SU #5: Karl Ankarström och skolans pajas

I Päronboda låg den gula skolbyggnaden och solade sig mot bergsklippan. Inte långt därifrån porlade en bäck som vittnade om att vintern var på väg bort och våren var här för att stanna. På den här skolan gick de mest väluppfostrade elever och de mest skönsjungande barn i trakten. Inom varje ämnesområde finns en välengagerad pedagog som brinner för sitt arbete och har fritidsintressen som passar sitt yrke. Den enda personen skolans ledning var missnöjd med, var vaktmästaren som anställts under mystiska former som ingen riktigt kunde svara på orsaken till.

Den här morgonen var olik andra morgnar på Päronbodaskolan. Som vanligt blev barnen lämnade av sina föräldrar som tog farväl vid grinden, men vid grinden stod även en man i blå kostym med armarna i midjan. Han såg sig omkring och tittade hur solen låg mot byggnaden. Bilen stod parkerad bredvid honom, direkt utanför skolgården och han plockade fram en stor svart väska som han släpade in genom porten.

”Vem är det där?” frågade en späd flicka sin pappa och han tog tag i hennes hand, tittade bekymrat på mannen i blå kostym och gick in i skolan samtidigt som han svarade raskt på hennes fråga.
”Karl Ankarström. Han jobbar på tv.” Flickan tittade på sin pappa och släppte hans hand.
”På tv?” utbrast hon glädjefyllt. ”Ska vi vara med på tv?”
”Jag vill att du håller dig så långt ifrån den mannen som möjligt”, svarade pappan strängt.

Karl plockade fram sin filmkamera när han gått upp för trapporna till skolan. En pojke satt ensam vid ett bord och ritade av skolbyggnaden samtidigt som han nynnade på en vacker melodi. Karl ställde sig bakom honom, satte kameran på ett stativ och plockade upp mikrofonen som han riktade mot pojken. När han tryckt på rec satte sig en stor man bredvid pojken och frågade vad han ritade. Karl himlade med ögonen och frågade vänligt vad han hette.

”Hasse Hasselqvist”, svarade mannen och kliade sig i sin tiodagarsstubb på hakan. Han tittade på pojkens teckning och tog fram en gul krita och började färglägga på byggnaden. Pojken slutade sjunga och såg besvärad ut men fortsatte ändå att rita.
”Ursäkta mig, Hasse, men jag håller på att filma en dokumentär om skolans elever och deras talanger. Skulle du kunna gå undan bara medan jag filmar?” Hasse släppte den gula kritan och pojken tog direkt tag i den och fortsatte färglägga. Karl fortsatte att filma och hoppades att Hasse skulle gå därifrån.
”När jag var grabb fanns minsann ingen som filmade vad jag gjorde i skolan”, sa Hasse och stirrade in i kameran och lutade sig fram framför pojken. ”Det är ingen som vill att jag ska vara någonstans längre”, fortsatte han. Karl gick fram till honom och la handen på hans axel.
”Det måste ha varit fruktansvärt, men nu är det andra tider. Du kan säkert hitta något annat ställe att rita på.” Under tiden plockade pojken ihop sina pennor och papper och reste sig upp för att gå därifrån. Hasse tog tag i Karls näsa och visade på sin tumme att han hade tagit den ifrån honom, samtidigt som han skrattade.
”Vad är det för kamera du har?”, frågade Hasse när Karl började plocka ihop sin utrustning. Karl suckade och stängde igen väskan med en rejäl smäll.

På andra våningen i skolbyggnaden hade blå kören övning med sin musiklärare. Karl tog fram sin filmkamera och började rigga med ljud och kamera inne i salen. Barnen i kören sjöng så vackert att han blev ivrig med att få ihop alla sina saker. De sjöng en rysk folkvisa. Direkt han fått upp sin utrustning kom Hasse in i rummet och satte sig på huk framför kören och började dansa kosackdans samtidigt som han skrek som en militär. Efter en stund hakade kören på och dansade likadant de också. Läraren suckade för sig själv.
”Vad håller du på med din jävla dåre?”, skrek Karl och läraren tog sig för pannan och såg till att barnen slutade dansa och ställde upp sig lika fint som innan.

Karl plockade ihop sina saker medan Hasse började gå mot dörren för att lämna rummet. Istället för att fortsätta filma kören, ville Karl se till att få säga Hasse ett par sanningens ord innan han fick gå därifrån.

”Svär inte bland ungarna”, sa Hasse sävligt samtidigt som han vinkade och gick vidare därifrån.
”Förstår du inte vad du gör mot de här barnen? Du förstör ju för dem när de övar på sångerna.”
”Ungar tycker inte om att sjunga såna där tramsiga sånger. De vill ha kul och jag ger dem den underhållningen de egentligen vill ha”, svarade Hasse bestämt och knatade långsamt vidare samtidigt som han nynnade på den ryska melodin. Karl blev röd av ilska och gick efter Hasse med sin utrustning. Han gick in genom en dörr och låste. Karl ställde sig utanför.
”Barnen går väl inte i skolan för att ha roligt heller”, skrek Karl genom dörren. Han fick inget svar. ”De arbetar ju jättehårt här och så kommer du bara och förstör”. Karl stod kvar utanför dörren och försökte hitta ett svar från honom.
”Vad är din arbetsuppgift här egentligen? Du verkar ju inte göra någon nytta alls. Får du lön för att driva runt här och sabotera?” Fortfarande fick han inget svar.

Bakom sig hörde Karl nynnandet på den ryska melodin igen, ljudet kom närmare honom. Han vände sig om och där var han. Hasse var inte längre kvar bakom den låsta dörren.
”Hur fan kom du dit?” frågade Karl. Hasse skrattade och gick därifrån. Han vände sig om och sa:
”Kom här, ska jag visa dig något du kan filma.” Karl gick efter och hoppades att Hasse skulle ha något riktigt bra filmmaterial att spela in. Han öppnade en dörr i änden av korridoren och lät Karl gå in först, sen stängde Hasse dörren och vred om låset med sin nyckel. Karl försökte öppna men dörren hade inget vred på insidan. Han letade med handen på väggen efter en lysknapp, men det fanns ingenting där inne. Det luktade surt och han hörde en kran som droppade bakom honom. När han dragit en djup suck hörde han hur något slog utanför dörren, som en hammare som bankade mot något. Han knackade på dörren.
”Hallå! Vad gör du? Släpp ut mig!” Karl lutade sig mot dörren och försökte trycka upp den samtidigt som han tryckte ner handtaget. Hasse som stod på andra sidan passade på att vrida om nyckeln utan att Karl hörde det. Dörren flög upp och Karl flög efter och rakt in i väggen på andra sidan.
”Du är ju sjuk i huvudet!”, skrek Karl och Hasse plockade upp bitarna av hans sönderslagna filmkamera från golvet samtidigt som han skrattade hysteriskt. Karl drog fram en skurborste ur städskrubben han precis varit inlåst i, höjde den mot Hasse som långsamt sprang fram i korridoren med kamerabitarna i ena handen.

Steg av höga klackar ekade i korridoren när Karl stannat för att hämta andan och funderade på var Hasse kunnat springa någonstans. Han sänkte skurborsten och ställde den mot väggen och började vissla. Rektor Barbro gick emot honom med bestämda steg.

”Vad är det för ett oväsen i korridoren?”, utbrast hon.
”Det är den där sjuka vaktmästaren som saboterar för mig hela tiden”, sa Karl i bestämd ton. Rektorn stirrade på Karl och synade honom uppifrån och ned.
”Ut ur min skola!” skrek hon.
”Med glädje”, svarade Karl och gick raka vägen in i musiksalen, ställde sig på huk och dansade kosackdans.

Epilog

Det här är alltså Kalle Anka i djungeln. Jag hade ganska bra idéer till den här först, men sen orkade jag inte riktigt få till något bra, så jag är rätt missnöjd med den här rätt slarvigt utformade texten som jag knappt läst igenom. Jag har alltid hatat den här filmen och den påminner mig om människor som stör när man försöker utöva ett seriöst jobb. Mer än så vill jag inte säga.