Jag minns egentligen inte så mycket av det. Det var en vacker dag på försommaren. En av de där dagarna när det är varmt i solen men skuggan är fortfarande lite kylig. Min mor hade åkte för att handla, och min far grejade i längan där han fixade det mesta. Där fanns en gammal arbetsbänk men den såg man aldrig för det var fullt med diverse verktyg och prylar. Just idag skulle han fixa min bror cykel, hjulet var snett.
Mor var hemmafru och far var rörmontör. Det gjorde att ekonomin var inte den bästa. Så att lämna iväg saker på lagning var inte att tänka på, än mindre att köpa nytt. Det var bara för far att kavla upp ärmarna och försöka lösa problemen som uppstod. Det var inte alltid det löstes på det smidigaste sättet men det löstes för det mesta. Så även detta problem.
Jag var ute på gården och gjorde inget speciellt. Jag fick syn på min far som satt hukad över något i dörren in i längan. Han verkade koncentrerad så jag gick försiktigt upp bakom honom för att försöka se vad han höll på med.
När jag sträckte mig för att se över hans axel så ser jag skruvtvingen komma mot mig. En hundradel av en sekund senare har den träffat mig i pannan. Jag kan inte säga om det gjorde ont, för det minns jag inte. Men det blixtrade till. Nästa sak jag minns är att min far sa till mig att jag ska gå in, då stod jag på trappan framåtlutad och såg blodet som droppade ner på betongen.
Vi gick in och tvättade av såret, jag lade mig på rygg på sängen i mitt rum och min far kom och satte en häfta över såret. Jag låg kvar där när min mor kommer hem och oroligt undrade vad som har hänt. Hon hade sett blodet på trappan.
När jag gick till skolan på måndagen så frågade lärarinnan vad som hade hänt. Varpå jag helt sanningsenligt svarade att far hade slagit mig i pannan med en skruvtving.
Författare: Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar