SU#3: C/O Kvarnån

C/O Kvarnån
Författare: Björn Velander

Han backade ut från uppfarten och körde mot utkanten av staden. Han visste knappt hur han körde, det var som om bilen gick på räls. Han hade kört samma väg ett par månader nu. Semestern hade blivit inställd för kommunen ville få klart omledningen av ån. De ville anlägga tomter. Själv ville han sova.

Han gäspade när han svängde in på grusvägen. När han passerat första kurvan ryckte han till. “Vad var det där?” tänkte han och spanade i backspegeln. Han var säker på att han hade sett något som inte brukade vara där. Det kunde ju varit ett rådjur tänkte han, men han inte hade sett några innan, maskinerna hade skrämt de flesta. I nästa kurva kände han samma sak. Men det var inget rådjur. Det var något annat. När han tänkte efter så kunde det inte vara så. “Jag borde nog stannat i sängen” tänkte han och sänkte hastigheten.

I nästa kurva tvärnitade han. Framför honom stod en man. En naken man.
"Va fan?" sa han för sig själv. Han började köra sakta. Han styrde så långt från mannen han kunde. Hela tiden tittade han på mannen, som bara stod där och stirrade på honom. När han var förbi gasade han på. Stirrade i backspegeln men mannen fanns inte där.

Han tog fram mobilen.
"Hallå Matte det är Henke." började han "Ta det lugnt på väg ut till boden för det står en naken man längs vägen."
"Va?" frågade Mattias. “Skämtar du?"
"Nej han står strax efter den fallna tallen. Det måste vara någon som det brustit fullständigt för."
"Jag ska hålla ögonen öppna."
Henrik parkerade bredvid arbetarboden. Satte igång kaffet och väntade in de andra.

"Vad snackade du om?" sa Mattias när han kom. "Hur full var du igår?"
"Såg du honom inte?"
"Allt jag såg var träden."
"Då gömde han väl sig i skogen eller nåt."
"Det var kanske en såndär demonstrant vi hade här innan?"  föreslog Mattias med ett leende.
"Fy fan! Jag blir ju mörkrädd av de där enögda nötterna." sa Henrik.
"Eller det kanske var Näcken du såg?" sa Mattias samtidigt som Stefan kom in.
"Näcken? Vad snackar ni om?"
"Henke säger att han såg en naken man på vägen." var Mattias snabb med att förklara.
"Hur full var du i går?" flinade Stefan.
"Ja jag frågade precis detsamma, men han har inte svarat."
"Håll käften!" sa Henrik irriterat. "Nu sätter vi igång. Ån leder inte om sig själv.”

“Det får bli tidigt i säng i kväll.” tänkte han när han startade bilen.
Dagen hade gått utan att han hade tänkt på vad som hänt på morgonen. Plötsligt så stod han där. Mitt på vägen. Lika naken. Mustasch, pipskägg och ett mörkt yvigt hår. Under de buskiga ögonbrynen glittrade mörka ögon. I handen en fiol.
Henrik rullade ner sidorutan. “Flytta på dig!” skrek han och tutade. “Ser du inte att jag vill fram?” Mannen log slugt och tog ett steg åt sidan.
“Om du ska protestera mot det här så har du kommit fel Åk in till stan!” fräste Henrik när han passerade nästan lite plågsamt nära den nakne mannen. Sen gasade han på och gruset yrde.
“Det där var inte snällt gjort.” sa en mörk stämma. “Förstår du hur ont stenskott gör?”
Henrik tvärnitade. Rösten hade kommit inifrån bilen. När han tittade i backspegeln så satt han där.
“Men... vänta nu.. hur...?” orden fastnade i munnen på Henrik. Till slut slöt han ögonen och tog ett par djupa andetag. “Han kan inte finnas där!” öppnade ögonen men undvek att titta i backspegeln. Istället lät han bilen börja rulla framåt igen. “Jag behöver är en god natts sömn.” sa han för sig själv.
“En god natts sömn hjälper mot det mesta. Men det här sover du inte bort min vän.”
Plötsligt satt mannen i sätet bredvid honom. Henrik bromsade så häftigt att motorn dog.
“Men hur... vem...?”
“Oj, jag har inte presenterat mig.” sa mannen och log. “Jag är Näcken.”
“Näcken säger du? En gammal sagofigur. Som dyker upp ur tomma intet.” Henrik tittade på mannen som satt bredvid honom.
“Sagofigur?” Näcken såg förnärmad ut.
“Men alltså, du lockar folk till drunkningsdöden.”
“Du får det att låta så negativt min vän. Och jag märker att min PR kampanj har varit förgäves. Locka folk till drunkning, är det verkligen vad folk tror fortfarande?”
“Men stämmer inte det då? Du lockade ju folk till dig och fick dem att drunkna.”
“Men det där är ju på sätt och vis ett missförstånd alltså. Männen som har drunknat har gjort det för att de varit oförsiktiga och fulla. Jag har aldrig lockat en man eller ett barn till mig. Vad skulle det tjäna till?”
“Ja inte vet jag men allt man har fått höra... Vänta nu här!” Henrik hejdade sig mitt meningen.
“Vad?” suckade Näcken.
“Jo du sa att män och barn har du inte lockat till dig.”
“Precis. Det är bara fabler och hittepå.”
“Men kvinnor då?”
“Joo men du vet hur det är.” började han.
“Vadå?”
“Jo det är ju så att det är lite ensamt nere i ån.” han vred på sig.
“Så då har du lockat kvinnor till dig som du låtit drunkna. Mycket sjuka grejer har jag sett på nätet men att gå igång på det där tar priset!”
“Vad tror du om mig egentligen?”
“Ja alltså du sitter naken i en å och spelar fiol. Vad ska man tro?”
“Jo men det är så här, jag ska försöka förklara det enkelt. Det är ju rätt ensamt där i ån och snart börjar det ju dessutom bli kallt.”
“Lite kläder skulle kanske hjälpt?” frågade Henrik och började köra sakta.
“Knappast min vän.”
“Men alltså en tjej? Du är ju, vad jag kan se, hyfsat välutrustad och en kväll på krogen klädd sådär så skulle du säkert hitta någon.”
“Jo men jag letar inte efter vilken kvinna som helst. Det finns någon speciell. Någon som kan leva med mig även under vattnet.”
“Lever du under vattnet?”
“Ja vad trodde du?”
“Jo alltså jag trodde du var djävulen. Att du lockade folk i döden för att du kände för det. Fick dem att dansa tills de inte kunde sluta och så.”
“Nu tillskriver du mig lite för mycket. Visst jag är en fena på fiol och kan få folk att dansa hela natten. Men att jag skulle vara djävulen. Skulle jag då frysa ballarna av mig där nere i ån vinter efter vinter?”
“Där har du ju en poäng.”
“Alltså jag letar efter en kvinna. En som kan leva med mig. Det är ju inget man frågar någon bara. ’Ursäkta men kan du andas under vatten?’ Det skulle ju inte funka. Så jag har fått locka till mig kvinnor och testa. Det finns någon där ute för mig och jag är säker på att hon finns här omkring.”
“Hur kan du vara så säker på det?”
“Dels för att jag har varit runt i de flesta större vattendrag i landet och så har jag en känsla.”
“En känsla? Och var passar jag in?”
“Du ska hjälpa mig!”
“Hur har du tänkt att det ska gå till?”
“Du vet den där omledningen av ån du jobbar med? Den kommer göra så att jag blir vräkt. Och min känsla säger mig att det är dåligt för mina utsikter att hitta min älskade.”
“Okej det kan jag fatta. Men lite mer specifikt, hur kommer jag in i bilden?”
“Jag vet inte riktigt. Jag har en plan men den är inte fullständig. Första steget var att hitta dig.”
Henrik satt tyst en stund. Näcken började spela svagt på sin fiol. De hade kommit fram till stora vägen och de lämnade grusvägen bakom sig. När de kört en bit så passerar en polis med sirenerna igång.
“Vilken tur att de inte stannade oss.” sa Henrik.
“Vad menar du?”
“Jo det hade ju varit lite svårt att förklara varför jag har en naken man i bilen.”
“Ingen fara. Det är bara du som kan se mig.” skrattade Näcken.

Det är ju inte så att jag kan gå till en psykolog, tänkte Henrik där han satt i fåtöljen. Hade det varit min morsa som kom tillbaka och gnatade på mig så hade det ju varit en sak, men Näcken! Till och med en psykolog skulle tycka jag var galen. Om jag då lägger till att Näcken vill ha hjälp av mig att hitta en fru så skulle jag ju bli inspärrad direkt.
“Nej jag behöver nog bara sova.” sa han högt för sig själv och svalde det sista ur glaset med ljummen folköl.

När han låg i sängen och stirrade i taket så hörde han plötsligt fiolen igen.
Nej inte nu igen, tänkte han, jag håller verkligen på att bli galen.
“Jag skulle inte säga galen.” sa den nu välbekanta stämman. “Men du har alldeles rätt i att inte gå till en psykolog. De kan verkligen få dig att tro att du är galen!”
“Du menar mer än jag gör nu? Jag börjar ju fundera på om det inte vore en idé att koppla in hjärnan till bilbatteriet.”
“Det skulle kanske hjälpa för stunden men det är ju inte direkt en långsiktig plan. Dessutom skulle det ju vara direkt negativt för mig.” sa Näcken och tog ett skutt upp i sängen.
“Men alltså du skulle inte kunna ta på dig lite kläder?”
“Nä kläder skaver mest, det har jag bara på mig när jag måste. Det är ju bara du som kan se mig ändå så det spelar ju inte så stor roll.” sa Näcken och satte sig i skräddarställning.
“Men hela den här situationen blir ju inte direkt lättare att hantera när du är naken.”
“Men det borde ju göra dig ännu mer motiverad att hjälpa mig”
“Det var ju jävligt dumt att välja just mig. Du kunde ju valt någon med lite mer beslutanderätt. Jag har ju inte den blekaste aning om var jag ska börja ens!”
“Jag tror nog att den biten ska lösa sig.” sa näcken och log finurligt.

Ett par dagar senare var han och handlade. Näcken hade lyst med sin frånvaro. Men han hade en känsla av att det inte var över. Ibland hade han en känsla av att någon tittade på honom och någon gång var han säker på att hade hört fiolmusik.
När han hade betalat och gick mot utgången hörde han en bekant röst.
“Har du sett?”
Han vände ögonen mot rösten och där stod han. Naken. Pekande på anslagstavlan.
Henrik gick fram och tittade.

’Vi vill rädda kvarnån! Protestgruppen håller möte på fredag klockan 19.00 på Slättvägen 14 3trappor Jönsson står det på dörren.’

“Jag sa ju att det skulle lösa sig!”  Sa Näcken när de satt i bilen.
“Den där gruppen har ju funnits ett tag och inte fått nåt gjort.”
“Du måste bara tro lite på det. Jag har en känsla som säger att det går bättre nu.”
“Men vad händer om jag inte vill då?”
“Då kommer jag hänga efter dig och plåga dig tills du blir galen. Spela för dig hela nätterna så att du inte kan sova. Prata med dig hela dagarna. Kort sagt du kommer inte bli av med mig.”
Henrik suckade “Jag går väl på mötet då.”
“Så ska det låta!” sa näcken och klappade händerna.

“Välkommen. Trevligt med ett nytt ansikte. Sofie heter jag förresten.” Sofie sträckte fram handen och han skakade den.
“Hej, Henrik.” sa han lite blygt när han såg den mörkhåriga kvinnan som öppnat dörren.
“Du får ursäkta röran, jag har två små som bor här varannan vecka.” hon visade in honom i rummet där sex andra satt runt ett soffbord belamrat med papper och bilder.
“Så då var nog alla komna tror jag. Det här är Henrik.” sa Sofie och gav Henrik en köksstol att sitta på.
“Hejsan.” sa Henrik
“Och det här är Ulf, Stefan, Johan, Robert, Olle och Anna-Karin.” sa Sofie och pekade på personerna runt bordet. Mötet tog sin början men det mesta som sades hörde inte Henrik. Han var helt borta i sina tankar om Sofie.
“Men ännu så länge har vi inte hittat något. I ett av vattenproverna hade det funnits något som såg ut att leva. Men inget svar har kommit om vad det är för något. Det kan ju vara grodyngel. Så det var nog allt för ikväll.” sa Sofie och såg sig omkring i rummet. “Just det, nästa vecka kommer ungarna så då kan vi inte vara här. Är det någon annan som vi skulle kunna vara hos då?”
Näcken var där med sitt leende. “Klart du ska ta chansen. Du har ju huset som är stort, och så kanske du kan få den där kvinnan för dig själv en stund.” viskade han och blinkade med ena ögat.
“Jo vi skulle kunna vara hemma hos mig. Jag bor i ett hus ute på Lärkvägen.” sa Henrik snabbt.
“Det låter ju perfekt.” sa Sofie “jag kan komma ut med grejerna i helgen.”
“Ja det är inga problem.” sa Henrik och reste på sig.
“Jaha det var ju en trevlig bekantskap.” sa Johan när de  skulle gå.
“Ja jag hade tänkt komma på något möte innan, men det har inte blivit av.” ljög Henrik.
“Jo det är ju så, man har så mycket annat som ska göras.”
“Då ses vi hemma hos mig på fredag.” sa han och vinkade mot gruppen.

“Hej, kom in.” sa han och steg åt sidan lite. Hon bar på ett par kassar med papper.
“Det står en låda ute i bilen.”
“Jag hämtar den. Ställ in kassarna i köket så länge.” sa han och gick ut.
“Vad fint du har det.”
“Jo man försöker ju.” sa han och ställde lådan på köksbordet. “Vill du ha kaffe?”
“Om du ska ha så kan jag ta en kopp.”
De satt och småpratade om lite av varje. Han undvek att prata jobb, sa bara att han jobbade som grävmaskinist. Ville ju inte riktigt skylta med var han spenderade sina dagar.
“Det är ett stort hus du har.” sa hon och såg in i vardagsrummet.
“Jo det är lite väl stort för mig egentligen.”
“Jo det kan jag förstå, jag har ju det motsatta problemet. När jag har pojkarna så är lägenheten i minsta laget. Speciellt när man har alla de där papperna som man inte vill att de ska få tag i.”
“Det kan jag mycket väl förstå.” skrattade Henrik “Om du vill kan jag ha grejerna här. Vi kan ju ha mötena här med.” sa Henrik snabbt och såg sin chans att spendera mera tid med Sofie.
“Ja det skulle vi ju kunna. Grabbarna brukar ju följa med när jag har dem men om det inte är något hinder så.”
“Nej det är ju inga problem, jag gillar barn så det blir bara roligt.”
“Ja men då säger vi så.” sa Sofie och tittade på klockan. “Nej nu måste jag åka igen. Har en del att göra innan pojkarna kommer i morgon.”
“Okej då ses vi på fredag.” Sa Henrik och följde henne till dörren.

"Men lägg av för fan!" fräste Henrik och glodde bort mot Näcken som spelade på sin fiol. Med ens märkte han hur tyst det var runt honom.
"Ja alltså jag hör någon som spelar fiol hela tiden. Är det bara jag som hör det?" frågade han och såg sig omkring. Samtliga i rummet så på honom.
"Jag börjar nog bli trött."
Han slängde en blick bort mot fåtöljen och Näcken satt där och flinande åt honom.
"Det bara är du som ser mig." sa han. Henrik nickade och såg ner på bordet. Det var överöst med kartor, foton och information om växter.

"Jag har det!" hördes någon ropa från gästrummet. Sofie kom utspringande till vardagsrummet.
"Det är över nu! Nu kan de inte stoppa vår överklagan!" hon pratade fort och snubblade nästan på orden. På bordet lade hon ett foto på en besynnerlig skapelse. Näcken hoppade upp på bordet och stirrade ner på fyndet. Henrik tittade på fotot och såg sen upp på henne.
"Vad menar du? Vad är det där för ett kryp?"
"Jo det är så att det här är tydligen en typ av fisk eller yngel som inte finns någon annanstans. Det är egentligen en mutation som av någon anledning har uppstått här. Fattar ni vad det innebär?" hon log.
"Kommunen kan inte fortsätta eftersom den här arten har uppstått här och det är ytterst osäkert att den skulle klara sig vid en omledning av ån. Jag har kollat det med tre biologer och alla säger samma sak. Det är ett unikt fynd och det kommer sätta stopp för planerna att bygga i området. Det kommer bli ett naturreservat och vi kommer få döpa den här krabaten."
"Så det är över nu?" frågade någon.
"Ja kommunen har inget att sätta emot."
"Så vi får döpa den här?" sa Henrik och tog upp bilden från bordet. "Vad sägs om kvarngubbe? Den ser ju lite gubbaktig ut och det låg ju en kvarn där vid ån förr i tiden."
"Det låter ju som en bra idé, det är ju ett smeknamn för Näcken." sa Ulf
"Kvarngubbe alltså." mumlade Henrik för sig själv och såg upp på Näcken där han stod, naken, på bordet.
"Ja eller ’sinistram hubby’ som det blir på latin." sa Ulf från datorn.
"Ja jisses." suckade Henrik och reste sig. "Jag har ju inget starkare än sockerdricka att fira med men man tager vad man haver eller hur man nu säger." Han gick ut i tvättstugan.

“Tack.” Näcken satt på tvättmaskinen.
“Blir jag av med dig nu?”
“Blir av och blir av. Har jag varit en sån plåga?”
“Det har ju inte varit helt lätt att ha en naken man som dyker upp här och där.”
“Ha ha nej det kan du ju ha rätt i. Jo jag kommer nog lämna dig ifred nu.”
“Nog?”
“Ja jag måste ju ha koll på dig så att du inte gör något dumt. Får ju se hur det går för dig med Sofie.”
“Henne låter du bli.” sa Henrik och skrattade.