Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


onsdag 19 december 2012

SU# 4: Det ylar i mörkret


Av: Linda Wallin

Den vita snön som yrde i luften målade kinderna rosa och himmelen grå. Luften var frisk och näsan var fuktig. Wolfgang hade tagit på sig sina varmaste kängor och tjockaste dunjacka när han klädde sig på färjan några timmar tidigare. Efter en sådan lång resa såg han fram emot att göra en Irish coffee på whiskyn han handlat i tax free-butiken. Han pulsade i snön mot ett rött hus och vände sig om mot bilen där Helga satt kvar med värmen på högsta läget.

Väl framme vid det röda huset knackade han på dörren, vankade fram på verandan och spanade in genom fönstren vid sidorna om huset. Efter en stund öppnades dörren försiktigt av en flicka. Wolfgang harklade sig och sa ”god dag” på bruten svenska. ”Morfar! Han är här nu”, skrek flickan och sprang där ifrån. ”Kliv in så inte värmen smiter ut”, sa en man som långsamt kom gående mot ytterdörren, lutandes mot en krycka. Wolfgang stod kvar i dörröppningen och försökte minnas några fler svenska ord, men innan han hunnit komma på något, ryckte mannen tag i hans rygg och ryckte igen dörren. ”Det är kallt!” röt mannen till honom. ”Ja”, svarade Wolfgang och log.

Mannen staplade tillbaka en bit på sin krycka och stannade vid ett nyckelskåp som hängde snett på väggen. Det var målat som ett hus och knoppen på husdörren var samma knopp som öppnade skåpet. ”Fin skåp”, sa Wolfgang. ”Frun i huset har målat det,” svarade han raskt. Mannen gick fram till Wolfgang och höll en nyckelknippa framför hans ansikte så nära att Wolfgang backade bakåt och nästan lutade sig mot dörren bakom sig. ”Den med gul plast på, är till huset. Den med röd plast på, är till dasset. Den med grön plast på, är till boden. Där finns det ved och annat ni kan behöva. Andersson bor nära stugan i fall något skulle hända.” Wolfgang var fullt upptagen med att försöka förstå vad mannen sa, men log bara och tänkte att han säkert skulle kunna prova sig fram ändå. Mannen lutade sig mot kryckan och tog sats för att gå till bordet i hallen och hämta en karta. Han visade upp den för Wolfgang och pekade på ett rött kryss ”här är vi nu” och sedan på ett grönt kryss ”här är stugan, kör försiktigt!”. Wolfgang tog tag i kartan, tackade och bugade och gick ut i snöyran igen.

När han kom tillbaka till bilen, gav han Helga kartan och startade motorn. ”Berätta hur vi ska köra”, sa han. Helga snurrade på kartan och vinklade huvudet. ”Var är vi?” Wolfgang pekade på det röda krysset. ”Vi ska till det gröna.”

De pulsade genom snön fram till farstubron. Mörkret hade lagt sig och ingen hade skottat. Wolfgang kände i fickan och tog upp sin tändare som han försökte få liv i med sin frusna hand. När den gav ljus ifrån sig hittade han låset och plockade fram knippan med de färgglada nycklarna och lyckades få upp låset på första försöket. Helga gick in och tog av sig, stängde dörren framför näsan på Wolfgang, som tog sats för att gå tillbaka till bilen och hämta deras packning.

När väskorna var inne, hämtade Wolfgang ved och gamla tidningar i boden och tände en brasa i öppna spisen. Helga tog fram garn och en påbörjad tröja ur en tygpåse, satte sig i en gungstol framför brasan och började sticka. ”Tog du in maten?”, frågade Helga och Wolfgang reste sig från golvet framför öppna spisen och tittade på Helga med en bestämd min, men orkade inte bråka utan tog på sig skorna och gick ut till bilen ännu en gång. När han fått in lådorna med mat i, stängde han igen dörren och stannade kvar där ute. Helga suckade över att han ställt lådorna i hallen, reste sig sakta upp från stolen och gick fram till lådorna. Hon böjde sig försiktigt ner och tog sig för ryggen, öppnade locket till den ena lådan och såg att korvar låg huller om buller med ostar, spätzle, öl och kryddburkar. Det var Wolfgang som packat dåligt. Hon tog ut lådorna i köket och ojade sig över att behöva ställa in alla varor i kylskåp och skafferi. Dessutom var inte kylskåpet inkopplat, så hon fick leta fram en sladd och sticka in den i vägguttaget.

Utanför huset skottade Wolfgang bort den värsta snön på grusgången fram till grinden. Den svaga belysningen från farstubron räckte nätt och jämt bort till grinden. Han såg ut över marken utanför grinden och tog ett djupt andetag, tände en cigarett och vankade av och an på vägen utanför tomten. De frusna händerna hade han tryggt förvarade i ett par gamla ullvantar Helga stickat åt honom innan hon blivit sådär sur och tvär. När han kastat cigarettfimpen på marken tog han sats för att komma över en liten snövall precis när han hörde ett ylande inifrån skogen. Han var inte riktigt säker på hur naturen såg ut eftersom de anlänt till stugan när mörkret redan lagt sig, men nog var han ganska säker på att det fanns en skog direkt efter fältet han stått framför. Lite lätt uppjagad gick han i rask takt över den nyskottade gången och borstade av sina snöiga skor med en sopkvast utanför dörren.

Wolfgang gick direkt in i köket och började titta i skåpen, noterade att Helga hade ställt in maten och kopplat in kylskåpet. Hans ölflaskor stod snyggt uppradade i kylskåpsdörren, varpå han tog en och fick upp den med en kapsylöppnare han hittat i en av lådorna han tittat i. I väskan hittade han sina fårskinnstofflor som han köpte förra julen. De satte han på sig och gick med sin ölflaska ut i rummet och satte sig på en trasmatta framför brasan. De enda ljuden i rummet var sprakandet från lågorna mot veden och Helgas stickor som slog i varandra i hennes frenetiska handarbetande, tills han hörde ylandet igen. ”Hörde du, Helga?”. Helga skakade på huvudet samtidigt som hon räknade maskor. Glasögonen satt långt ner på nästippen och läpparna rörde sig allt eftersom hon viskade räkningen. Wolfgang reste sig och gick bort mot ett fönster. Det var kolsvart där ute.

När klockan närmat sig midnatt bäddade Wolfgang i rummet åt sig och åt Helga. Utan att ens säga god natt släckte han lampan och det blev mörkt som natten i stugan.

Brasan hade brunnit ut när Wolfgang och Helga vaknade av att det knackade på dörren. Rummet var kallt som ett kylskåp. Helga flög upp ur sängen, klev i sina tofflor, satte på sig morgonrocken och gäspade sig bort mot ytterdörren. Det hade inte blivit riktigt ljust ute när hon öppnade och såg en bonde utanför. ”Ni måste flytta på bilen”, sa mannen på ilsken tyska, samtidigt som han pekade mot deras bil som stod parkerad längs med staketet på vägen. Helga gick in till Wolfgang och bad honom gå ut och flytta på bilen. Han muttrade och tog på sig sina kläder som han lagt prydligt på en stol på kvällen.

”Är ni Andersson?”, frågade Wolfgang på sin knackiga svenska och mannen nickade. ”Ni är arg”, sa Wolfgang. ”Ja, det har försvunnit fem får de senaste dagarna och i natt försvann ytterligare ett. Någon har varit inne i ladan och stulit.” Wolfgang gick fram till bilen och lirkade en stund innan han fick in nyckeln i låset. En traktor stod bakom bilen och väntade ivrigt på att få komma fram. Det var svårt att köra sen den nya snön fallit under natten. Han gasade ordentligt och kom ingenstans, utan tände uppgivet en cigarett. Andersson backade så att Wolfgang kunde backa i traktorspåren och ställa bilen på parkeringsplatsen. Han klev ur bilen och tackade för hjälpen. Andersson vinkade med handen, satte ner plogen och körde iväg med traktorn.

Efter den sena lunchen satte sig Helga för att sticka i gungstolen framför brasan igen. Wolfgang tittade ut genom fönstret och såg att det redan började skymma. Han såg på Helga som gungade i stolen, fram och tillbaka. ”Jag går ut”, sa han utan att Helga reagerade. Han gick ut i farstun och tog på sig sina varmaste kläder och de höga kängorna snörde han omsorgsfullt på sina långa fötter. I lådan under det lilla bruna bordet under spegeln låg en pannlampa som han satte på huvudet, tände och gick ut. Efter några steg kom han på att han skulle hämta sin kamera. ”Tänk om jag ser en älg”, sa han för sig själv. Den stora systemkameran hängde han runt halsen.

Fältet framför huset hade ett djupt täcke av snö som han pulsade igenom rakt ner mot skogen på andra sidan. Han funderade en stund vid skogsbrynet, tände en cigarett och tittade upp mot himlen, släckte pannlampan och observerade hur starkt månen lyste upp i sin fulla styrka. Han gick längs med skogens rand medan han rökte och kikade in bland träden. Ett ylande hördes igen och han började fundera på om det ändå inte var ovanligt att det fanns vargar i Småland. Han gick vidare längs skogsbrynet och ylandet hördes igen, ännu närmare. Varje gång han hörde ylande ljud stannade han till för att lyssna efter varifrån det kom och fortsatte gå åt samma håll som innan, ljudet kom närmare. Grantopparna en bit framför honom skymde månens ljus och han tände pannlampan igen och fortsatte gå ner för en backe som dök upp när träden svängde av åt sidan. Han stannade för att lyssna men hörde inte längre något ljud, utan fortsatte gå men det tog stopp, han snubblade och ramlade framåt, med ansiktet före rakt ner i den kalla och hårda snön. Pannlampan for iväg en bit bort och han försökte ta sig fram för att ta nå den och såg blod på sin hand som närmade sig ljuset. Han såg på handen och tog tag i lampan, lyste med den på handen och såg att snön runt omkring honom var röd. Försiktigt reste han sig upp och lyste med lampan under sig. Där låg något svart, under hans mage. Han reste sig upp helt och såg blod som runnit ut från ett får. Ett avmattat ljud  kom ur honom och han såg sig omkring. Allt var tyst och tomt så när som på ett hus en bit därifrån, där det lyste i ett fönster och där rök lämnade skorstenen i bestämd riktning. Ett litet försiktigt ljud kom från djuret framför honom. Det rörde sig och han böjde sig ner för att plocka upp fåret från snön. Snön var besvärlig men han fick ändå ett bra grepp om det.

Raskt gick han med fåret i sin famn mot stugan. Ibland ramlade han mot marken men reste sig envist upp igen och pulsade vidare. Väl framme vid stugan sparkade han försiktigt på dörren och såg ner på fåret som led i hans armar. Dörren öppnades långsamt och en förskräckt gammal dam tittade på hans blodiga klädsel och det lidande fåret hon såg framför sig. ”Oh, herregud”, utbrast hon och gick mot telefonen och ringde till Andersson.

Dagen efter visade Wolfgang upp dagens tidning för Helga. Hon sken upp när hon såg en hjälte på bild med ett får i sin famn och gav honom en kyss.

"Vargar i Pjätteryd"
ÄLMHULT 2012-12-22
Med största sannolikhet rör sig åter en varg i Älmhultstrakten. Det anser länsstyrelsens besiktningsman efter att sju får rivits i Pjätteryd. Nu rekommenderas fårägare att stänga ordentligt om sina djur. 
Den tyske turisten Wolfgang  Schneider hade åkt till Sverige för att fira jul med sin fru i en stuga i Pjätteryd. Redan första kvällen i stugan hörde han vargar yla och dagen efter fann han ett skadat får som tack vare fårägaren överlevde skadorna. Ytterligare saknade får har återfunnits i närheten av gården. 
(texten är tagen från Smålandsposten och är kraftigt modifierad)

3 kommentarer:

  1. Väldigt bra text, man känner verkligen med Wolfgang och kommer väldigt nära honom. Känner lite hur jobbigt han tycker att det är att Helga förändrats, och man anar hur mycket kritik, uttalad och outtalad, som han får ta emot. Jag gillar också att historien har en verklig förlaga.

    SvaraRadera
  2. Jag får en bild av en man som är lite äldre. Och ett förhållande där allt har gått i stå lite grann. Kanske är det ett par där de båda nyligen har blivit pensionärer och därför har gått lite ovanpå varandra där hemma. Men det ändå finns där något kvar. Texten löper på fint och just det att hans fru visar lite positiva känslor ger hela historien en härlig värme.

    SvaraRadera