Författare: fröken fräken
Det börjar, som sig bör, i en håla i jorden. Men inte vilken
håla som helst utan min håla. Den var kanske inte helt fri från mer eller
mindre obehagliga lukter, men i stort sett var den ganska trevlig. Här fanns
allt en detektiv som jag kan behöva. Hemliga gångar, skrivbord och utmärkta
avlyssningsmöjligheter ut till väntrummet. På väggarna hängde bilder från några
av mina många fotvandringar i de närbelägna markerna. Möblemanget var bekvämt
och bestod till stor del av arvegods.
Idag var en synnerligen bra dag. Jag satt på bänken utanför
ingången och tuggade på en morot. Det här med morötter är lite besvärligt för
mig. Det är helt enkelt svårt att lägga av med dem. När folk är på mig för
mycket om knastrandet brukar jag säga att jag bevakar min inre kanin. Det
brukar frambringa munterhet även i de mest förhärdade tråkmånsar. Anledningen
till detta står mycket klart så fort jag öppnar munnen. Tvärtemot mina något
haraktiga vanor har jag några av de mest framträdande hörntänder någon
tandläkare någonsin har skådat. Tyvärr leder de ofta till ofrivilligt blodvite
från min sida. Det här med att bita sig i tungan har tagit helt oanade höjder
för någon med min dentala begåvning.
När jag satt där som bäst i solen och funderade över livets
väsentligheter kom en något kortväxt kvinna fram till mig. Hon undrade om det
möjligtvis var så att jag var den detektiv hon läst om i tidningen. Svaret på
den frågan var inte helt självklart. Milt sagt skilde sig skildringarna av mina
utredningar kraftigt åt beroende på nyhetskällan. Tillslut harklade jag väl
fram ett "jodå, det kan nog vara jag".
"Bra! Jag har ett synnerligen trängande ärende" sa
hon. "Det är så att jag har förlorat något av ett mycket stort personligt,
liksom monetärt, värde under den gångna helgen."
För mig kändes det som ett mer polisiärt ärende än just de
som annars brukar hamna på mitt bord. "Du är säker på att inte de
sedvanliga gubbarna kan lösa det här?" frågade jag.
"Nej! Du förstår, det finns inte några som helst tecken
på att någon har tagit sig in i min fastighet med någon form av våld. Tvärtom
så var huvudingången nogsamt reglad från insidan och den något mer oanvända
sidodörren var stängd."
"Var den dörren låst?" frågade jag. En ond
föraning började smyga sig på.
"Det behövs inte! Är den väl stängd är den omöjlig att
se från utsidan. Förhållandena måste vara optimala för att ens de med inbjudan
ska kunna se den."
Trots känslan av att något inte riktigt var som det skulle
bestämde jag mig för att gräva lite djupare i den här historian. Jag bad henne
att följa med mig in på kontoret. När jag ställde mig upp insåg jag att hon var
än något kortare än vad jag först föreställt mig. Hade hon dessutom inte en
liten anings skägg?
Väl inne på kontoret bad jag henne slå sig ned i en av min
gamla mormors fåtöljer. Hon satte sig ned med fötterna dinglande en god
decimeter från golvet. Vid närmare anblick var det ett par rediga fötter i
mycket bastanta skor. Här har vi en dam som man inte sätter sig på tvären med i
första taget, tänkte jag.
"Okej, skulle du kunna utveckla din historia lite? Så
att jag får en bättre uppfattning om vad som har hänt. Skulle du kunna börja
med att beskriva föremålet du har blivit av med?" En inte helt oväntad
fråga i sammanhanget, ansåg i alla fall jag.
Hon tittade mycket misstänksamt på mig. Men sedan verkade
hon besluta sig för att jag ändå var att lita på. "Jo" började hon
lite tvekande. "Det är en sten, skulle man kunna säga. Men det är inte
vilken sten som helst! Den har funnits i vår familj i generationer och det var
vi som hittade den!" Här började hon låta något paranoid. "Jag vet
att alla vill ha den och de skulle göra vad som helst för att få tag i den. Den
som har den här stenen har allt! Rätten till våra fastigheter, intäkter från
diverse hyrestagare och så vidare. Stenen är mycket viktig och oerhört
vacker!"
"Så vi kan säga att föremålet är en släktklenod med
mycket högt värde?" frågade jag. Hon nickade och såg sedan ut att
försjunka i tankar. "Men om du är helt säker på att den inte har blivit
stulen vid någon form av inbrott, vad tror du då kan ha hänt?"
"Jo, förra fredagen hade jag en liten tillställning.
Inte så många bjudna, bara några familjemedlemmar och affärsbekanta. Det var
ganska trevligt ända fram till den där högdragne Alf började gå på om att min
farfar berövat honom någon sorts lampor. Han är ju pigg och rask den där typen,
trots att min farfar försvann för bra länge sedan. Jaja, Alf är det inte.
Stjäla saker i smyg är inte riktigt hans stil. Han är mer för långa
ordväxlingar, gärna som rimmar i all förbannelse. Nej, jag är ganska säker på
att det är Dragan."
"Dragan" sade jag och började kallsvettas så
smått. "Vad menar du med Dragan? Heter han så?" Mina onda aningar
började sakta omvandlas till visshet. Mycket kortväxt person med tydligt tvångsmässiga
drag gällande familjeförmögenheten. Och så det där namnet, Dragan.
"Nja" började hon. "Man kan nog mer säga att
det är en personlighetsbeskrivning. De brukar inte vara så noga med vad de
heter sådana där. Det vet väl du?"
Det började flimra framför mina ögon och pulsen steg. Skulle
jag kunna ta mig an det här fallet? Eller skulle min ytterst olämpliga fobi
gällande bevingade reptiler förhindra mig från att hjälpa henne?
Humoristisk, oväntad och överraskande berättelse. Skriven på ett väldigt sagoartat sätt som lämnar en del frågor efter sig. Vad är det för håla? Är detektiven i själva verket en kanin?
SvaraRaderaHärlig berättelse. Jag hade gärna läst mer om detta, skulle nog kunna bli en bra historia för barn. Den lämnar en med frågor som man vill veta mer om. Vad är det för en sten? Och är Dragan en drake? Jag gillar fantasifullheten i texten.
SvaraRadera