Uppdrag #7: Tretalsmystik

Tretalsmystik bygger på att talet tre är heligt i många kulturer och återkommer ständigt i sagor, myter och legender. I många kulturer är de jämna talen en symbol för det materiella, som jorden och kroppen, medan de ojämna talen symboliserar det andliga såsom livet och själen. Talet tre är vad man får om man adderar det första ojämna talet med det första jämna, och därmed får det en extra magisk innebörd.

(Den här texten är tagen från Wikipedia)

Nu är det rätt tid att skriva sagor. Talet tre går ju att använda på många sätt. Välj ditt tema och bygg en saga utifrån det. Exempel på vad det kan finnas tre av:

• Tre personer/djur/väsen ska genomföra ett uppdrag och sista försöket blir tredje gången gillt
• En person eller flera behöver genomgå tre prövningar innan de får...
• Anden ger dig tre önskningar och vad betyder det för dig?
• Det finns tre dörrar att välja mellan, vad finns bakom varje dörr och framför allt den sista?
• Tre saker får du ta med dig, vilka väljer du och vad har de här sakerna för magiska krafter eller liknande
• Tre personer med olika krafter som bildar ett team som ska slåss mot de ond

Du kan säkert komma på ännu fler exempel på hur talet tre kan användas. Nu ska du forma din saga och det här uppdraget är väldigt fritt. Det kan vara fantasy, dåtid, nutid, science fiction, men i och med talet tre blir det en sagotouch på det hela.

Deadline: 2014-12-07 (OBS! I och med att jag ska få barn kring detta datum kan det hända att det blir en del fördröjning i publiceringen av era texter)
Omfattning: max 1500 ord
Skicka din text till skrivarcirkel[at]wallinskaya.com
OBS! Skicka inga bifogade filer utan klistra in texten direkt i mailet.

• Ange ämne/subject: Uppdrag #7
• Berätta vad din text heter
• Vad är ditt författarnamn?
• Ange eventuell hemsida eller mailadress som du vill ha med i publiceringen av din text

När du skickar en text till ovanstående mailadress godkänner du automatiskt att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/

Frågor om uppdraget ställer du i kommentarsfältet.

Anton

Anton

Författare: Björn Velander

Blogg: www.bvelander.wordpress.com

Jag satt på tåget mot Stockholm. Jag tittade lite förstrött ut genom fönstret på landskapet som for förbi. Tanken var att jag skulle jobba en del på tåget men när tåget sattes i rörelse hade all lust att arbeta försvunnit och istället satt jag bara kladdade lite i ett anteckningsblock.

Hur det nu var så klev en man på någonstans längs vägen. Jag höll på att skriva en del nonsens i mitt block och tänkte inte på riktigt var tåget hade stannat. Om det ens stannade, det kunde mycket väl vara så att mannen bara bytt plats när han sjönk ner på sätet mitt emot mig.

Jag såg upp på honom och slog nickade lite lätt. Hade inga planer på att prata med någon. Det var en man något äldre än jag med lite rufsigt hår som börade få en del grå stänk här och var. Glasögonen hade glidit ner och satt lite snett på nästippen. Han rättade till dem men de började strax glida ner över näsryggen igen.

“Är det ledigt här?” frågade han efter en stunds tystnad.

“Ja.” svarade jag ganska kort i hopp om att samtalet skulle dö ut.

“Jag heter Anton.” sa han och puttade åter igen upp glasögonen.

“Björn.” sa jag och tittade på honom. Han hade en något skrynklig kavaj på sig och var rejält solbränd.
“Jag har just kommit tillbaka från Nigeria.” sa han när han såg att jag lät min blick söka sig över hans händer och ansikte. Jag höjde på ögonbrynen när jag förstod vad han sagt. Min första gissning hade varit Thailand eller något liknande ställe men inte Nigeria.
“Du verkar förvånad.” sa Anton med ett vänligt leende.

“Ja.” sa jag  “Det är ju inte det vanligaste resmålet för solsemester.”

“Nej du skulle bara veta. Hade folk bara vetat om hur det är där så skulle nog fler åka dit.”

“Du säger det?”
“Javisst det var inte en fråga om det skulle vara soligt, det var mer en fråga om hur varmt det skulle bli om dagarna.”
“Jo men nog är det väl lite mer än så som drar turister. Det handlar ju en del om bekvämlighet också.”

“Det har du rätt i. Har du varit i Nigeria?” frågade han som om det var den mest naturliga sak i världen.

“Öhh.. Näää..” svarade jag lite långsamt.

“Du borde verkligen åka dit. De är så trevliga och vänliga där nere.”
“Men så var det det där med hotell och bekvämlighet också.”

“Man kan inte få allt. Är det sol man vill ha kan man åka dit, inga problem.”

“Var det därför du var där? Solen?”

“Nej inte alls, solen är inget jag söker mig till.” sa han och tryckte återigen upp glasögonen till näsroten. “Jag arbetade som distriktsläkare där. Fantastiskt jobb.”

“Läkare?”

“Ja om det är något de behöver där nere så är det läkarhjälp. Kompetent hjälp för att hjälpa till och lära upp personer från trakten.”

“Hur kom du på idén överhuvudtaget?”
“Att bli läkare? Det var något som jag drömt om sen jag var liten. Vi var ofta på Öland hos min mormor och morfar.”
“Okej.” sa jag och lade ner pennan.

“Morfar var prost och han var väl inte den muntraste typen precis, men som det nu var så en av somrarna jag var där så lyckades jag komma åt konservöpparen, de hade en sån som hängde på väggen. En sån med vev och så två hjul som trycks ihop mot burkkanten. Där lyckades jag få in mitt finger.” han höll fram sitt pekfinger och visade upp ett ärr på fingerblomman. “Då blev det ilfart till sjukhuset där det syddes. Då tror jag det var jag började fundera på att bli läkare. Jag var fem år.”

“Men hur kom du på att du skulle åka till Nigeria?”
“Det var en ryslig slump. När jag studerade i Göteborg så var jag en dag ute på en promenad. Jag gick runt och hittade en glasskiosk och när jag satte mig på en bänk så satt där en man från Nigeria. Och vi började prata om lite allt möjligt och när han fick veta att jag läste till läkare så började han berätta om hur det var i Nigeria. Då bestämde jag mig för att jag skulle åka ner dit när jag var klar.”

“Du bara bestämde det sådär?”

“Ja det var ju självklart. Jag blev läkare för att hjälpa andra. Den själsliga vården har jag inte ärvt av mina morföräldrar men viljan att hjälpa har nog slunkit med därifrån.”

“Så vidare självklart är det väl ändå inte?” frågade jag tveksamt.

“Kanske inte men jag har alltid haft lite dåligt tålamod. Ända sen jag var liten. Även mina lärare på läkarskolan påpekade det. Men jag tror att det har varit en av mina största styrkor.”

På andra sidan gången satt en kvinna med en låda vindruvor. Plötsligt började hon slå sig i bröstet och det blev tydligt att hon satt en vindruva i halsen. Jag rusade upp, drog upp henne på fötter och försökte få upp druvan med Heimlich manövern. Men hur jag än försökte så kom den inte upp.
“Jag får försök!” sa Anton och tog över. Han tryckte till våldsamt mot hennes bröstkorg utan resultat. Han lade ner henne i gången och försökte nå druvan genom munnen. Kvinnan började bli blå i ansiktet och benen skakade okontrollerat.

“Det går inte, jag får inte upp den!” sa Anton och började leta i sin väska.
“Är det någon som har en vass kniv eller en sax?” ropade han medan han plockade i sär en kulspetspenna. En tågvärd kom springande med en liten kniv.

“Björn, jag behöver din hjälp. Du måste hålla fast hennes armar medan jag skär upp hennes strupe.”

“Okej.” sa jag inte helt säker på vad det var jag gått med på men jag satte mig på golvet och höll fast hennes armar.

Anton koncentrerade sig och kände på hennes hals, hittade struphuvudet och strax under satte han kniven. Han tog ett djupt andetag och tryckte ner kniven i halsen på kvinnan. När han drog ur kniven så flödade blodet ut. Han tog ytterhylsan från kulspetspennan och förde sakta ner den i öppningen i hennes strupe. När han fått ner den hördes ett väsande och kvinnans bröstkorg höjde sig sakta.
Anton tog tag i kvinnans huvud och såg henne i ögonen. “Lyssna på mig nu. Du måste ligga helt still. Försök inte prata för det går inte. Blinka en gång om du förstår mig.”

Kvinnan blinkade en gång.
“Bra.” sa Anton sen tittade han på tågvärden. “se till att det finns en ambulans som väntar vid nästa station. Det är viktigt att hon kommer till ett sjukhus så fort som möjligt.”

Jag sjönk ner på golvet. “Hur gorde du det där?”
“Det där var inte så märkvärdigt. Här var det ju en ganska kontrollerad miljö. Du skulle varit med när jag gjorde det ute på den Nigerianska landsbyggden. Där var det verkligen en utmaning.” sa Anton och tryckte upp sina glasögon på näsryggen medan han reste sig frå kvinnan.
“Rör dig inte.” sa han och till kvinnan när han sjönk ner på ett säte.

Epilog: Det var en svår uppgift. Det var så svårt att inse hur de jag läste om som liten skulle vara som vuxna. Men när jag en dag kom och tänka på boken Prostens barn barn och Anton som var den lille killen det handlade om så hade jag tidigare under dagen sett en video med Hans Rosling och det slog mig att han skulle säkert kunna vara den som Anton blir när han växer upp.

Längst bort på perrongen

Av: Adele Lustborg

Fönstret på tåget var öppet trots att det började bli kallt ute. Ingen brydde sig om att stänga det och själv satt jag alldeles för långt ifrån och ville inte börja kliva in bland alla trötta pendlare som satt och gäspade i sina smartphones. Jag tittade på var och en av de som satt i min närhet och ingen annan såg sig omkring. Tänk om jag skulle ta fram en kniv, tänkte jag. Då skulle ingen märka det. Eller om jag skulle blöda floder av näsblod. Ingen skulle se det. Jag skulle kunna göra jättekonstiga saker utan att någon skulle reagera trots att jag sitter mitt ibland jättemånga personer. När jag fantiserade om vad jag skulle göra började jag flina. Då tittade en kvinna med långt mörkt yvigt hår upp från sin bok och log. Jag fick ett leende mitt i rusningstrafiken.

Den automatiska rösten ropade ut min station i högtalaren och jag började förbereda mig på att stiga av. Kvinnan med det mörka långa håret gjorde sig också redo. Vi två var de enda som skulle stiga av här, kanske för att vi satt i fel ände av tåget och således behövde gå en lång promenad på perrongen.

Dörrarna stängdes och tåget åkte vidare. Jag kände att kvinnan gick bakom mig och direkt jag vände mig om för att bekräfta det såg jag hur hon började springa. Jag följde henne med blicken och såg att hon var på väg mot en person som låg på andra sidan perrongen. I samma stund hörde jag ljudet av plingan som berättar att ett tåg är på väg in. Kvinnan drog i den mörkklädda personen som hängde ut över kanten. Jag sprang snabbt dit och tog tag i ena armen. Tåget tutade högt och kom allt närmare oss. Det enda jag såg framför mina ögon var starka lampor som blinkade. Vi drog båda tag i kroppen och ramlade baklänges i samma stund som tåget åkte förbi.

Vi såg på varandra, jag och kvinnan med det yviga håret. Hon log och jag försökte få fram något som kunde liknas vid ett leende men det var svårt. I våra armar höll vi en rödhårig flicka med svart kappa och svarta jeans. Jag tog undan håret hon hade för sitt ansikte. Hon blundade.

”Vad ska vi göra?”, frågade jag. Hon tittade ner på flickan de höll i sina famnar och klappade henne ömt över kinden. Jag tog fram min telefon och slog de tre siffrorna jag sällan slagit innan, bad om en ambulans till stationen. En hård vind drog in över perrongen och kvinnan med det yviga håret tog av sig sin stora tjocka stickade halsduk och virade in flickan i den medan jag pratade med larmcentralen.

”Andas hon?”, undrade de på andra sidan luren. Jag ställde frågan till min medhjälpare som lyssnade efter andetag och kände på pulsen. Hon nickade. När jag lagt på luren sträckte jag fram handen mot kvinnan och presenterade mig.

”Ronja”, svarade hon och rättade till håret som blev ännu yvigare i vinden.

När ambulanssjukvårdarna kom till platsen vaknade flickan till. Hon tog sig för ryggen och sa att det gjorde ont. Sjukvårdaren lyfte på hennes svarta kappa och tröjan hon hade under. Ett stort märke som från en spark uppenbarade sig därunder.

”Hon måste ha blivit sparkad. Hon låg och hängde över kanten. Hon hade kunnat bli överkörd av tåget”, sa Ronja förtvivlad. Sjukvårdarna la flickan på sin bår och rullade den över hela perrongen.

Vi satt kvar på marken och tittade på varandra.

”Min halsduk...”, sa Ronja till slut och skrattade. ”Hon fick med sig min halsduk.” Jag skrattade också. Vi hjälpte varandra upp från marken och gick långsamt under tystnad mot utgången.

”Vill du ta en fika?”, frågade jag och Ronja nickade. Vi gick till konditoriet på torget och stannade i flera timmar. Vi pratade om och om igen om det vi varit med om och vad som kunde ha hänt innan.

Pippi och jag som livräddare

Pippi och jag som livräddare

Författare: Ella-Bella

Första gången Pippi och jag träffades var när jag, som ung och grön allmänreporter på lokaltidningen, skulle skriva om hennes nystartade Bed & Breakfast i Villa Villekulla. Det måste ha varit någon gång i mitten av åttiotalet. Jag minns att jag blev ganska överraskad av den uppenbarelse som mötte mig där. Pippi var betydligt äldre än jag, bortemot femtio kanske, men hennes klädsel och frisyr talade ett annat språk. Jag har visserligen alltid gillat när folk klär sig personligt och har en egen stil, så det var inte det, men Pippi såg ut som om hon hade något slags barnkläder på sig, eller var det kanske en gammal Marimekkoklänning? Hon påminde förresten om Lilla My, apropå associationen till Finland, med det morotsfärgade håret uppsatt i en liten knut på hjässan.

Pippi berättade hon att hon hade bott i Villa Villekulla ända sedan hon var barn. Hon visade mig fotoalbum från den tiden, och jag kunde konstatera, att hon alltid hade sett lite speciell ut. Som barn hade hon haft håret i flätor, men i övrigt var hon sig ganska lik. Hon visade också foton på sina kära husdjur från den tiden, hästen Lilla Gubben och apan Herr Nilsson, borta sedan länge. Nu hade hon ett antal katter och den tama grisen Hugo, som spatserade omkring inne i huset och försökte komma åt katternas matskålar. ”Du uppför dig verkligen som en riktig gris”, sa Pippi och klatschade godmodigt till honom på den tjocka baken.

Jag undrade hur hon hade kommit på idén med ett Bed & Breakfast-ställe. Pippi svarade att hennes kappsäck med guldpengar, som en gång varit proppfull, nu började sina. Hon behövde skaffa sig en inkomst helt enkelt. Villan var ju rätt så stor, så det fanns rum för flera gäster. Än så länge hade hon inte haft så många besökare, men hon hoppades att min artikel i tidningen skulle göra stället känt och förhoppningsvis mer välbesökt.

Åren gick och Pippis verksamhet gick ganska bra, åtminstone under sommarhalvåret. På höstarna kom det ibland fritidsfiskare för att fiska i sjön strax intill. Om fiskelyckan var god, brukade de stanna några dagar. Vid sådana tillfällen utökade Pippi sin verksamhet till helpension, så att fiskarna kunde få sin fångst tillagad och avnjuten i köket på Villa Villekulla. Grisen Hugo var förtjust i fisk och tiggde mycket ouppfostrat vid bordet.

Pippi och jag blev goda vänner och träffades då och då. Jag gillade hennes okonventionella sätt och glada humör och hon verkade tycka bra om mig också. Jag tror hon var lite imponerad av att jag arbetade på tidningen. Hon ville gärna att jag skulle skriva om henne eller Villa Villekulla och det gjorde jag också så fort det fanns någon anledning. Pippi klippte ut allt och klistrade upp det direkt på köksväggen. ”Så jag har något intressant att titta på när jag äter”, förklarade hon.

En vacker höstdag när träden börjat flamma i guld och rött hade Pippi och jag kommit överens om att göra en lång skogspromenad tillsammans. Kanske skulle vi hitta lite svamp också. Jag ställde min gamla bil Skrutten vid infarten till Villekulla, tog med mig matsäcken och svampkorgen och ropade på Pippi. Hon kom stövlande i något som måste ha tillhört hennes pappa Efraim en gång i tiden. Det klafsade om fötterna i de alltför stora gummistövlarna. ”Du kan nog inte gå i skogen med de där”, påpekade jag försynt, ”du kommer att snubbla på minsta sten”. ”Tror du det?”, sa Pippi. ”Jag som tycker pappas gamla stövlar är så snygga. Okej, jag går väl in och byter till något annat då.”

Precis när vi skulle ge oss iväg kom en av Pippis hyresgäster ut bärande på diverse fiskeredskap. ”Det här är Kalle Blomkvist, före detta mästerdetektiv”, sa Pippi. ”Han är här för att fiska över helgen.” ”God fiskelycka då”, sa jag innan vi vek av åt vårt håll.

Det var härligt i skogen, tyst och fridfullt, bortsett från vårt pratande förstås. Vi hittade en hel del svamp som Pippi tyckte att vi skulle laga till och äta hemma hos henne. ”Det blir gott tillsammans med Kalles fisk, om han nu får någon”, sa hon.

Så småningom kom vi ner till sjön där Kalle höll till och fiskade. Precis när vi fick syn på honom i Pippis roddbåt en bit ut från land, ställde han sig upp i båten och började vifta med armarna. ”Vad tar det åt honom nu då?” sa Pippi. ”Har han blivit alldeles tokig, gubben? Ingen flytväst har han heller.” Hon hann inte längre förrän Kalle tippade över bord. Först sjönk han som en sten, men snart kom han upp till ytan igen. ”Det verkar som om han blivit sjuk på något sätt”, sa jag. Innan jag hade pratat färdigt hade Pippi kastat av sig jackan och hoppat ur sina kängor. Hon slängde sig i sjön och crawlade med kraftiga tag mot båten och platsen där Kalle nu flöt på grund av luften i kläderna. Han såg halvt avsvimmad ut.

Pippi lyckades hiva upp honom i båten och började bogsera den till stranden. Jag hade hört om Pippis styrkebravader som barn, men mest trott att det var skryt och påhitt. Nu såg jag att det verkligen var sant. Hon var jättestark. När de kom i land slängde Pippi upp Kalle på ryggen och sa till mig att springa i förväg och hämta bilen. Kalle var blek och verkade ha svårt att andas.

När vi hade lyckats placera Kalle i baksätet på Skrutten och jag börjat köra mot lasarettet, försökte Pippi höra sig för vad som hade hänt. Kalle kunde bara viska enstaka ord, men fick fram att han blivit stucken av en geting där ute på sjön och att han var mycket allergisk mot getingstick. Allergimedicinen hade han glömt att ta med sig på fisketuren.

På sjukhuset fick Kalle en adrenalinspruta och några tabletter. Vi stannade kvar tills han hade repat sig så pass att vi kunde ta honom med oss tillbaka till Villa Villekulla. Läkaren sa att Pippi och jag hade räddat livet på Kalle. Han hade fått en allergichock, vilket var allvarligt nog, och sedan varit nära att drunkna.

När vi kom hem igen fick Kalle ligga och vila sig medan Pippi och jag lagade till en härlig omelett av svampen vi hade plockat. Någon fisk blev det inte den dagen. ”Mästerdetektiven lever farligt på gamla dar”, försökte Pippi skoja med honom, men Kalle såg bara trött och blek ut. ”Jag kommer aldrig mer att gå någonstans utan min allergimedicin”, sa han.

”Slutet gott, allting gott”, grymtade Hugo belåtet, och tittade upp från katternas matskål.

Uppdrag #6: Väx upp!

Nu är det på tiden att kalla det för att det korta uppehållet är slut och att senare i sommar borde ha passerat sista september. Vi kör på ett nytt skrivuppdrag. Damma av gåspennan!

Damma även av en gammal barnbok du hade kär som barn. Eller snarare karaktärerna. Vad hände med någon av karaktärerna i din gamla favoritbarnbok? Berätta om ditt möte med den karaktären. Det är inte vilket möte som helst utan ni tillsammans räddar en människa i nöd.

Ditt uppdrag:
- Tänk ut vilken barnboksfigur du vill gestalta som vuxen
- Tänk igenom hur den här personen är som vuxen, bestäm ålder själv
- Tänk på hur den personen skulle uppfatta dig och vice versa
- Kom på vem ni ska rädda och från vad
- Sätt igång och skriv din berättelse

Deadline: 2014-11-02
Omfattning: max 2000 ord
Skicka din text till skrivarcirkel[at]wallinskaya.com
OBS! Skicka inga bifogade filer utan klistra in texten direkt i mailet.

• Ange ämne/subject: Uppdrag #6
• Berätta vad din text heter
• Vad är ditt författarnamn?
• Ange eventuell hemsida eller mailadress som du vill ha med i publiceringen av din text

När du skickar en text till ovanstående mailadress godkänner du automatiskt att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/

Frågor om uppdraget ställer du i kommentarsfältet.

Brott och Straff

Författare: Björn Velander

Blogg: www.bvelander.wordpress.com

Lars sköljde av den sista tallriken och ställde den i diskstället. Efter att noggrant torkat av diskbänken gick han och satte sig vid köksbordet. Det var tyst, bara klockans stilla tickande hördes. Han tog fram ett block och hans våta fingrar lämnade fläckar på pappret. Han såg ut över gården. Allt verkade så lugnt, stilla. Inte ens måsarna hördes idag. Han såg på klockan, två timmar innan tåget skulle gå. Från början tänkte han ta bilen men det hade blivit för lätt att spåra upp vart han tog vägen. Istället sålde han den. Billigt och kontant, säkert skulle han kunnat få mycket mer för den men då hade det blivit banköverföring och nu hade han istället pengarna nerstoppade i en väska. 

Han klickade lite med pennan men la ner den igen. Det var för svårt att skriva något. Han reste sig från stolen och stod där och såg ut genom fönstret. 

Han gick ut i hallen, drog på sig sin jacka över sin luvtröja och drog ner en keps så långt i pannan som det gick. Han fällde upp luvan och såg sig i spegeln. Ett par veckors skäggstubb på detta så skulle ingen känna igen honom. Av gammal vana stoppade han ner mobilen i fickan. Han drog upp den igen och slog av den och gick ut och placerade den på köksbordet bredvid plånboken. Allt han skulle ta med sig var sitt pass. Det skulle han bränna i Köpenhamn när han träffat sin kontakt där och plockat upp det falska passet han hade beställt. 

-----

Anita lade ifrån sig telefonen. Det var tredje meddelandet hon hade lämnat. En lätt oro hade börjat kännas i magen. Den där känslan man får när något är fel. Hon hade varit hos honom förra veckan och det var något redan då som gjorde att hon fick en konstig känsla. Han hade varit så bestämd på att hon skulle hämta sina saker. Ville inte lyssna när hon tyckte att de kunde vänta någon vecka till. Hon hade hoppats på att han skulle ändra sig, ta henne tillbaka. 

När han sen inte dök upp på jobbet så började hon bli orolig. Han var alltid först på plats och även om han skulle på en konferens i Köpenhamn under dagen så kom han alltid inom jobbet först. Om inte annat så svarade han alltid i telefonen när hon ringde. Hon trummade lite med fingrarna mot bordet som hon alltid gjorde när hon var nervös.  

-----

Han satt på tåget till Berlin, därifrån skulle han ta ett tåg vidare till Sofia i Bulgarien. Han var trött, kontakten i Köpenhamn hade inte dykt upp som de hade bestämt och han hade fått spendera natten ute, även om dagarna började bli varmare så var nätterna fortfarande kalla. Med tanke på hur tidningarna såg ut nu på morgonen så insåg han att han gjort rätt som inte valt att ta in på hotell. Det hade varit så många ögon att undvika då. Nu var han bara en lite ovårdad man på väg till Berlin. Varje gång någon kom gående i tåget mot honom tittade han ner, gömde sitt ansikte bakom kepsens skärm. Förvisso hade tidningarna valt en ganska gammal bild på honom där han var smalare. Nu var han orakad och ögonen röda med stora påsar på grund av nattens sömnbrist. 

Men ändå, han var på förstasidan i alla de stora tidningarna "Företagsledare 45 mystiskt försvunnen!" hade de svarta rubrikerna skrikit ut. Han hoppades att han skulle hinna fram till Sofia innan de hade kommit på anledningen.
En kvinna på andra sidan gången tittade intensivt på honom. Han tog sin väska och gick till restaurangvagnen.

-----

Det visade sig att det var ganska många som vetat om Anitas och Lars förhållande, trots att de smugit med det. Men när det stod klart att Lars verkligen var försvunnen så var det många som hade frågor. Inte minst polisen. När såg du honom senast? När pratades ni vid? Hur verkade han må? Frågorna hade snurrat runt henne men hon hade ju inga andra svar än de som hon gett. Värst var ändå samtalet med hans bror Anders. Han var en av de få som vetat om relationen och som ogillade den. Lars hade nämnt något om att Anders hade lånat pengar av honom. Anders å sin sida trodde det var Anita som låg bakom försvinnandet. Att hon hade pressat Lars på pengar. Så det blev nya turer hos polisen. Hon blev "den hemliga kvinnan" i pressen. Det pratades bakom hennes rygg på jobbet, det var knappt så att de dolde det ens. Hon stannade hemma från jobbet, valde att jobba hemifrån. Men det blev inget gjort.

-----

Lars hade hittat ett litet billigt boende där han kunde stanna några månader. Planen var att skaffa sig ett jobb, vad som helst, och böra bygga ett nytt liv. Tanken var att han skulle ligga lågt ett tag så att han kunde ta sig till Filipinerna senare. Thailand hade varit hans första tanke men med tanke på antalet svenskar där så var det för osäkert. Filipinerna låg i samma område men betydligt mindre svenska turister. Han hade gått in på ett internetcafé i Sofia och läst vad som skrevs i Sverige. Han blev uppriktigt ledsen av att läsa att Anita fått ta en så stor smäll. Han hade ju försökt hålla henne utanför. Till slut hade det kommit fram, de dåliga affärerna och hur företaget stod på ruinens brant. Hur han hade gömt undan kapital, viss del av det hade ju hamnat i hans bror fickor men det var det ingen som hade kommit fram till ännu, men det mesta hade han sett till att gömma och hålla för sig själv. Han hade tidigt sett vad som skulle komma fram över och han hade noga tänkt ut sin plan. Men att Anita skulle få ta smällen ingick inte. Det var därför som han brutit med henne, han ville inte blanda in henne i det han höll på med. 

-----

Fyra veckor efter att allt hade briserat låg det där på hallmattan. Ett vykort med en bild på en kyrka. "Förlåt. L." var allt där stod. Det var posttstämplat i Rom. Anita satt vid köksbordet och såg på det. Funderade på om hon skulle ringa polisen. Men hon förstod att det inte var där han var. Med tanke på hur han hade lurat bort skattemyndigheten och alla inom företaget så var han inte så dum att han så enkelt skulle avslöja sig. Hon tog vykortet och gick in i vardagsrummet. Drog ut boken Brott och Straff och stoppade in vykortet bland sidorna. 

Gubben som gick upp i rök

Gubben som gick upp i rök

Författare: Ella-Bella

Karl och Märta hade bott på den lilla gården sedan de gifte sig för drygt femtio år sedan. Han hade arbetat på sågverket, hon hade haft får och höns. Nu var de pensionärer sedan länge. De hade alltid kommit bra överens tidigare, men på sistone hade det förekommit en hel del gräl dem emellan. För det mesta gällde det småsaker, men trivseln och den goda stämningen var borta.

En eftermiddag – när de hade kommit ihop sig riktigt ordentligt – stack Karl iväg in i skogen bakom huset. Han var så innerligt trött på sin tjatiga kärring och önskade att han kunde försvinna från alltihop.

Som han gick där, uppfylld av ilska och dystra tankar, märkte han inte så noga var han satte fötterna. Plötsligt snubblade han på några rötter, föll omkull, slog huvudet i en stor sten och förlorade medvetandet.

När han kvicknade till liv igen, kände han sig annorlunda på något sätt. Det var som om han hade blivit förändrad. Det gjorde lite ont i huvudet där han slagit i, men det var något annat också. Något som kändes mycket märkligt. Först kom han inte ihåg var han befann sig, men sedan mindes han svagt att han och Märta hade grälat om någonting och att han hade velat försvinna hemifrån. Det ville han fortfarande, kände han.

När han försökte resa sig upp märkte han till sin förvåning att det gick ovanligt lätt och smidigt. Förundrat tittade han på sina armar och ben – och fick en chock. Händerna och fötterna såg ut som stora tassar och han hade blivit alldeles luden och grårandig. Karl hade förvandlats till en katt!

”Herre min je, jag måste ha fått hjärnskakning”, tänkte han panikslaget. ”Eller så har jag blivit galen! Hjälp!”

Han satte sig på en stubbe och försökte att andas lugnt. Då prasslade det plötsligt till i gräset och en liten skogsmus kilade förbi.

”Åh, vilken härlig liten läckerbit”, tänkte den grårandiga katten, tog ett vigt språng och högg tänderna i den stackars musen. Det här var något annat än gummans gamla torra köttbullar. Nu började han känna sig mycket bättre till mods. Han behövde ju faktiskt inte återvända hem. Som katt skulle nog livet bli mycket bättre, trodde han. Plötsligt verkade framtiden riktigt ljus.

*

Märta undrade förstås var Karl höll hus. När han inte var tillbaka till läggdags blev hon orolig på allvar. Hon ringde till de närmaste grannarna och frågade om de hade sett till honom, men det hade de inte. På natten kunde hon inte sova av oro. Nästa morgon kontaktade hon polisen, som sökte igenom skogen med hjälp av hundar, men någon gubbe hittade de inte. Hundarna markerade visserligen vid en sten, där det såg ut som om någon hade legat, men sedan upphörde alla spår. Efter en resultatlös vecka började kvällstidningarna skriva om försvinnandet, men ingen hörde av sig med några tips. Till sist engagerade sig Missing People i sökandet, men för en gångs skull misslyckades även de. Gubben var och förblev spårlöst försvunnen.

Tiden gick och alla utgick från att Karl måste vara död. Märta blev alltmer nedstämd. Hon kunde inte längre sova eller äta ordentligt. Oron och sorgen satt som en tung sten i bröstet, och hon anklagade sig själv för allt som hade hänt. Varför hade hon varit så lättretad och tjatig? Hon hade ju egentligen inte menat något illa, hon hade bara känt sig irriterad på Karl ibland. Inte så konstigt kanske, när de båda gått hemma och nött på varandra hela tiden.

”Jag skulle ha behållit hönsen”, tänkte hon. ”Då hade jag haft något att göra om dagarna, och då hade kanske min gubbe fortfarande varit i livet.”

*

Det led mot vinter. Nätterna började bli allt kallare och tillgången på mat minskade. De läckra små mössen, som förgyllt kattens tillvaro under sommaren, hade nu slagit sig till ro i sina varma underjordiska bon. Till råga på allt hade en stor räv dykt upp i trakten. Den var inte främmande för att ta en katt i brist på annat. Kattlivet framstod inte längre som särskilt lockande.

*

En kväll när Märta skulle gå till vedboden, satt det en stor grårandig katt på verandan. Hon hade aldrig sett den förut och den hörde inte till någon av grannarna, så mycket visste hon. Katten verkade inte rädd, snarare tvärtom. Märta lät den komma in och få lite mjölk och en korvbit innan hon schasade ut den igen. Nästa morgon satt katten fortfarande kvar på verandan och tittade på henne.

”Men, är du kvar än”, sade hon. ”Har du ingenstans att ta vägen? Kom in då, så ska du få lite mat.”

När katten efter några dagar fortfarande strök omkring i närheten av stugan, bestämde sig Märta för att ta hand om den för gott. Uppenbarligen hade den inget annat hem.

”Jag undrar verkligen var katten kommer ifrån”, sade hon för sig själv. ”Den måste ju ha bott någon annanstans tidigare.”

Katten tittade på henne med pliriga ögon.

”Du skulle bara veta”, tänkte den.

När Märta fått en katt i huset började hon så småningom att känna sig gladare. Visst tänkte hon fortfarande ofta på Karl, men katten var ändå ett trevligt sällskap. Den var dessutom inte lika tröttsam som gubben hade varit till och från. Ibland tyckte hon rentav att kattens grå morrhår påminde om gubbens skägg. Och den där pliriga blicken fick henne att minnas hur han hade brukat titta på henne när han var på gott humör.

”Jag saknar nog Karl mer än jag trott”, tänkte hon.

*

Katten trivdes mycket bättre hos gumman nu, än han hade gjort i sin tidigare tillvaro. Det var riktigt trivsamt att vara hemma igen och bli ompysslad, få mat, slippa frysa och vara rädd för räven. Han plirade vänligt mot gumman när hon klappade honom. Snart skulle vintern komma, då skulle det bli skönt att slumra i värmen framför kakelugnen.