran Persson

I skydd av mörkret klättrade Jonas Sjöstedt och Stefan Lövén upp för en stege längs Rosenbads yttervägg. När de kom upp så spanade de försiktigt över kanten. Vakter stod posterade på strategiska platser men de hade valt sin väg in med omsorg. En lampa som varit sönder en längre tid gav dem skydd när de försiktigt smög över taket. Målet var statsministerns kontor. Fredrik Reinfeldt var på EU möte och det lämnade vägen fri för motståndarna att bryta sig in och länsa kontoret på Alliansens planer, strategier och de pengar de girigt samlat på sig. Eller nästan fri. När de spanade ner mot innergården såg de att dörren in var bevakad.

“Kan du inte sluta svänga med det där järnröret Kent?” frågade Jimmie Åkesson där de stod på vakt.
“Det är lungt Jimmie” sa Kent Ekeroth och svingade järnröret framför näsan på sin partiledare “jag vet vad jag sysslar med. Vi måste ju kunna försvara oss!”
Han snurrade hastigt runt ett varv, lite för hastig visade det sig och järnröret gled ur hans hand. Jimmie hann precis ducka när det kom farande och istället slog det skramlande i väggen bakom dem.
“Du och dina järnrör! Hade det inte varit för dem hade vi sluppt stå här ute i kylan nu!”
“Men förlåt då.” sa Kent lite förläget och såg ner i marken.

Tyst kröp Jonas och Stefan i skydd av mörkret längs takkanten. Hela tiden med ögonen på helspänn, dels för att se till så de hade koll på vakterna och dels för att hitta en väg in. Efter bara en liten stund såg de att en balkongdörr stod på glänt, någon som varit ute på en rökpaus måste ha glömt att stänga efter sig.
De band fast ett rep i en sotarstege och Jonas klättrade försiktigt ner. När han var nere och hade försäkrat sig om att ingen såg honom visade han tummen upp och Stefan började började klättra. Han hade inte hunnit så långt förrän han kände att händerna började glida på repet.
“Helskotta!” väste han panikartat när han gled allt fortare nerför repet. Han landade med en duns på Jonas som hostade till av tyngden som träffade honom i ryggen.
“Din klantskalle! Ska du ha ihjäl mig?” viskade Jonas och kämpade för att inte prata för högt. De reste sig försiktigt på balkongen och försäkrade sig om att ingen annan hade sett eller hört dem.

Snabbt smet de in genom dörren. De kom in på andra våningen, i den korridor där Reinfeldt har sitt kontor. De tassade tyst fram genom korridoren som framför statsministerkontoret öppnade upp sig och man såg ner till våningen under. Där nere fanns kontoren där deras egna partikamrater satt och försökte komma på vad regeringen hade för planer och hur de bäst skulle kunna sätta käppar i hjulen för dessa.

“Spring ner och se till så att alla är beredda.” viskade Jonas till Stefan. “Jag går in och ser till att samla på mig så mycket jag kan av det jag hittar. Jag kommer kasta ner en hel del till er så var beredd på att ta emot.”
Stefan Lövén nickade och lufsade tyst iväg mot trappan.

Försiktigt närmade sig Jonas dörren till statsministerns kontor. Han såg i glipan under den att en lampa lyste där inne. Det borde inte vara någon där, tänkte han medan han försiktigt kände på dörren. Den var olåst! Dörren knarrade svagt när han försiktigt öppnade den lite och spanade in i rummet. Där inne bakom skrivbordet satt Jan Björklund och sov med fötterna på bordet. Ihopkrupen i en av besöksfåtöljerna satt Annie Lööf och snarkade. Han log för sig själv när han försiktigt smög in i rummet. De måste ha planerat något stort nu när Fredrik är borta, tänkte han.
På det belamrade skrivbordet låg det massa mappar med olika påskrifter. “Planer för att skrämma folket med Fas 3”, “Hur arbetslösheten ska ge oss mer pengar” och “Hur lägre skatt för de rika ska ge oss mer makt” var de tre mest vältummade mapparna. Under mapparna låg tusenlappar i prydliga buntar om hundra stycken med röda rosetter om.
“Det är Herr statsminister för dig Fredrik!” mumlade Jan plötsligt i sömnen och Jonas fick slå handen för munnen för att inte skrika rakt ut så rädd han blev. Han trodde ju att han var upptäckt. Ingen tid att förlora tänkte han och fyllde famnen med sedelbuntar och smög snabbt ut till räcket i korridoren och tittade ner. Där nere såg han hur Stefan hade samlat riksdagsmännen och de var redo att ta emot. Han skickade första lasset över kanten och hörde ett nöjt mummel stiga nerifrån. Han lutade sig över räcket och tecknade att de skulle dämpa sig. Ännu var de inte utom fara.
“Vi ska nog se vem det är som bestämmer här.” hörde han Annie sluddra fram när hon vände på sig i fåtöljen när han kom in igen. Denna gången var det mapparna han var ute efter. Han plockade till sig så många han kunde. Kollade så att de var ordentligt förslutna och begav sig ut för att släppa dem över kanten. Han tittade på den stora klockan på väggen och insåg att tiden började rinna ut. Snart skulle vakterna göra sin rond. Men snabbt sprang han in igen, han hade sett att den tjockaste mappen var den som Jan satt på. Försiktigt lirkade och drog han i den. “Strategi för en bombsäker valvinst 2014! OBS! Enda exemplaret. Får inte komma i oppositionens händer!” stod skrivet med tusch på framsidan. Jan började röra på sig och Jonas stannade upp.
“Ska jag få pisk nu igen?” sa Jan i sömnen “Ja jag har ju varit stygg. Mycket stygg.” fortsatte han med ett litet fniss. Nu var mappen nästan fri. Otåligt ryckte Jonas den till sig. Med ett nöjt leende vände sig Jonas om för att gå. Men då, precis när han rundat skrivbordet och nästan hade fri väg ut, gled Jan ur stolen och med en duns landade han på golvet. Annie väcktes ur sin sömn och såg vad som höll på att hända.
“Nej! Inte den mappen! Inte du!” vrålade hon och slängde sig efter mappen, greppade tag i den och grävde in sina naglar i den.
“Släpp den.” sa Jonas argt “Ni har förlett folket länge nog nu!”
“Aldrig i livet att jag frivilligt släpper den till dig!”
“Skyll dig själv.” sa Jonas torrt och började snurra runt allt snabbare tills han märkte att Annie fick allt svårare att hålla sig kvar.
“Neeeej!” skriker hon när hon kände att hon tappade sitt grepp. Och iväg for hon. Ut genom kontorsdörren över räcket och stannade inte förrän en av de stora marmorpelarna stoppade upp henne. Sakta gled hon ner mot golvet.
Jan kastade sig på larmknappen och dörren började stängas samtidigt som larmet tjöt. Jonas rusade mot dörren och hann precis ut innan dörren gick igen. Med då tog det stopp. Dörren hade slagit igen och klämt fast jackan. Snabbt krånglade han sig ur den och rusade ner för trappan.
“Fort nu!” ropade han till sina vänner “Vakterna kommer när som helst nu!” De sprang mot dörren. På andra sidan rusade Jimmie och Kent mot samma dörr. Men precis när de skulle öppna den slås den upp i deras ansikten och ut stormade oppositionen.
Utanför Rosenbad stannade en buss till och de kastade sig in i den. Göran Persson satt bak ratten.
“Mot LO-borgen!” ropar han och tryckte gaspedalen i botten. Med ett vrål sköt bussen fram genom Stockholms gator.

Epilog: först tyckte jag det var en närmast omöjlig uppgift. Men så fick jag en bild av Jan Björklund sovande med fötterna på Fredrik Reinfeldts skrivbord och då var historien igång. Det var bara att släppa fantasin loss och låta logiken fara.
Hade politik gått till så här hade jag med all säkerhet följt den mer noggrant.