Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


söndag 9 februari 2014

Omständigheter och blåbärssoppa

Författare: Augusta Thur

När hon öppnade skåpet så föll ett vitt plastlock mot handfatets kant, därpå landade den roterandes en stund på badrumsgolvet. Strax därefter stupade den tillhörande burken rakt ner i vasken. Hon böjde sig försiktigt ner och förundrades över dess tomma innehåll. En cigarettfimp simmade i toalettvattnet. Damen skyndade sig att lyfta telefonluren i hallen då signalerna vägrade att dö ut. Hon blev sittandes tyst med luren tryckt hårt mot det gamla örat, någon grät förskräckligt mycket - och ville aldrig sluta. En timme hade flugit förbi och hennes systerdotter stod med blöta ögon i tamburen med en uttråkad tax kopplad i ena handen. Den äldre kvinnan gick efter en näsduk och ett glas med vatten. Systerdottern sjönk ner på pallen intill ytterdörren, samtidigt så passade hundskrället på att ta sig en vilopaus på den smutsiga dörrmattan gjord av kokosfiber. Kärleksgnabb. Inte första gången. Får jag sova här, var en fråga som av tradition alltid ställdes vid ett sådant här tillfälle. Ja, det går bra - svarade damen av rena vana men ovilja. Fyra blend på balkongen, en halvkopp Earl Grey och myspläden var den bästa trösten. Men nu önskade hon sig även en stor whisky, gärna en rökig sådan i ett gnistrande dryckeskärl av kristall med en tyngd som ett ankare för armen. Men ingen is, inget vatten - bara whisky. Hon tog kröken och ville att moster skulle ta en liten, för sällskapets skull - så klart. Förvisso nu när hennes piller var borta, så fick det bli en liten - för sällskapets skull, tyvärr. Damen blev fruktansvärt trött och behövde genast tassa till sin kammare. Hon tackade för sig och tyckte att den där Bunnahabhain gott kunde ställas tillbaka i hyllan där den hörde hemma. Systerdottern rapade. 

Morgonen kom. Systerdottern hade somnat framför tv:n i öronlappsfåtöljen med fötterna uppslängda på den svarta pianopallen. Den blommiga pläden låg som ett skydd över hennes nakna ben. Det doftade kaffe. Smörgåsarna var klara. Morgonens nyheter var inte så värst upplivande, allt handlade mest om död, våld och annat elände. Dumma politiker som inte förstod hur dyrt det var för en tant att leva på låg pension, hon hade knappt råd med dagstidningens prenumeration. Nåväl. Marmeladen kladdade kring munnen, hon tuggade försiktigt och sörplade ur koppen. Systerdottern satte sig förskräckt upp och klagade på huvudvärk. Två tabetter, tre koppar kaffe och en rostadmacka senare mådde hon bara lite bättre. Hunden satt förtvivlad vid dörren och väntade. De försvann ut. Hon lovade att höra av sig. Snart var det dags att ge sig iväg till apoteket. Först blev det att gå förbi källarförrådet för adventspyntet skulle snart upp i alla fönstren. Så fruktansvärt jobbigt, men underbart vackert när det väl fick bli klart. 
Det luktade unket. Det gjorde det alltid. Det var kyligt. Dörren var trög att öppna, men hon fick upp den tids nog. Längst in i skyddsrummet fanns förrådet. Hon drog sitt krokiga finger över lampknappen, tog ytterligare steg i korridoren och fick därpå göra samma procedur med en knapp. Samlingen nycklar skramlade i hennes ficka. Någon spolade kraftigt så att det tjöt i vattenledningarna och oljudet från torkrummets fläkt gav sig tillkänna. Men, så gjorde hon en förfärlig upptäckt. Nätet var uppklippt och dörren uppbrutet. Damen tappade nästan andan. En granne kikade in, som i sin tur blev förbannad och påvisade att det bodde konstigt folk i huset - nyinflyttade, gästarbetare, flyktingar som vara gula och bruna. De bar tygstycken, flera meter, som fladdrade när de gick till ICA för att handla. De pratade otydligt och hade inte råd att gå till tandläkaren. Tio fördomar senare, beslöt sig damen för inte lyssna mer. Hon gick mitt i en meningen och sa inte ens hejdå.

Äntligen ringde det på dörren. Han hade cyklat eftersom han saknade körkort och lokaltrafiken i form av buss och spårvagn ingav en obeskrivlig ångest. Att ta en taxi kostade pengar och gå skulle ta en evighet, hävdade han. Men nu var han där. Öronen var karaktäristiska, likt parabol antenner. De stack charmant ut. Han drog av sig mössan och kliade sig i tangorabatten. Därpå drog han fram en ask med cigaretter. Det var andra gången på kort tid som han blivit tvungen att åta sig ett jobb gällande stölder i källaren. Men i hennes fall gick det inte att framgå vad som egentligen hade blivit bestulet, eftersom hon inte minns exakt vad som fanns däri. Men mycket sant så var det ett sabotage. Onödigt sabb. Och det skulle lösas, självfallet av detektiv Agne Arnez. All my heart this night rejoices - ljöd ur radions högtalare i köket. Damen hade alltid älskat körmusik. Arnez kom upp till lägenheten med häftiga andedrag. Han påpekade att det inte var hennes förråd. Detektiven tände en cigarett och slog sig besviket ner vid köksbordet. Därpå frågade han om det fanns någon blåbärssoppa i kylskåpet. 

När första advent stundade var släkt och vänner på besök. Det doftade nejlika, ingefära och kardemumma. Det skålades med glögg och folk gladde sig åt skvaller och allmänt påhitt om allt och alla. Systerdottern var där med sina barn, alla pojkar  - och ingen var den ena eller andra lik. Dock gillade dom pepparkakor och skumtomtar. Lägenheten ståtades av stakar och ljuskoppar som stod i brand. Den här typen av tillställningar var alltid lika trivsamma. Julens klanger gav liv med skön stämning, en del valsade runt i salongen tätt tryckta mot varandra i mysig dans. Damen bjöd på plockmat och bubbel när det blev sen timma. Tidiga julklappar öppnades och hon fick städa undan snören och papper. Hon somnade i fåtöljen efter ett glas Grönstedts Noël, förutom cognac så blev  det även alldeles för mycket julmust. Damen slockade jäsig, men vaknade när den sista gästen skulle gå hem. När mörkret föll på stod hon ensam och stirrade drömmande ut på det regn som föll utanför. Damen började så smått duka undan och diska ur det använda porslinet. Till ljudet av himlens tårar somnade hon för att vakna av att det fortfarande regnade. 

Tidig morgon. Och en irritation drog in likt en mental tsunamin över hennes psyke. Damen tassade försiktigt till badrumsskåpet. När hon öppnade så föll ett vitt plastlock mot handfatets kant, därpå landade den roterandes en stund på badrumsgolvet. Strax därefter stupade den tillhörande burken rakt ner i vasken. Hon böjde sig försiktigt ner och förundrades över dess tomma innehåll. En cigarettfimp simmade i toalettvattnet. "Förbannade cigaretter" sa hon och blängde förargat på fimpen samt tryckte aggressivt på spolknappen. Därpå greppade hon hårt om den tomma burken och muttrade förbannat. Hon gick ut i hallen och lyfte på den svarta kobratelefonen. Sjuttiofyra minuter därpå stod någon i hennes kök och drog i sin mustasch. Han var förundrad, så klart. Det var märkligt att hon varje morgon fann en tom burk fallandes ur skåpet. Och nu när de norska kaffeskedarna samt mors antika silverbrosch försvunnit under den senaste veckan med alla  gästbesök - så ville damen få detta grundligt utrett. Hon steg ut i salongen, där pekade hon med skakig hand på en tom vägg där det saknades en tavla - sedan ett fotoalbum, vars plats gapade tydligt ledig och innehållslös i bokhyllan. Arnez kunde medge att det fanns påtagliga bevis att tingen framhöll sig i sin frånvaro. Detektiven lovade henne att utreda mysteriet.

Dagarna flöt på, utredningen stod still. Det fanns inte mycket att gå på. Han bad om telefonnumret till systerdottern. Efter flerfaldiga försök lät han luren vila. Damen gjorde kaffe i köket och plockade fram, minst sju sorters kakor. På ett fat klätt med en julservett dekorerade hon med drömmar, kaffe snittar, kola kakor, finska pinnar, syltkakor, brysselkex, hästskokakor och därpå pepparkakor samt saffransbröd, så klart. " Herre min skapare, ska du förgifta mig?" sa Arnez och stirrade plågsamt på bakverken. Det smulades och sörplades. Och mitt i allt så ringde telefonen. Arnez kastade sig ut i hallen. Det var en försäljare i andra änden. Efter samtalet såg detektiven bekymrad ut. Den äldre kvinnan knaprade på en pepparkaka. " Dammsugarpåsar, de sålde dammsugarpåsar.." han kliade sig i mustaschen. Hon reste sig och tittade på köksklockan på väggen" Jissenes vad tiden springer iväg, jag har ju tvättstugan". Damen hasade sig ut ur lägenheten. Det blev tyst. 
Arnez gick runt med kaffekoppen i ena handen och studerade lyan samtidigt som han hörbart drack ur muggen. Han drog fram post-it lappar med diverse noteringar på, som låg halvt gömda under en kvarglömd tekopp på sängbordet. Därpå så fann han en adressbok och flerfaldiga foton i ett större kuvert på skrivbordet. Han drog fram ett fotoalbum ur bokhyllan i vardagsrummet och satte sig ner i fåtöljen. Begravningar. Det hade han varit på flerfaldiga gånger. Kransar och buketter, ljusdekorationerna och kistan. Alltid sig likt, men ändå unikt. Han vände blad efter blad. Damen kom tillbaka. Albumet återfanns i bokhyllan. Hon irrade runt i badrummet, hallen och köket. Slamrade och skramlade. De påträffades i tamburen. Hon hade klätt sig i vinterkappa och hatt. Medicinen var slut. Han blev återigen ensam i lägenheten. Timmarna kröp sakteliga fram. Kaffet var kallt och mörkret hade lagt sig över staden. Arnez blev otålig. Varför dröjde hon så? Detektiven gick till köket för att ta sig en kik i kylskåpet. Där fanns kall blåbärssoppa. Arnez tog sig ett stort glas. Därefter somnade han i soffan med händerna knäppta på buken, men vaknade förvirrad och reste sig yr i mössan vid midnatt. Kvinnan var fortfarande spårlöst försvunnen. Han tittade ut genom balkongfönstret. Nere på gården stod en polisbil. Det ringde på dörren. Arnez gick för att öppna, först så kikade han i tittögat. Två karaktärer i uniform och en kortväxt mellan dom.

Hon hade tjuvat och bråkat. Suttit på en kvarterskrog och inte haft möjlighet att betala för sig. När servitrisen skulle duka av, fanns det inte mycket att röja från bordet. I handväskan uppmärksammades bestick och bordsunderlägg, samt en risskål med kinadekor därtill en tillhörande porslinssked. Den gamla kvinnan hade genast klagat när notan uppenbarade sig framför henne, hon vägrade med ens att stå för kostnaderna och påstod att både ris och gryta inte överenstämde med hennes önskan. Polisen hade tillkallats då damen tappat väskan och restaurangporslinet tittat fram. Nu stod hon där, uppretad och flåsig. Poliserna hälsade på detektiven och tackade därmed för sig. Kvinnan vägrade att prata. Hon mumlade bittert och försvann in på toaletten. Efter en stund spred sig en doft i lägenheten. I samma ögonblick gjorde Arnez en upptäckt i albumet med begravningsbilder. Systerdotterns sorgeakt. Pärmen sjönk ner i knät. Strax därpå stod han invid badrumsdörren och knackade. Han hörde hur hon sakta vred om låset, dörren öppnades försiktigt - det bolmade om damen där hon satt sjunken och eländig på wc-stolen. "Konstaplar, sicket skräp" hon rätade upp sig och släckte fimpen i handfatet. Damen tog tag i väskan invid fötterna på golvet. En kartong med medikament blev synlig. "Jävla piller. De gör mig vettlös och däven" kvinnan drog upp en plastburk och genast hamnade innehållet i toalettvattnet. 

Augusta Thur

2 kommentarer:

  1. Texten väcker en känsla i mig. Den känslan jag får är samma känsla som jag fick när jag för första gången insåg att min farmor var dement. Hur hon kom hem till oss med polishjälp men bara minuter efter inte insåg varför eller hur hon var hos oss. Du får till den känslan väl.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tycker du. Vilken komplimang :) Tack Björn!

      Radera