Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


måndag 17 december 2012

SU# 4: Fallet Daniel

Författare: Björn Velander

För en tid sen gick jag som vikarie på Lernias verkstadsutbildning här i stan. Dit skickar arbetsförmedlingen mer eller mindre hopplösa fall för att se om de kan ha en framtid inom cnc-yrket. Det var en brokig skara som jag fick presenterad för mig när jag kom dit.
Daniel var den tyste killen. Väldigt svår att bedöma ålder på. Kunde vara från 22 till 35. Pratade sällan och gjorde han det gällde det att stå nära för han pratade tyst med en bräcklig röst. En röst som man hörde inte användes så ofta, nästan så att han själv blev förvånad över hur den lät. Var det någon annan i närheten så vad det enbart enstaviga svar. När man tittade på honom så var det som att varje ord han sa högt fick han dra ur sig själv, och det var en smärtsam process. Han var urtypen för någon som fortfarande bor hemma hos mamma, en mamma som är allt för kontrollerande. Han kom alltid i tid, med dagens tidning under armen. Verkstadskläderna var alltid knäppta ända upp i halsen. Vinter som sommar. Andra lät jackan hänga öppen men inte Daniel. Det mörka håret låg på samma sätt varje dag. Jag tror nästan att det växte ut benat åt höger.
Han var den där typen som man aldrig ser. Vid dagens slut när vi tre lärare satt och pratade så slog det oss ibland att vi inte visste om han hade varit där. Hade det inte varit för stämpelkorten så hade han kunnat stanna hemma vissa dagar. Men han skötte tiderna nästan kusligt perfekt.
Vi var tre lärare som missade honom. Men trots det som hände måste jag försvara mig med att säga att vi gjorde allt vi kunde. Vi hade 35 deltagare att ta hand om. Det är vad en ensam skollärare har så vårt utgångsläge var ju betydligt bättre. Men på den här utbildningen är det flytande intag. Vissa har precis börjat medan andra snart slutar. Det är en miljö där man försöker hålla alla som behöver hjälp i huvudet och ta dem i den ordningen de bad om hjälp. Där den som är mest högljudd tar sig fram lite fortare. Men Daniel var tyst. När man gick genom verkstaden så kunde man se honom i ögonvrån. Han stod där och såg bekymrad ut. Vilket i och för sig var det normala utseendet för honom. Han hade kommit till utbildningen förvissad om att det finns jobb inom det här yrket. Inte för att han kände att det var en utbildning som passade honom, utan för att det finns jobb. Han verkade mest intresserad av att sitta vid datorerna och vi närde en viss förhoppning att det skulle lossna för honom när “datordelen” av utbildningen tog vid. Men det blev snarare tvärt om. Då fick han en anledning att sitta vid en dator hela dagen. Man kunde se när man kom in i datorsalen att han var snabb med att byta fönster så man inte skulle se att han egentligen kollade aktiekurser eller läste Aftonbladet. Hela tiden verkade han tro att vi inte såg. Det kändes som om han var nöjd med sin tillvaro där han trodde att han kunde lura oss. För vår del var det en bekväm situation, ingen maskin som stod upptagen och det var lätt att låtsas som om det regnade och istället hjälpa någon av deltagarna som ville ha hjälp.
Men det varade inte länge. En dag tog Christian tag i situationen och hade ett samtal med honom. Frågade honom rakt ut vad han verkligen ville med utbildningen. Jag gick förbi kontoret ett par gånger under tiden och såg hur Daniel satt där i stolen och nästan blev mindre och mindre. Verkade bara vilja bort och sätta sig vid sin dator igen.
Men till slut hade i alla fall Christian fått ur honom så mycket att han ville gå kvar. Men han ville bara gå den manuella delen. Det där med datorstyrt var inget för honom.
Vi lärare satte oss ner efter att deltagarna gått hem och satte ihop lite övningar som skulle kunna passa.
Veckorna gick. Till en början gick allt bra. Men efter en tid började det gå långsammare och sämre för Daniel igen. Han föll in i samma gamla mönster igen. Han kunde försvinna iväg på toaletten i en timme eller så kunde man hitta honom i data salen.
Det sammanföll med att en kille började på utbildningen. Jag fick veta en tid senare att han hade gått på utbildningen tidigare men mer eller mindre blivit tvingad därifrån på grund av att han skötte sig illa. Men denna gången hade han lovat att allt skulle bli annorlunda. Goran hette han och var en stor kille i de tidiga tjugoåren och till att börja med var allt lugnt. Han var trevlig mot oss lärare men ganska snart insåg jag att det var ett spel för gallerierna. Han gick runt och fällde små kommentarer, som för att peta på de andra och se vilka som reagerade. När han hittat någon öm punkt så fortsatte han. Men han var en farlig typ. Skärpt och gick sällan över någon gräns. Han visste bara vad han skulle säga för att få någon att bli arg. Eller sårad. Om någon försökte kontra så kunde han lätt vända det till sin fördel eller få det att låta som att det var han som blivit påhoppad.
Men Daniel verkade han inte komma åt. Det spelade ingen roll om Goran kommenterade hur Daniel arbetade eller hur tyst han var, Daniel reagerade knappt. Antingen fortsatte han bara med det han höll på med eller så gick han därifrån en stund tills Goran hittat något annat att rikta sitt intresse mot. Och vi lärare trodde att eftersom Daniel inte sa något och mer eller mindre inte reagerade så var det lungt.

Varje sommar hade vi två veckors ledighet och det firades med en årlig turnering i bangolf. Det visade sig att vi lyckats pricka in en av de riktigt fina sommardagarna det året. Vi delade in oss i grupper och under en del stoj så genomfördes golfrundan.
När slagen räknades samman så visade det sig att ett resultat stod ut från mängden. Daniels. Direkt såg man hur han började skruva på sig. Inte ens när han blev uppmärksammad för något han uppenbarligen var bra på var han bekväm.
När vi körde tillbaka till verkstaden satt jag och kollade på honom i backspegeln och tänkte att det är en fruktansvärt ensam människa.
Till slut var jag ändå tvungen att säga något, så jag gratulerade honom och frågade lite skämtsamt hur mycket tur det var. Han satt med en längtansfull blick ut genom sidorutan när han sa att han spelade golf, riktig golf tillade han, och att han brukade vara bra på greenen.
Jag blev ganska häpen översvaret och tystnade. Jag kunde se hur Daniel log lite för sig själv i baksätet. Hur kunde det vara så att han som var så tillbakadragen, ja närmast skygg för andra börjat ägna sig åt golf. I och för sig så är det ju en ensamsport i mångt och mycket men man har ju ofta en motspelare med sig runt.
När vi var tillbaka på skolan så hade vi en kort samling där vi presenterade vinnaren och nya frågor kom hur han lyckats så bra. Mumlande skruvade han på sig och berättade att han spelade golf. Något fniss hördes men de flesta var mest intresserade av att få gå hem. Vi lärare gjorde processen kort och tackade deltagarna för dagen och informerade om att de två sista dagarna skulle vi städa på beting. Ju fortare vi var färdiga desto tidigare slutade vi på fredagen.
När vi lärare gick kvar i verkstan och plockade med lite saker som skulle fixas och kollade så att vi hade moppar och annat så förundrades vi över Daniels dolda talanger. Han som såg ut som någon som på sin höjd skulle vara revisor var alltså golfare. Det hela var för oss så osannolikt att vi hade svårt att tro på det.

Dagarna efter gick i ett raskt tempo. Det var en hel del som skulle fixas och när deltagarna fått veta vad som skulle göras så kunde vi lärare sköta annat som många gånger fått stå tillbaka. Därför satt vi stora delar av dagarna på kontoret och var bara ute i verkstan när vi tyckte det blev lite väl tyst.
Därför blev vi lite överraskade när Daniel kom in efter lunch och sa att han mådde dåligt. Det var inte likt honom. Givetvis lät vi honom gå hem och hoppades att han skulle vara tillbaka dagen efter så han inte missade den gemensamma fikan innan ledigheten. Han kom inte.

Två veckor senare var han dock på plats igen. Stämningen var ganska uppslupen och morgonmötet tog längre tid än normalt då ledigheten avhandlades och ingen var ju direkt på tårna när det gällde att komma igång igen. Första dagen blev mest att försöka lotsa tillbaka deltagarna till det de höll på med innan. Korta samtal med var och en så att de verkligen var med på banan. Daniel var snabbt avklarad, han visste vad han höll på med och han gick iväg till sin fräs.
Men de flesta verkade mer intresserade av att prata med varandra. Goran drev runt bland de olika grupperna och var sig själv inte ens Daniel undgick hans behandling. Man hörde vissa kommentarer men vi valde att blunda lite för dem. Vi hoppades att det skulle lugna sig ju längre dagen gick.

Dagen efter ringde Daniel och sjukanmälde sig. Han var borta hela veckan, vilket blev ett problem för oss då han höll på i fräsen och vi hade ett par nya elever som skulle börja där. Med bara en fräs ledig så blev det en del väntan för en del deltagare.
Måndagen veckan efter dök han inte heller upp och vi började bli lite irriterade, speciellt eftersom han inte hade ringt. Men vid lunchen dök han upp på lärarkontoret. Han förklarade att han ville sluta. Han drog på svaret när vi frågade varför, vi hade ju trots allt fixat en specialutbildning för honom. Till slut sa han att han insett att han inte passade för yrket och att han inte trivdes längre. Vi försökte pressa honom lite om det hade hänt något med någon annan deltagare som gjort att han kände så, men han nekade och menade att det var något som vuxit fram över ledigheten.
Vi kunde ju inte säga något om det egentligen, vi hade ju sett hur hans arbete i verkstan fortskred. Vi hade ju dessutom målet att deltagarna skulle bli “anställningsbara” efter utbildningen. Så vi sa att vi skulle fixa med papperna och ta kontakt med hans handledare.

Det var någon månad senare som Christian hade med sig tidningen och visade artikeln. “En av länets största golftalanger hittad död!” Skrek rubriken mot oss. Vi läste och fick veta att han hade hittats av sin sambo i lägenheten en dag när hon kom hem. “Polisen misstänker inget brott.” stod det, vilket mer eller mindre betyder självmord. Vidare skrev de också att personen mått dåligt under de senaste veckorna, sambon beskrev att hon upplevde det som att de sista veckorna under utbildningen hade han blivit mer och mer tystlåten och inåtvänd. Inte ens när hon fått honom att ta steget att hoppa av så hade det blivit bättre. Snarare tvärt om. De hade sökt sig till sjukvården men blivit mer eller mindre ignorerade.
Några dagar efter kom en dödsruna i tidningen som beskrev Daniel som en trevlig person som var mycket omtyckt av sina vänner, speciellt de inom den halländska golfen. Det var ett fint porträtt som beskrevs. Efter arbetsdagens slut gick jag förbi en liten butik och köpte tidningen. Jag klippte ut runan och har den sparad i en låda. Jag tar fram den ibland och läser och funderar på om jag trots allt kunde gjort något. Och på att allt inte är vad det ser ut att vara.

Epilog: Jag vaknade morgonen efter att den här uppgiften kommit upp på hemsidan och visste precis vad jag skulle skriva. Nästan hela historien fanns där. Men när jag väl fått ner den i iPaden så läste jag genom uppgiften ännu en gång. Då blev jag med ens osäker på om jag hade lyckats med uppgiften. Jag har grubblat på det i över en vecka. Under tiden har jag slipat lite på texten. Många gånger har jag funderat på att bara slänga den och skriva en helt ny. Men ändå har jag landat i att jag är nöjd med hur den blev och kanske är det inte riktigt så här jag själv tolkar uppgiften men någonstans i mig finns det något som säger att det är detta som ska skrivas och för en gångs skull ska jag inte låta mitt tvivel ta överhanden.

3 kommentarer:

  1. För det första så är det bra att du skrev just den här texten och inte slängde den. Man undrar genast om historien är sann, delvis sann eller påhittad. Daniel är en sån där kille som jag direkt ser framför mig när du börjar beskriva honom. Den typen av kille har dykt upp i periferin flera gånger och alltid blivit något att oroa sig för. Här var det verkligen också befogat.

    Det finns både en ömkan och en liten irritation över den här personen. Kunde han ändå inte rufsa till håret lite någon gång?

    Goran känns också bekant. Det är en väldigt bra och stereotyp människobeskrivning i den här texten.

    Jag tycker att det funkar bra med tidshoppen, de känns naturliga. Det enda som kändes lite oklart när jag läste, var den här ledigheten som firades, kanske bara lägga till att det firades fredagen innan eller när det nu var, men det kanske bara är jag som inte fattar på direkten. :)

    SvaraRadera
  2. Det som är sanning är väl i stort sett att Daniel och Goran finns och lever så vitt jag vet båda två fortfarande. Jag har varit vikarie på den där utbildningen och haft dem som elever.
    Kan hålla med om att det blev lite vagt angående dagarna inför ledigheten, skulle kunna skriva det enklare. Det känns lite kluddigt helt enkelt.

    SvaraRadera
  3. Jag håller med Linda, man ser direkt Daniel framför sig och känner igen typen. De dyker upp i olika situationer och olika skepnader, och någonstans får man göra bedömningen om man ska engagera sig eller inte. Det är en gripande text, och på något sätt känns det så skönt att den tysta, tillbakadragna karaktären dels får tillfälle att visa sina talanger, och dels får ett sådant erkännande efter sin död.

    Jag kände likadant inför uppgiften för övrigt. När jag skrivit färdigt den kändes det som att jag missat målet, men det är karaktären som leder en in på ett spår.

    SvaraRadera