De
ville bara ligga
av Linda Wallin
Iklädd varsin svart kavaj promenerade David och Daniel fram
i takt till musiken. När musiken pausade frös deras rörelser för att sedan
fortsätta gå när musiken satte igång igen. Deras uppfattning om sig själva var
att de ägde krogen de besökte varje fredag, varje lördag… ibland även varje
onsdag och möjligtvis torsdag.
”En GT till mig och en…” ”En single malt till din kompis”,
fyllde tjejen bakom bardisken i och vände sig om utan att röra en min. ”She
knows us”, sa Daniel och drog på ena mungipan i ett säkert leende mot sin
vapendragare. De tog emot sina glas och David lämnade ifrån sig kreditkortet.
Ett svep med blicken runt om i lokalen lockade båda männen till en soffa nära
fönstret, fortfarande promenerandes i takt till musiken.
”Det ska erkännas att igår inte var en bra kväll…”, började
Daniel. ”Nej, det var ju skandal. Ikväll får vi använda oss av en annan
taktik”, fyllde David i. ”Det får ju inte bli en till helg utan ligg”, suckade
Daniel. De tog en varsin rejäl klunk ur sina glas och armarna åkte automatiskt
upp på soffans ryggstöd. Blickarna sköt som spjut i olika riktningar i lokalen.
”Det får bli en halvsnygg tjej ikväll”, sa David och ställde ifrån sig sitt
glas. Hans ögon spärrades in i en tjej han spanat in vid bardisken. Daniel satt
kvar i soffan och såg till att följa kvällens första försök till ett ragg. Om
David fick napp skulle Daniel behöva jobba snabbare för att hitta en tjej. Han
behövde inte titta länge på David förrän han började skratta. David kom
tillbaka och torkade av sig ölen hon kastat i hans ansikte. ”Okej, jag ska ge
dig ett råd”, började David ”säg aldrig ’har du varit på begravning?’ till en
tjej med svarta kläder”. Daniel vek sig av skratt men kunde inte sluta tänka på
att han själv alltid tyckt att det varit en bra sak att säga till svartklädda
tjejer. Han var nog när han tänkte efter ändå ganska säker på att det skulle
kunna fungera för honom. Genast började han söka efter en tjej med svarta
kläder. Han behövde inte leta länge utan reste sig upp när han fick syn på en
tjej i närheten. Rak i ryggen gick han bort mot tjejen och ryckte samtidigt
lite i gylfen för att inte göra om samma misstag som en annan gång.
”Tja!” började Daniel. Tjejen tittade på honom uppifrån och
ned utan att säga något och vände sig snabbt åt ett annat håll. Han tog sats
och knackade henne på axeln ”Snygg klänning, har du varit på begravning eller?”
Långsamt vände hon sig om ”Nej, har du?” Han tittade ner på sina kläder och såg
något han glömt bort att kolla av innan. Ikväll hade ju David och Daniel kommit
överens om att Daniel skulle ha den svarta skjortan och David skulle ta en
turkosa. ”Ja, min mormors”, svarade Daniel och blev direkt förvånad över att
han svarade något så ogenomtänkt. Hans mormors lägenhet i Hallonbergen dök snabbt
upp framför hans ögon och där stod mormor helt levande och stekte pannkakor.
Tjejen lutade på huvudet. Hon la sin hand på hans axel ”Oj, förlåt. Jag trodde
du bara drev med mig.” ”Får jag bjuda på en drink för besväret?” frågade
Daniel. ”Eh, men borde inte det vara jag som säger så?” reagerade hon snabbt.
Han tog fram plånboken, klappade på den och beställde två GT.
I soffan satt David och fingrade nervöst på låren. Han såg
sig omkring, såg på klockan och spärrade förvånat upp ögonen. ”Och klockan är
fan bara elva”, muttrade han för sig själv när han tänkte på hur snabbt Daniel
lyckats bjuda en tjej på en drink. ”Ja, det är bara barnet” hörde han en röst
bakom sig. David vände sig om och log mot en tjej som aldrig tog slut. Hur lång
var hon egentligen? ”Får jag slå mig ner?” frågade hon. David nickade nervöst
och tittade ner i sitt glas som började sina. Innan hon satte sig ner vinkade
hon till sig en diskplockare. ”Ge grabben vad han drack innan och själv tar jag
en Bloody Mary”, sa hon självsäkert. ”Men jag”, började diskplockaren men
avbröt sig själv när hon tittade djupt in i hans ögon. David log förnöjt och
lutade sig tillbaka. Tjejen han fått sällskap av hade långt och fluffigt blont
hår. Klänningen var blodröd och urringningen var som en ravin vilket var svårt
att stirra bort ifrån när hon böjde sig för att sätta sig ner.
Under tiden som David väntade på sin whisky svepte Daniel
sin tredje gin & tonic samtidigt som han snyftade och fick en pappersnäsduk
som den svartklädda tjejen plockade fram ur handväskan. Innan klockan slagit
tolv satte sig Daniel i en taxi tillsammans med tjejen och David var fullt
upptagen med att ta reda på var den rödklädda tjejen bodde. ”Jag bor långt
härifrån”, sa hon och blinkade med sina långa svarta ögonfransar. Hennes ögon
brann som en eld för en sekund. ”Är du varm?” slängde han spontant ur sig och
tjejen öppnade munnen som en varg som var på väg att bita, men hon hejdade sig.
”Jag menade inget illa”, fortsatte han och tjejen log tillgjort. Han lade sin
arm om hennes rygg och tryckte armen längre in mot henne men fick inget grepp.
”Jag har glömt fråga vad du heter”, sa David och tog bort sin arm när han inte
kände att den fick något fäste om henne. ”Vild…” började hon men hon hejdade
sig. ”Vilhelmina”, sa hon sedan långsamt och eftertänksamt. ”David!” sa David
och sträckte fram sin hand. ”Vem heter Vilhelmina 2012?”, funderade han men
snart avbröt hon honom. ”Jag vill ta med dig till en speciell plats”, började
hon. ”Det är så mycket folk här”. Ett lyckorus drabbade David och han hejdade
sig för att inte le för stort eller jubla fånigt. ”Jag håller med dig!”
När David och Vilhelmina lämnat krogen och gått en bit kände
David att han inte riktigt visste vad han skulle säga längre. Det var som att
Vilhelmina hade tagit över kommandot och David var inte den där självsäkra
kungen i baren längre. Nu var han ensam med en ytterst märklig men ack så
vacker kvinna. Han tittade på henne igen och försökte se in i hennes ögon, men
hennes hår täckte hela ansiktet. ”Jag vill visa dig ett ställe”, sa hon och
tittade honom djupt i ögonen och då såg han det igen, som om de plötsligt
började glöda. Han började tveka men kunde inte förmå sig att lämna henne, utan
följde efter. ”Vi tar spårvagnen, kom igen!” skrek hon och tog tag i hans hand
och David hängde med då de sprang genom rabatter och hoppade över en låg mur,
sprang rakt ut i gatan för att komma med den. När konduktören ville se hennes
färdbevis såg hon honom djupt i ögonen och konduktören gick bara vidare utan
att bry sig om varken hennes eller Davids färdbevis. ”Hur gjorde du det där?”
frågade David men Vilhelmina svarade inte utan log bara mot honom. Han tittade
på hennes kinder som långsamt rynkade sig och blev släta direkt igen. Han såg
sig omkring i spårvagnen men ingen annan uppmärksammade att något var ovanligt
med henne.
När de kommit till ändhållplatsen vid Waldermarsudde tog
Vilhelmina David i handen och drog i honom med en onaturligt stark kraft. Hon
gick före och han släpade efter. De gick upp för en backe och in på allt mindre
vägar. ”Det här blir bra”, sa hon och stannade vid en stor mossklädd sten.
Davids blick var alldeles tom. Hon tog av sig klänningen och han började smeka
hennes kropp. När han närmade sig hennes rumpa tog hon snart bort hans hand.
Där stod hon naken framför honom och han var som förtrollad och kunde inte
tänka klart. Han kunde inte låta bli att smeka hennes skinka och nu kände han
att det stack ut något från nederdelen av ryggen. Det var alldeles mjukt och
lent där. ”Ta av dig kläderna”, sa hon och David gjorde precis som hon sa. När
han var avklädd kastade hon honom ner på marken och satte sig gränsle över
honom, hårt och våldsamt. ”Kan du inte ta det lite lugnt”, sa David och hon
spärrade ögonen i honom och där var glöden igen. Det som några sekunder tidigare
kändes som en våldtäkt kändes genast skönt och behagligt och snart upplevde han
en euforisk känsla som spred sig genom hela kroppen. Han blundade och kände hur
hon klev bort från honom och när han tittade stod hon bredvid honom. Hans blick
följde hennes konturer och när hon vände sig om för ta fram klänningen såg han
en svans sticka fram bakom henne och att ryggen var alldeles urholkad. ”Jag har
blivit våldtagen av ett skogsrå”, viskade han förtvivlad och tittade ner på sin
nakna kropp som låg smutsig i en lövtäkt backe. Han såg sig omkring och drog åt
sig sina kläder. ”Nu är det fullbordat”, sa hon och sprang snabbt därifrån.
David drog snabbt på sig byxorna och rotade i kavajfickan
efter telefonen. Han tryckte på alla knappar och lyckades äntligen få liv i
den, men stoppade ner den i fickan igen när han insåg att det inte fanns någon
att ringa. Apatisk lämnade han platsen där han blivit våldtagen och började gå
ner mot Waldermarsuddes spårvagnshållplats. Informationstavlan visade texten
”Sergels torg 5:45”. Han såg på klockan och insåg att det var lika bra att
börja gå. Frusen gick han den långa vägen genom Djurgården mot stan, för att ta
tunnelbanan hem.
David vaknade av att telefonen ringde. På displayen stod det
att det var Daniel och bakom texten stod Daniel med en drink i handen. ”Vad
hände med dig igår?”, frågade han utan att ens säga hej eller kolla läget. ”Jag
blev våldtagen av ett skogsrå”, svarade David och Daniel blev tyst i andra
änden. Han blev alltid tyst när han brast i skrattanfall så pass att han knappt
kunde prata. ”Ja, jag träffade i alla fall en jävligt fin brud. Trist bara att hon
tror att mormor har dött. Hon är liksom flickvänsmaterial.”
Jag får en bild framför mig av två killar som tror lite för mycket om sig själva. Som de flesta killar som festar en aning för mycket. Ett par killar som kan de flesta raggingsreplikerna men som inte riktigt lyckas ändå.
SvaraRaderaMan förstår ju direkt att något inte är riktigt som det ska med Vilhelmina, i början trodde jag det var en vampyr som kom fram, speciellt med tanke på att hon beställde en Bloody mary.
Jag gillar avslutningen med Daniels reaktion på vad som hänt David och hur du knyter ihop det hela på ett snyggt sätt genom att berätta hur det gick för David.
Det jag inte riktigt gillade med texten var framför allt att de promenerade. Jag hade personligen valt att skriva att de gick. Promenera är något som jag personligen förknippar med något man gör lite planlöst, lite utan mål sådär. Man går ut och promenerar om våren.
Tack för din kommentar. Jag tyckte det var skitsvårt att komma på tendenser som pekade på att hon var övernaturlig och framför allt vad som kännetecknar ett skogsrå mer än urholkad rygg och svans.
SvaraRaderaDet stämmer ju det där med promenera förstås, det gör man nog inte på krogen. :)
Nej skogsrå är ju ganska svårdefinierat, jag var tvungen att kolla med wikipedia och där blev man inte så mycket klokare egentligen. Men det är ju kul att både din och min text använder sig av gammal folktro istället för att gå på spöken, varluvar eller vampyrer. Även om jag snyggade till Näcken och gjorde honom me sympatisk än vad han egentligen är.
SvaraRadera