Den hundrädde detektiven

Författare: Ella-Bella

Den här berättelsen tilldrog sig mot slutet av 1940-talet i villastaden Stureby, söder om Stockholm. I ett litet, omodernt hus, tidigare sommarstuga, bodde Hektor Andersson, 68 år, pensionerad konduktör vid spårvägen. Han hade under större delen av sitt yrkesliv arbetat på Enskedebanan, linje 19, som senare skulle ersättas av tunnelbanan med samma nummer.

Det lilla huset hade varit Hektors föräldrars sommarstuga. Efter föräldrarnas död hade han bestämt sig för att bo där permanent. Det blev billigt, om än ganska enkelt och primitivt förstås, men han trivdes i området. När han någon gång behövde åka in till huvudstaden fanns hans kära gamla spårvagn till hands. Två av stationerna hade han på gångavstånd, Stureby och Svedmyra.

För att dryga ut den magra pensionen hade Hektor i all blygsamhet börjat ta uppdrag som privatdetektiv. Efter ett långt liv som uppmärksam och intresserad iakttagare av alla sorters spårvagnspassagerare, tyckte han sig ha ganska god människokännedom. Hittills hade han lyckats lösa ett och annat fall åt sina vänner och bekanta.

Hektor hade inrett sitt kontor i ett utrymme i källaren. Förutom skrivbord, stol och diverse skrivdon fanns där bara ett arkivskåp av plåt. Telefonen, som inte användes särskilt ofta, fanns i hallen på entréplanet. Förutom köket, där Hektor oftast tillbringade sin tid med att lösa korsord och lyssna på radio, fanns ett litet vardagsrum och en sovalkov. Från början hade vardagsrummet varit föräldrarnas sovrum. I sovalkoven hade Hektor och hans yngre bror Konrad sovit när de var små. Konrad hade med tiden skaffat fru och barn, men Hektor hade förblivit ungkarl och trivts bra med det.

Hektor hade aldrig fördjupat sig i matlagningens mysterier utan haft enkla matvanor, med pepparkakor som enda utsvävning på det kulinariska området. Pepparkakor med smör och ost på, det var ju nästan en hel måltid, tyckte han. Med ett glas mjölk till i vardagslag – eller rentav med en pilsner vid högtidliga tillfällen. Kakätandet hade så småningom resulterat i en ganska rundnätt figur, men det var bara bra att ha lite att ta av om man blev sjuk, resonerade Hektor. Det här var före vår tids fixering vid kost, vikt och utseende, så Hektor kände sig nöjd och tillfreds med sig själv.

En sak, som ibland kunde krångla till tillvaron, var Hektors hundskräck. Han hade som barn blivit biten av en arg tax och aldrig riktigt kommit över det. I Stureby fanns det gott om hundar, men Hektors grannar, som kände till hans rädsla, var för det mesta omtänksamma och såg till att deras hundar var ordentligt kopplade när de gick förbi hans hus.

En lördagskväll när Hektor satt och lyssnade på nyheterna ringde telefonen. Han gick ut i hallen och svarade. Det var Konrads dotter Stina som ringde. Hon lät väldigt upprörd och undrade om Hektor skulle kunna hjälpa henne med en sak. Konrad undrade vad som hade hänt. Stina nästan viskade i luren:

”Vi har haft syjunta hos mig i dag. Det är jag och några väninnor som träffas varannan lördag och handarbetar och dricker kaffe tillsammans. I dag skulle jag visa dem det där fina guldhjärtat som jag ärvde efter farmor. När alla hade beundrat det lade jag det på det lilla bordet bredvid soffan. Jag tänkte lägga tillbaka det i smyckeskrinet när de hade gått. Men medan de höll på att ta på sig ytterkläderna upptäckte jag att hjärtat var borta! Det var väldigt olustigt. Någon av dem måste ju ha tagit det. Jag var tvungen att prata med dem om min upptäckt, men alla var lika förvånade som jag och ingen hade märkt något. Nu sitter vi här och tittar misstänksamt på varandra, för ingen vill gå hem och kanske bli misstänkt som tjuv. Vad tycker du att vi ska göra? Du brukar ju vara bra på att lösa problem av det här slaget.”

Hektor erbjöd sig att komma dit och försöka hjälpa till. Stina bodde i Örby, så det var bara ett par stationer från Stureby. Hon svarade tacksamt ja till erbjudandet och lovade att hålla kvar sina väninnor tills han kom.

När Hektor anlände till Stina efter en dryg halvtimme möttes han av en dämpad skara. Syjuntans medlemmar verkade trötta och nervösa. Det kändes olustigt att veta att någon av dem hade stulit Stinas smycke. Kvinnorna hade umgåtts i åratal och Stina litade fullkomligt på dem. Hade hon trots allt misstagit sig på någon av dem? Vem i så fall? Såg inte Maj-Britt lite skuldmedveten ut? Och varför verkade Birgit så nervös?

Hektor ryggade tillbaka när en stor lurvig hund plötsligt kom skuttande från köket. Han gick baklänges ut i hallen och sade med darrande röst till Stina:

”Ta bort hunden! Du vet vad jag tycker om hundar!”

”Förlåt, jag hade glömt bort det i villervallan”, sa Stina. ”Men inte behöver du vara rädd för Karo, han är så snäll. Han är bara väldigt livlig.”

Innan Hektor vågade sig in i rummet fick Karos matte Märta lov att stänga in sin lurvige vän i köket. De hörde honom krafsa på dörren, han ville ju också vara med och umgås!

Stina hade kokat nytt kaffe och skurit upp fler bitar av den mjuka pepparkaka som hon hade bakat till träffen med syjuntan.

”Se här, farbror Hektor, mjuk pepparkaka tycker du väl om?”, sade hon i bevekande ton.

Hektor försökte låta bli att höra Karos krafsande, slog sig ned vid bordet och lät sig väl smaka. Han bad dem berätta om vad som hade hänt efter att alla hade tittat på guldhjärtat. Stina, som hade suttit och stickat i ena soffhörnet, hade lagt hjärtat på det lilla sidobord som stod bredvid. Gästerna hade suttit utspridda, en del runt kaffebordet, några i fåtöljer i närheten av Stinas soffa. Ingen hade tänkt mer på hjärtat, utan de hade varit upptagna av att prata och handarbeta.

”Tänk efter nu”, sade Hektor. ”Någonting måste ha hänt som gjorde att hjärtat kunde försvinna utan att ni märkte det. Var det kanske någon som ringde på dörren? Ringde telefonen? Gick någon ut ur rummet? Försök att minnas alla detaljer.”

Efter en stund sade Märta:

”Det enda jag kan minnas var när Karo, som hade sovit på mattan i hallen, kom inspringande till oss och försökte tigga kakor vid bordet. Då var det lite rörigt ett tag.”

”Ja, det stämmer. Då gick ju du och jag ut i köket”, sade Stina. ”Vi hämtade en skål med vatten som Karo fick dricka ute i hallen. Sedan somnade han igen.”

”Ni har väl letat ordentligt? Hjärtat kan ju ha ramlat ned på golvet eller åkt in under soffan”, sade Hektor.

”Vi har krupit runt på golvet och tittat överallt”, svarade Stina.

Hektor åt en tredje bit pepparkaka under tystnad. Så harklade han sig högtidligt och förkunnade:

”Vi har en misstänkt!”

Alla blev tysta och såg ängsligt på honom. Vem av dem skulle han peka ut?

”Jag har kommit fram till att det är Karo som är tjuven”, sade Hektor med bestämd röst.

Några skrattade lättat, Hektor behagade skämta med dem. Men Märta tyckte inte det var något att skratta åt. Hon sade uppbragt:

”Skulle min hund vara en tjuv? Hur skulle det ha gått till, om jag får fråga? Och var skulle han ha gömt hjärtat i så fall?”

”Inom något dygn bör vi få veta om jag har rätt eller ej”, sade Konrad. ”Det gäller bara att ha ögonen på Karo när han är ute och rastas! Han försökte ju tigga kakor vid bordet. Medan ni hämtade vatten åt honom sprang han omkring här inne. Kanske fick han för sig att hjärtat var en godsak och svalde det. Var det någon som hade uppsikt över honom hela tiden?”

”Nej, vi höll ju mest på med våra handarbeten”, sade Maj-Britt.

”Som sagt, det gäller att ha ögonen på vad som kommer ut den naturliga vägen”, sade Hektor lite högtidligt, innan han tackade för kaffet och tog spårvagnen hem till Stureby.

Nästa kväll ringde Stina.

”Du är allt en riktig detektiv, farbror Hektor”, sade hon skrattande. ”Märta och Karo har just varit här och lämnat tillbaka mitt hjärta, nyputsat och fint. Karo tackade så mycket för lånet!”