Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


torsdag 6 februari 2014

Ett oväntat fall

Författare: fröken fräken

Det börjar, som sig bör, i en håla i jorden. Men inte vilken håla som helst utan min håla. Den var kanske inte helt fri från mer eller mindre obehagliga lukter, men i stort sett var den ganska trevlig. Här fanns allt en detektiv som jag kan behöva. Hemliga gångar, skrivbord och utmärkta avlyssningsmöjligheter ut till väntrummet. På väggarna hängde bilder från några av mina många fotvandringar i de närbelägna markerna. Möblemanget var bekvämt och bestod till stor del av arvegods.

Idag var en synnerligen bra dag. Jag satt på bänken utanför ingången och tuggade på en morot. Det här med morötter är lite besvärligt för mig. Det är helt enkelt svårt att lägga av med dem. När folk är på mig för mycket om knastrandet brukar jag säga att jag bevakar min inre kanin. Det brukar frambringa munterhet även i de mest förhärdade tråkmånsar. Anledningen till detta står mycket klart så fort jag öppnar munnen. Tvärtemot mina något haraktiga vanor har jag några av de mest framträdande hörntänder någon tandläkare någonsin har skådat. Tyvärr leder de ofta till ofrivilligt blodvite från min sida. Det här med att bita sig i tungan har tagit helt oanade höjder för någon med min dentala begåvning.

När jag satt där som bäst i solen och funderade över livets väsentligheter kom en något kortväxt kvinna fram till mig. Hon undrade om det möjligtvis var så att jag var den detektiv hon läst om i tidningen. Svaret på den frågan var inte helt självklart. Milt sagt skilde sig skildringarna av mina utredningar kraftigt åt beroende på nyhetskällan. Tillslut harklade jag väl fram ett "jodå, det kan nog vara jag".
"Bra! Jag har ett synnerligen trängande ärende" sa hon. "Det är så att jag har förlorat något av ett mycket stort personligt, liksom monetärt, värde under den gångna helgen."

För mig kändes det som ett mer polisiärt ärende än just de som annars brukar hamna på mitt bord. "Du är säker på att inte de sedvanliga gubbarna kan lösa det här?" frågade jag.
"Nej! Du förstår, det finns inte några som helst tecken på att någon har tagit sig in i min fastighet med någon form av våld. Tvärtom så var huvudingången nogsamt reglad från insidan och den något mer oanvända sidodörren var stängd."
"Var den dörren låst?" frågade jag. En ond föraning började smyga sig på.
"Det behövs inte! Är den väl stängd är den omöjlig att se från utsidan. Förhållandena måste vara optimala för att ens de med inbjudan ska kunna se den."
Trots känslan av att något inte riktigt var som det skulle bestämde jag mig för att gräva lite djupare i den här historian. Jag bad henne att följa med mig in på kontoret. När jag ställde mig upp insåg jag att hon var än något kortare än vad jag först föreställt mig. Hade hon dessutom inte en liten anings skägg?
Väl inne på kontoret bad jag henne slå sig ned i en av min gamla mormors fåtöljer. Hon satte sig ned med fötterna dinglande en god decimeter från golvet. Vid närmare anblick var det ett par rediga fötter i mycket bastanta skor. Här har vi en dam som man inte sätter sig på tvären med i första taget, tänkte jag.
"Okej, skulle du kunna utveckla din historia lite? Så att jag får en bättre uppfattning om vad som har hänt. Skulle du kunna börja med att beskriva föremålet du har blivit av med?" En inte helt oväntad fråga i sammanhanget, ansåg i alla fall jag.

Hon tittade mycket misstänksamt på mig. Men sedan verkade hon besluta sig för att jag ändå var att lita på. "Jo" började hon lite tvekande. "Det är en sten, skulle man kunna säga. Men det är inte vilken sten som helst! Den har funnits i vår familj i generationer och det var vi som hittade den!" Här började hon låta något paranoid. "Jag vet att alla vill ha den och de skulle göra vad som helst för att få tag i den. Den som har den här stenen har allt! Rätten till våra fastigheter, intäkter från diverse hyrestagare och så vidare. Stenen är mycket viktig och oerhört vacker!"

"Så vi kan säga att föremålet är en släktklenod med mycket högt värde?" frågade jag. Hon nickade och såg sedan ut att försjunka i tankar. "Men om du är helt säker på att den inte har blivit stulen vid någon form av inbrott, vad tror du då kan ha hänt?"
"Jo, förra fredagen hade jag en liten tillställning. Inte så många bjudna, bara några familjemedlemmar och affärsbekanta. Det var ganska trevligt ända fram till den där högdragne Alf började gå på om att min farfar berövat honom någon sorts lampor. Han är ju pigg och rask den där typen, trots att min farfar försvann för bra länge sedan. Jaja, Alf är det inte. Stjäla saker i smyg är inte riktigt hans stil. Han är mer för långa ordväxlingar, gärna som rimmar i all förbannelse. Nej, jag är ganska säker på att det är Dragan."
"Dragan" sade jag och började kallsvettas så smått. "Vad menar du med Dragan? Heter han så?" Mina onda aningar började sakta omvandlas till visshet. Mycket kortväxt person med tydligt tvångsmässiga drag gällande familjeförmögenheten. Och så det där namnet, Dragan.
"Nja" började hon. "Man kan nog mer säga att det är en personlighetsbeskrivning. De brukar inte vara så noga med vad de heter sådana där. Det vet väl du?"
Det började flimra framför mina ögon och pulsen steg. Skulle jag kunna ta mig an det här fallet? Eller skulle min ytterst olämpliga fobi gällande bevingade reptiler förhindra mig från att hjälpa henne?

2 kommentarer:

  1. Humoristisk, oväntad och överraskande berättelse. Skriven på ett väldigt sagoartat sätt som lämnar en del frågor efter sig. Vad är det för håla? Är detektiven i själva verket en kanin?

    SvaraRadera
  2. Härlig berättelse. Jag hade gärna läst mer om detta, skulle nog kunna bli en bra historia för barn. Den lämnar en med frågor som man vill veta mer om. Vad är det för en sten? Och är Dragan en drake? Jag gillar fantasifullheten i texten.

    SvaraRadera