SU #16: Den första cykelturen

Titel: Den första cykelturen

Författare: Angelica O.

   Hur jag lärde mig att cykla?

   Jo, det var en varm sommardag för ungefär trettio år sedan. Tulpanerna låg utspridda på gräsmattan i en orgie av färger. Min far hade väjt undan för en solbadande huggorm i gräset och istället råkade han köra rakt in i tulpanrabatten som mor varje år ombesörjde med mer kärlek än jag själv fick uppleva under hela min barndom. Motorgräsklipparen hackande och hostade sig sakta till döds ackompanjerat av ett stumt "oj då" från min far. Tystnaden låg tjock över trädgården. Inga fåglar kvittrade i värmen och vinden höll sig borta från trädens massiva kronor. Någon tittade ut genom fönstret på husets ovanvåning och min far drog efter andan som om någon hade slängt en hink isvatten över honom. Ett falsettskri steg upp inifrån huset och trätofflors klicketiklack hördes från övervåningen ena hörn, trappsteg för trappsteg ner till undervåningens gamla trägolv. I mitt slow -motionminne lät varje steg från trätofflorna som briserande atombomber och skriet kunde lika gärna ha kommit från ett vansinnigt rovdjur på jakt efter sin enda unges mördare. Nätdörren till köket på undervåningen for upp och en rabiat kvinna i övre trettioårsåldern kom flygande ut på verandan och stannade tvärt ovanför stentrappan. Hennes ögon liknade två svarta hav utav sorg då hon tittade på tulpanernas färgglada kroppsdelar utspridda som konfetti över gräsmattan. Kvinnans ansikte förvreds när hon stirrade på sin man intill gräsklipparen.

   Det var första gången jag såg min far bli riktigt rädd, andra gången var när han några sekunder senare insåg att han inte skulle komma undan min mors vrede för morden på hennes älskade tulpaner. Här började min fars språngmarsch ifrån min bindgalna mor som nu sprang med en knuten näve högt över sitt huvud och visade inga tecken på att sakta in trots de otympliga trätofflorna, snarare verkade hon öka farten. Nu kom ögonblicket då jag blev riktigt rädd för första gången i mitt liv därför att min far nämligen var på väg rakt mot mig med glasaktiga, enorma ögon och i den slow-motion värld jag befann mig i såg han ut som en stor guldfisk med de uppspärrade ögonen och med sitt röda hår guppande i lockar runt sitt huvud och munnen sakta formade stora och små ”o”. Ett utdraget utrop kom från hans fiskmun och jag är säker på att han skrek:

   ”Cykla!”  

   Jag sprintade mot den enda cykel vi ägde, en rostbrun gammal damcykel med stor flätad korg på styret. Jag var för kort för att kunna sitta på sadeln men tillräckligt lång för att ta tag i styret om jag bara sträckte upp armarna tillräckligt högt. Min fars ögonbryn sänktes ner i djupa veck och hans armar sträcktes ut mot mig. Det stora lockiga håret guppade mjukt mot hans hjässa och med den o-iga munnen såg han nu ut som en arg guldfisk, en långsamt joggande arg guldfisk. Bakom honom kom min mor med en snedvriden min i hela ansiktet och båda nävar i luften medan hon lätt sparkade av sig trätofflorna i luften. Min far tittade bak på sin galna fru och hans mun förvreds till ett stort liggande ”i” med två rader blekgula tänder. Min slow-motion värld återgick till en mer normal takt och mitt hjärta följde samma tanke och slog hårt i bröstet när jag ställde ner en fot på ena pedalen. Bakom mig kom min far springandes i en rasande fart och min mor följde efter, med en spade i handen.

   Nu när jag tänker på det så är det ganska lustigt. Min mor hade aldrig förut rört den spaden då hon tyckte att den var alldeles för tung och otymplig, men nu svingade hon den med lätthet i luften och sprang i strumplästen över det färgglada nyklippta gräset med min far kutandes några meter före. Jag ställde mig på pedalen och rullade plågsamt sakta ut på den grusiga gårdsplanen och satte andra foten på den tomma pedalen. Den flätade korgen åkte sakta upp och ner i mitt synfält medan jag trampade genom det rassliga gruset. Över min ena axel såg jag att min far stannade upp, fortfarande med de stora guldfiskögonen stirrandes på mig. En bråkdel av en sekund senare drämde den rasande kvinnan spaden i huvudet på honom och han satte sig ner på knä. Min mor såg ut att vara nöjd med sin hämnd för tillfället och slängde iväg spaden på gräsmattan innan hon tittade upp mot mig. Hennes händer for upp munnen och hon drog ett hastigt andetag som ekade i hela bygden medan min far höll sig för huvudet och vrålade av smärta. Cykeln vinglade till och jag hann se brevbärarens stora cykellampa komma mot mig över den flätade korgen innan jag låg på gruset och tittade upp på den mörkblå himlen.

Nej, det var inte så jag lärde mig att cykla.

   Min mor skulle aldrig ta tag i en spade, än mindre odla tulpaner. Hon har giftgröna fingrar och hatar att smutsa ner sig. Hon brukar säga att enda gången hon smutsat ner sig var när hon lät min far flåsa över henne. Lyckligt nog var det den gången jag kom till. Hon gifte sig aldrig med min far. Istället åkte vi till Amerika och bodde på en farm där det förut fanns slavbaracker och stora bomullsfält.

   Nej, det är inte sant det heller.

  

Min far däremot, han var en cirkusartist som balanserade på en enhjuling ovanpå en springande elefant. Ibland lät han mig sitta på sina axlar medan han gjorde sitt trick. Han sa att om jag bara växte lite till skulle jag snart kunna plocka ner solen och månen och placera dem i mitt rum så att jag slapp vara mörkrädd om nätterna. Men jag blev aldrig så värst lång. Jag är ganska kort, bara ett hundrasextiotvå centimeter. Lustigt nog var jag etthundrasextiofyra och en halv centimeter för några år sedan. Andra folk blir gråhåriga efter trettiofem, jag krymper.

   En dag satte min far mig på enhjulingen och hoppade ner från den galopperande elefanten, lämnade mig ensam däruppe och hojtade "håll balansen bara!".

   Jag lärde mig inte att cykla uppe på en elefantrygg och min far var inte en cirkusartist.

Den bistra sanningen är att min far arbetade som väktare och var sällan hemma om nätterna. Han och min mor var skilda sedan länge och de bodde i samma kommun men på olika orter. Ingen av mina föräldrar såg mig cykla första gången.

   Den dagen då det äntligen hände regnade det. Jag hade en svart barncykel med stödhjul och långa snören i olika färger hängandes från handtagen, tänkta att fladdra i vinden som en illusion om att det gick riktigt fort. Och jag for fram i en hisnande fart, så som jag än i dag vill att det ska gå när man åker på en tvåhjuling. Stödhjulen var lite uppböjda av flitigt användande och jag kände hur de stötvis växlade mellan höger och vänster sida och det var där jag la min trygghet i att inte ramla ner på den hårda asfalten som låg som en svart flod mellan de stora höghusen. Det lätta sommarregnet ökade till ett hällregn som piskade på min rygg och mitt långa hår klibbade fast mot mitt blöta ansikte. Jag ökade farten lite till. När jag rundade krönet snävare än jag någonsin vågat förut, slog doften av blöt asfalt mot mig som tillsammans med ljudet från spelkortet som satt fastklämd med en blå klädnypa och smattrande rytmiskt mot ekrarna, väckte en plötslig längtan i mig att ta en extra runda runt området. Men den torra porten lockade på mig tillräckligt mycket för att övervinna den nyfunna längtan när regnet växte till hårda vattenkulor som bombarderade min redan dyngblöta kropp. Vid den torra porten skrek bakdäcket gällt när jag bromsade in. Jag hoppade av cykeln innan den stannat helt, sprang mot porten och greppade det stora dörrhandtaget.

   Plingkrassmattersmatterpling.

   Bakom mig låg cykeln på marken och spader kung slog hårt mot ekrarna, långsammare för varje gång tills hjulet stannade helt. Stödhjulen på bakhjulen var borta.

   Då insåg jag att jag hade cyklat själv för första gången.