Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


tisdag 15 januari 2013

SU #6: Det löser sig

Författare Björn Velander

De sitter i restaurangvagnen. Hon sitter där och ser på honom. Men visar inte med en min den avsmak hon känner. Mannen som hon älskat så länge. Men nu finns inget av det kvar. Han är en nedbruten och bitter man. Han lägger återigen upp en alldeles för stor tugga mat på gaffeln. Nästan hälften ramlar av innan han fått in den i munnen. Lite ramlar ut efter.

De där slappa läpparna, hur kunde jag någonsin känna dragning till dem? frågar hon sig där hon sitter mitt emot honom. Hon hade sett åldringar på hemmet där hon jobbar äta bättre. Och de var nästan tjugo år äldre! Hon läppjade på ett glas vin. De var på väg hem efter några dagar hos hennes syster. Det hade varit några glada dagar och då hade allt inte känts så hopplöst. Men det krävdes bara en kväll med lite för mycket att dricka så kom det tillbaka. Då släppte han ut all bitterhet och den kom som riktade angrepp mot alla som råkade stå i vägen. Hon stod ofta i vägen.

Inte så att han blev fysisk. Han hade aldrig lagt hand på henne annat än kärleksfullt, men orden som han nästan med precision kunde yttra fann allt oftare sina mål.
“Är du färdig?” frågar hon lugnt och drack ur sitt glas.
“Det ser du väl att jag inte är!” fräser han till “Du äter så fort hela tiden. Det är inte bra att äta för fort. Då blir man tjock.”

Hängande på underarmarna skrapar han upp ett nytt lass ris och bearnaisesås. En klick sås landar på läppen och började ganska hastigt rinna ner för hakan. Han försöker fånga upp den med tungan, men förgäves. Den faller ner på skjortan. Han skrapar upp den med kniven och styrker av den på tallriken. Han hänger över tallriken. Det ser nästan ut som om han skulle somna.
Hon ser ut på landskapet som de åker genom. Det är mest taggtrådsinhägnade betesmarker och här och var går en ko och tuggar på det gräs som ännu är grönt. Sommaren har varit lång och varm och ännu nu sent i augusti såg den inte ut att lätta sitt grepp.

Tillbaka i kupén tar hon fram sin Agatha Christie bok och fortsätter läsa. Han sitter och stirrar tomt ut över det soldränkta landskapet.
“Vad tyst du är. Har näsan i den där boken hela tiden.” säger han korthugget “Som om du inte ville umgås.”
“Men vad ska vi prata om?”
“Inte vet jag, du kan ju hitta på något.”
“Men det var ju du som ville att vi skulle umgås, jag sitter ju här och är nöjd med att bara läsa.” hon ser ner i boken igen.
“Ja ja!” säger han högt och slår näven i bordet “Jag får väl sitta här och glo då.”
Hon biter sig i tungan för att inte forsätta, för att få tyst på det och lugn och ro. Hon tar ett djupt andetag “Men ta en whiskey istället.”
Hon reser sig upp och letar upp den lilla flaskan som hon preparerat innan de åkte ur väskan.
“Jaså du har tänkt lite på mig i alla fall.” säger han och verkar lite muntrare.
När hon häller upp i ett litet plastglas knackar det på kupédörren.
“Jag tyckte väl att det var er jag hörde.” sa den mörke mannen som klev in i kupén.
“Hej!” utbrast kvinnan förvånat.
“Kom in och sätt dig.” säger mannen “Dig har jag inte sett på många år. Hur är det?”
“Jotack,” säger den mörke mannen och slår sig ner vid det lilla bordet mitt emot mannen “det knallar och går.”
“Men reser du ensam?”
“Ja numer gör jag det, frugan gick bort för ett par år sen. Jag tänkte att vi män kunde prata lite.” han blinkar med ena ögat och håller fram en flaska billig whiskey.
“Vad säger du, är hon död? Det har vi totalt missat.” säger hon och tittar på honom.
“Jo hon var sjuk ganska länge, cancer.”
“Vänta ska du få ett glas innan jag går iväg.” säger hon och letar fram ett litet plastglas till.
“Ska inte du stanna och prata lite du med?” säger den mörke mannen.
“Nej jag vet hur det blir när ni sätter igång och pratar minnen från byggen ni varit på. Jag har det bättre i restaurangvagnen.”
“Okej skyll dig själv, mer till oss!” säger han och korkar upp sin flaska.

Hon tar sin bok och går iväg. Slår sig ner och beställer in ett glas rött utan vatten. Hon ser ner på klockan och slår sedan upp boken. Två timmar till vi är framme, tänker hon. Och hur gör jag sen? Nu är de ju två där inne, vad händer om båda dricker ur flaskan jag ställde fram? Hon stirrar ner på sidorna framför sig men kan inte koncentrera sig nog för att läsa. Tankarna snurrar. Vad ska hända nu? Hur ska jag klara mig från detta? Det var ju nära att det inte blivit av överhuvudtaget. Att han inte hade kommit på henne var ju ren tur. Hon stod ju och slog över whiskeyn i en mindre plastflaska när han kom ut i köket och undrade vad hon gjorde. Som tur var hade han inte sett att whiskeyn varit grumlig innan det hade lösts upp, han godtog bara hennes förklaring om att det var dumt att släpa på hela flaskan när det inte behövdes.

Men nu, nu började tvivlet växa inom henne. Den ena skulle hon nog kunna tala sig ur. Hon hade ju tänkt säga att det var självmord. Det var ju inget han inte hade tillgång till hemma och han hade ju varit trött och grinig länge. Men ingen skulle ju gå på att han dessutom hade tagit en vän med sig.

Hon läppjade på vinet och kände att hjärtat lugnade sig något. Hon slog igen boken med insikten att hon inte skulle klara av att läsa om ett mord när hon själv höll på att begå ett.

Hon såg ut genom kupéfönstret. Tåget hade sökt sig ut mot havet igen och solen kastade fullt med ljusskärvor över det.

Vid nästa hållplats gjorde tåget ett lite längre uppehåll. Hon gick av för att sträcka på benen. Sakta går hon utmed tåget och försökte att spana in utan att se allt för misstänkt ut. När hon går förbi deras kupé ser hon att det ser ut som om de båda har somnat. En kall kår kramar all luft ur lungorna på henne. Då var det klart. Frågan är bara hur det ska sluta tänker hon och kliver upp på tåget igen. Med snabba steg går hon mot kupén. Försiktigt kliver hon in. Snart inser hon att hennes man andas inte medan den mörke mannen snarkar tyst. Med andra ord har de druckit av sina egna flaskor. En stund står hon och stirrar på de båda männen, en snabb tanke far genom hennes sinne. Hon tar en näsduk och plockar upp den stora flaskan med, sen tar hon båda flaskorna med sig till toaletten. Där slår hon ut den mörke mannens whiskey i toaletten. Sen slår hon försiktigt det lilla som är kvar i plasflaskan i den stora. Hon skakar runt det så att eventuella rester av den billigare whiskeyn ska blandas upp med det andra. Snabbt går hon tillbaka till kupén, noga med att inte röra flaskan. Hon ställer ner den på bordet mellan männen och ser samtidigt att den mörke mannens glas inte är tomt. Hon sveper det snabbt och går tyst ut ur kupén. Med sig har hon den lilla plastflaskan. Hon kliver ner på perrongen och ser sig omkring. De flesta är på väg ombord igen. Tåget ska strax avgå. Hon skyndar på stegen och när hon ska kliva på vid restaurangvagnen så släpper hon flaskan precis vid ett hjul.

När hon sjunker ner vid sitt bord ljuder konduktörens vissla och sakta börjar tåget rulla igen. Hon sveper glaset med vin och beställer sen ett nytt.

När tåget rullar ut från stationen sitter hon med ett lugnt leende på läpparna. En snabb tanke skjuter genom hennes huvud. Vad händer nu? Hon skakar på huvudet och tar en mun vin. Det löser sig tänker hon, det löser sig på ett eller annat vis.

2 kommentarer:

  1. Jag tycker att den här texten är väldigt välskriven, framför allt i början. Mycket bra beskrivande ord av både miljön och av deras relation. Jag kan riktigt se det framför mig, hur de frustrerande det är att vara tillsammans. Hela beskrivningen av hur han äter är så talande. För att gå in och peta lite - du byter tempus några få gånger. Sen blev det lite förvirrande med whiskeyflaskorna. Först säger han att han blir glad att hon tänkt på honom och tagit med en flaska, men sen har han ändå sett när hon fixade den hemma.

    Annars tycker jag att det är en typiskt bra deckare på ett tåg. Förgiftning av sin man. Mycket bra text och berättelse.

    SvaraRadera
  2. Ständigt detta tempus! Måste bättra mig. Fattar inte att jag inte ser det när jag läser genom texten innan jag skickar den. Vad gäller whiskyflaskan så är det ju verkligen en rejäl miss från min sida.

    SvaraRadera