Min mamma såg inte på mig, inte när jag gick. Inte en kram, ingenting, men just då var jag glad för det. Annars hade jag brutit ihop.
Kvällen innan var en i mängden, en av de där då det blev bråk. När jag satt instängd i vardagsrummet och tittade på tv i blåaktigt flimmer, men inte kunde följa något för att rösterna från köket lät alldeles för hotfulla. Hans skarpa, arroganta röst och hennes rädda och arga. De bråkade ofta, min mamma och hennes man. Ofta nöjde de sig med att skrika åt varandra, men han saknade den där gränsen som vanliga människor har. Våldsgränsen. Jag hade sett det förr, jag vill inte veta hur många gånger jag inte såg det.
Den kvällen vet jag egentligen inte vad det var som fick mig att reagera, men jag förstod att det var en sån kväll. Nådde dörröppningen lagom för att se honom sätta handen mot hennes strupe och jag vet inte alls var modet kom ifrån, men jag skrek.
”Du rör inte min mamma!”
Han vände sig mot mig istället, liten men förvånande stark. Jag minns gula skåpluckor och hur trasmattan plötsligt var alldeles intill ansiktet. En sprucken läpp och blodsmak i munnen, mammas panikslagna röst.
Ett glapp i minnesbilden tills jag står med telefonluren i handen och väntar på att min bror ska svara. Jag behöver bara säga två ord. ”Erling slåss.” Han svär i andra änden, slänger på luren. Mamma sitter på en köksstol med ansiktet i händerna, altandörren är öppen och han är borta. Tillfälligt. Jag packar tandborstar och sängkläder och sovkläder och sedan är min bror där, sliter upp dörren helt ursinnigt. Jag hjälper mamma på med ytterkläderna, får med hennes korsordstidning och en bok till mig själv. Bror är nånstans och skäller, innan han kommer tillbaka och kör iväg oss till en övernattningslägenhet med en nedlegad bäddsoffa. Jag vet inte vilken gång i ordningen vi är där.
Nästa dag går vi tillbaka ändå. Till det där huset. Vi har gått tillbaka många gånger. Alldeles för många. Ett telefonsamtal till pappa, visst får jag bo hos honom. Jag behöver inte förklara något alls, han hämtar klockan tre.
Det är då hon inte säger något alls. Bara står osäkert i dörröppningen från sovrummet och tittar åt ett helt annat håll. ”Ses”. Jag lyckas inte säga mer än så, det känns fysiskt omöjligt. Jag vet att jag gör henne så ofattbart ledsen, men jag vet att jag måste för att någonting någonsin ska förändras. Jag måste gå.
Anonym
Fruktansvärt att läsa för det får inte vara sant att ett barn är med om detta. Otroligt bra skrivet med många korta meningar, som känns så extra talande på något sätt.
SvaraRaderaVälskrivet. Jag gillar verkligen det korta snabba sättet med vilket du beskriver det som sker. Det ökar tempot och sen kommer det ner igen. Det är en hemsk text att läsa och den beskriver nog något som är vardag för allt för många barn.
SvaraRadera