På kryssning med ”Baltika”

Författare: Ella-Bella

På sommaren 1980, någon månad innan de olympiska sommarspelen skulle gå av stapeln i Moskva, deltog familjen Axelsson i en Östersjökryssning. Under en veckas tid skulle de besöka tre städer – Riga, Tallinn och Leningrad – i dåvarande Sovjetunionen.

Familjen bestod av Elsa och Elis och barnen Kalle, 11 år, och Putte, 7 år. Pojkarna var mest intresserade av själva båtresan, medan föräldrarna tyckte att det skulle bli intressant att få några inblickar i det slutna samhälle som Sovjet fortfarande var. Att resa på egen hand var knappast att tänka på, men kryssningen var arrangerad av ett vänskapsförbund mellan Sverige och Sovjetunionen, och då blev allt betydligt enklare och smidigare. 

Kryssningsfartyget hette ”Baltika”, passande nog. Det var ett förhållandevis litet fartyg jämfört med dagens flytande kolosser på Östersjön. Besättningen talade nästan enbart ryska, men reseledaren Lasse hjälpte till och tolkade vid behov.

Den första kvällen ombord serverades en god välkomstmiddag. Efter maten uppmanades passagerarna att samlas i baren för att där avsluta måltiden med kaffe eller te. I baren fanns en liten upphöjd scen för uppträdanden av olika slag. När alla hade satt sig kring småborden och fått sitt kaffe, steg fartygets kapten upp på scenen. Efter honom kom en av servitörerna bärande på en ståtlig tårta. Lasse vinkades fram som tolk. Kaptenen berättade att besättningen alltid brukade fira den yngsta passageraren ombord med en tårta.

Putte höll på att sjunka genom golvet när reseledaren ropade upp hans namn. Varför skulle just han vara yngst och drabbas av detta?! Putte var mycket blyg, men han hade inget val. Alla vuxna log så vänligt och uppmuntrande mot honom när han med sänkt blick och röda kinder gick upp på scenen. Kaptenen tog honom i hand och Putte bockade artigt och sade ”спасибо”. Det betydde tack på ryska, hade mamma lärt honom. Kaptenen såg förtjust ut. En sådan trevlig liten pojke! Tårtan var så stor och tung att servitören fick bära den till familjen Axelssons bord medan alla applåderade. Kalle tittade på sin generade lillebror och fnissade förtjust. Tårta, härligt!

Men tårtan var inte lika god som den såg ut. Den var mycket vackert garnerad med spritsad smörkräm, men fy, smaken var så fet och äcklig att Putte var nära att kräkas. Pinsamt! Elis tog tårtan och skickade runt den till de andra borden. Självklart skulle alla få vara med och dela på härligheten.

Nästa morgon var de framme i Riga, huvudstad i sovjetrepubliken Lettland. När de gick i land möttes de av en blåsorkester som spelade marschmusik. Efter detta festliga mottagande följde en stadsrundtur med buss. På eftermiddagen gjorde de ett studiebesök i en textilfabrik. Urtråkigt, tyckte Kalle och Putte, men den fryntlige direktören bjöd på georgisk konjak, vilket fick merparten av de vuxna att bli ganska uppspelta. Med ett undantag dock. En i gruppen, en äldre allvarlig man, Gudmund, som hade presenterat sig som lärare i religion och historia, avböjde bestämt. Han var absolutist, förklarade han lite högdraget. En rätt så tråkig typ, tyckte nog en del.

Dagen avslutades med en orgelkonsert i Rigas domkyrka. De som inte var musikintresserade fick promenera på egen hand och sedan återsamlas utanför kyrkan. Elis tog tillfället i akt och föreslog, att han skulle gå med pojkarna till någon lekplats. Elsa tillhörde dem som tyckte om orgelmusik, så hon och några till ur gruppen bänkade sig inne i kyrkan. Musiken dånade mäktigt under de höga valven. Elsa rös av välbehag. Efter en stund såg hon att Gudmund satt några rader framför henne tillsammans med en man som hon inte kände igen. Hörde han också till gruppen? Hon hade inte lagt märke till honom tidigare. Det verkade som om männen satt och plockade med något mellan sig, men hon kunde inte se vad.

Efter konsertens slut samlades alla för återfärd till ”Baltika”. I matsalen tittade Elsa efter Gudmund och den andre mannen, men Gudmund satt för sig själv vid ett bord. Mannen i domkyrkan fanns inte med i gruppen, såvitt hon kunde se.

Bland resenärerna fanns en ung, mycket pratsam flicka, Lena, som hade fått ett stipendium för att läsa ryska vid universitetet i Leningrad. Hon hade valt att resa med ”Baltika” för att få se lite mer av omgivningarna innan studierna började.

Efter middagen fick Kalle och Putte lov att gå och se sig omkring på båten, men de var strängt förbjudna att gå ut på däck. För att göra det hela mer spännande började de smyga på folk, bland annat på Lena. Hon pratade med besättningsmännen och passagerarna och rörde sig fram och tillbaka hela tiden. Kalle och Putte smög efter och låtsades att de var detektiver som förföljde en misstänkt person.

Hela nästa dag tillbringades till sjöss. Pojkarna fortsatte att leka detektiver till somliga medresenärers irritation. Överallt dök de upp som gubben ur lådan. En som inte var förtjust var Gudmund. ”Måste ni gå omkring och snoka överallt”, sade han surt. Lena pratade däremot gärna med dem och frågade ut dem om allt möjligt. Hon var verkligen nyfiken – och söt dessutom, tyckte de.

På kvällen uppträdde besättningen i baren. De sjöng ryska folksånger och spelade dragspel och balalajka. Härligt, tyckte Elsa. Inget vidare, tyckte Elis och pojkarna.

Dagen därpå anlände de till Tallinn, huvudstad i Estland. Efter en gemensam promenad genom de historiskt intressanta, äldre delarna av staden, fick deltagarna välja mellan att gå till Historiska museet eller slå sig ned på någon uteservering för att titta på folklivet och ta igen sig en stund. Elis ville gärna besöka museet, men pojkarna hade spring i benen och ville vara kvar utomhus, så Elsa lovade att följa med dem till en park i närheten.

På kvällen vid middagen berättade Elis om sitt museibesök. ”Gudmund var också där”, sade han. ”Det verkade som om han träffade på en bekant. De ställde sig lite i skymundan och pratade, och jag såg att Gudmund lämnade över ett paket till den andre.”

”Det var konstigt”, sade Elsa. ”När jag var på orgelkonserten i Riga hände något liknande. Jag såg Gudmund inne i kyrkan tillsammans med en främmande man. Först trodde jag att han tillhörde vår grupp, men det gör han inte. Vid det här laget känner jag igen alla medresenärer och den mannen finns inte ombord. Märkligt att Gudmund, som är så tillbakadragen annars, tydligen gärna pratar med främlingar.”

Plötsligt dök Lena upp vid bordet. ”Hej pojkar, vill ni följa med upp på kommandobryggan en stund? Jag har frågat kaptenen om lov och det gick bra, sade han.”

”Klart vi vill”, sade Kalle och Putte entusiastiskt.

”Så spännande för er”, sade Elis. ”Då går mamma och jag och tar en öl i baren så länge.”

”Så snällt av Lena”, sade Elsa. ”Det ska bli skönt att koppla av en stund på tu man hand.”

Nästa förmiddag anlände ”Baltika” till Leningrad, som var slutmålet för kryssningen. Där skulle de stanna i två dagar innan de återvände till Stockholm. Den första dagen upptogs av en rad gemensamma aktiviteter. De gjorde en rundtur med buss, promenerade på stadens huvudgata Nevskij prospekt och besökte ”Kyrkan av blodet”, som hade fått sitt namn av att den var byggd på den plats där tsar Alexander II blivit mördad av en granatattack 1881. Kyrkan var mycket vacker med stora lökkupoler i grönt, blått och guld. När de gick in i kyrkan såg de Gudmund stå och tala med en främmande person i ett dunkelt hörn. Det såg ut som om han överlämnade några böcker till främlingen. ”Vad är det för mystiska saker han håller på med egentligen”, viskade Elsa till Elis.

På kvällens program stod ett cirkusbesök. Rysk cirkus skulle vara något alldeles extra, hade de hört. Äntligen något roligt i stället för alla gamla kyrkor, tänkte pojkarna.

Innan de gick i land den sista dagen tog Lena farväl. Hon skulle nu bege sig till universitetet och det studentrum som hon hade fått löfte om. Det var tråkigt att hon skulle lämna dem, tyckte Kalle och Putte. Hon hade varit så rolig och påhittig, inte alls så där trist som de flesta andra vuxna på resan.

Den sista dagen var fri för egna aktiviteter. Nu skulle familjen Axelsson äntligen få se den välbevarade mammutunge som hade hittats i den sibiriska tundrans permafrost, och som de hade läst om i tidningarna hemma. För Kalle och Putte var mammutungen en av resans höjdpunkter. De hade sett foton på den lilla ungen som delvis hade kvar sin kastanjebruna päls och såg så söt ut. Den fanns till beskådande på Zoologiska museet, dit de så småningom hittade med hjälp av en stadskarta och Elsas tappra försök att fråga efter vägen. Hon hade gått en kurs i ryska inför resan, men förutom det ryska alfabetet hade hon bara lärt sig enstaka ord, så när vänliga ryssar beskrev hur de skulle gå, förstod hon inte ett dugg. Elis försökte med engelska, men det gick inte bättre det. ”De läser nog inte engelska i skolan här”, trodde Kalle.

Väl framme på museet fick de till slut se den lilla mammuten. Man kunde inte tro att den var 10 000 år gammal. Det såg mest ut som om den låg och sov. ”Åh, vad den är fin”, sade Putte. ”Jag skulle vilja ha en mammut som husdjur.”

”Sakta i backarna”, sade Elis. ”Vi har lovat att ni ska få varsitt marsvin när vi kommer hem.”

”Då ska mitt marsvin ha samma bruna färg som den här mammuten”, sade Putte.

När ”Baltika” hade lagt ut från Leningrads hamn på kvällen var det avskedsmiddag och olika festligheter ombord. Ankomsten till Stockholm skulle ske tidigt nästa kväll, så det här var den sista gemensamma middagen.

Efter den goda och rikliga måltiden blev det sång och musik. Några försökte sig på att dansa ryska folkdanser efter instruktioner av Lasse och några besättningsmän, men det gick inget vidare eftersom det hade börjat blåsa och fartyget gungade en hel del. ”Bara vi inte blir sjösjuka”, sade Elis, som hade anlag för åksjuka. ”Sjösjuka avhjälps bäst med konjak”, påstod Lasse bestämt. ”Då märker man inte att det gungar.”

”Vad tråkigt att inte Lena är med”, sade Kalle. ”Det var så roligt att få följa med henne upp på kommandobryggan.”

”Jag undrar om hon verkligen hade fått ett stipendium”, sade Elsa. ”När vi skildes åt frågade jag lite om det och hennes kommande studier, men jag tyckte att hon svarade så konstigt. Som om hon inte riktigt visste vad hon pratade om.”

”Hon kanske var ute i något annat ärende, så frågvis och nyfiken som hon verkade”, sade Elis lite skämtsamt.

Putte lyste upp: ”Tänk om hon var spion!”

Lasse gick runt och avskedspratade med alla i sällskapet. Han kom och satte sig en stund vid familjen Axelssons bord.

”Vi sitter just och pratar om Lena”, sade Elis. ”Vi tyckte att hon verkade lite mystisk.”

”Det kan hända”, svarade Lasse. ”Men jag har just fått höra en mycket märklig historia. I går upptäckte jag att Gudmund smög omkring inne i ’Kyrkan av blodet’ tillsammans med en främmande person. När vi samlades igen utanför kyrkan frågade jag honom, om han hade träffat en bekant därinne. Jag menade bara att vara vänligt intresserad, men Gudmund låtsades inte höra. Nu i kväll – när vi är på hemväg och han känner sig säker igen – berättade han sin hemlighet för mig.”

”Vad spännande! Vi tänkte väl att han hade något fuffens för sig”, sade Elis och Elsa i munnen på varandra.

”Gudmund är inte bara religionslärare”, sade Lasse. ”Han är dessutom en bibelsmugglande frikyrkopastor! Hans uppdrag på den här kryssningen var att distribuera biblar till kontaktpersonerna i de olika städerna.” 

”Jaså, var det det vi såg honom hålla på med”, sade Elis. ”Men hur skulle någon i Sovjet kunna läsa svenska biblar?”

”De är tryckta på ryska”, svarade Lasse. ”Gudmund påstår att han deltar i ett stort projekt som ska frälsa de ’ogudaktiga kommunisterna’, som han uttryckte saken.”

”Spioner och bibelsmugglare som resesällskap, det var inte dåligt”, sade Elsa och skrattade.

”Spionen och mammuten var i alla fall det roligaste på den här resan”, var Puttes sammanfattning av kryssningen med ”Baltika”.