SU #6: Mellan Bologna och Milano

Av Linda Wallin

Ebba vaknade av att en man skrek ”Bologna, Bologna, Bologna” genom kupédörren och stängde igen dörren med en smäll. Hon reste sig raskt och knuffade på Sandra som låg på britsen mitt emot henne. 

”Vi ska byta tåg i Bologna”, sa hon men Sandra vaknade inte. Hon skrek ”Vakna, vi ska byta tåg” och då vaknade Sandra.
”Vad gastar du om?”, sa hon och sträckte ut armarna och gäspade.
”Vi måste packa ihop grejerna och vi måste byta tåg. Det börjar sakta in, skynda dig!” Sandra reste sig upp och gäspade igen, rättade till trosorna som åkt in mellan skinkorna, tog på sig sina byxor som hängde på stegen som ledde till den tomma britsen ovanför.

På perrongen stod en man med mörk, välsittande uniform och skrek ”Milano, Milano, Milano” samtidigt som han snurrade armen och pekade bort mot ett tåg som stod inne på andra sidan perrongen. Sandra släpade sin ryggsäck i handen och sina sängkläder höll hon mot magen. ”Come on, come on”, skrek mannen och Sandra suckade. Ebba hade hunnit stänga ryggsäcken och lagt ner sina sängkläder i den.

De steg på tåget som det stod Milano på och gick in i den första tomma kupén. Ja, den var så gott som tom, förutom en sovande man på britsen ovanför. Sandra slängde på sina sängkläder på britsen där nere och Ebba lade beslag på britsen mitt emot. Hon såg på klockan som visade 4.13 och gäspade.
”Jag är så jävla trött nu”, sa Sandra och kröp ner på sin brits. Ebba tände sin ficklampa och skrev några rader i sin dagbok innan hon kände att tröttheten kröp på henne igen. Tåget började rulla när hon släckt lampan. Lyktorna på perrongen utanför lyste upp i den annars mörka kupén med mellanrum som kom allt tätare ju fortfarande tåget rullade. Hon slöt ögonen och somnade snart.

När Ebba vaknade nästa gång kunde hon inte röra sina läppar. Hon kände något som höll hårt mot hennes mun och hon blev samtidigt kall i hela kroppen. När hon försökte tända lampan höll någon emot hennes armar. Hon försökte skrika men handen mot munnen tryckte så hårt. Trots mörkret lyckades hon urskilja en mörk skugga som hängde ovanför henne. Han släppte handen han höll emot hennes armar med och drog av hennes täcke. Ebba tog tag i hans arm och försökte föra tillbaka täcket över sin kropp igen men han tog upp sitt ben och höll fast hennes arm med det. Mannen var naken och klev upp på hennes brits. Han tog försiktigt bort handen som han höll för hennes mun och Ebba började skrika på Sandra och vände ansiktet mot hennes brits, men såg att hennes täcke var öppet och ingen låg där. Mannen satte för sin hand mot hennes mun igen och skrattade, sa något obegripligt på italienska och drog undan hennes täcke igen. Hennes ben satt fast mot underlaget eftersom han höll för med sina ben om båda sidor av hennes kropp. Återigen släppte han taget om hennes mun för att underlätta sitt jobb med att få loss täcket och sänka sin kropp längre ner på hennes. Hon lyckades resa sig upp och bita honom i näsan, så han tappade greppet.

I samma stund öppnades kupédörren och Sandra kom in i den mörka kupén och tände lampan i taket. Hon tog sitt täcke från sängen och kastade det över honom och höll fast. Ebba lyckades boxa det hårdaste hon kunde, flera gånger mot hans mage. Han skrek och jämrade sig medan Sandra höll fast honom det hårdaste hon kunde och Ebba fick loss sina ben från hans grepp.
”Ebba, ta fram silvertejpen från min ryggsäck”, sa Sandra och Ebba gick fram till ryggsäcken och rev upp sak efter sak ur väskan tills hon hittade rullen med silvertejp. Hon öppnade rullen och drog ut en lång remsa med tejp.
”Tänker du samma som jag?”, sa Ebba och bet av en remsa av tejpen.
”Snurra den runt hans huvud”, sa Sandra som fortfarande höll det hårdaste hon kunde runt hans kropp medan Ebba surrade tejpen runt huvudet och såg till att den även täckte hans mun. Han försökte skrika, men täcket med tejpen över gjorde det nästintill omöjligt.

”Okej, tejpa ihop hans händer bakom ryggen”, skrek Sandra och Ebba tog tag i ena armen, medan Sandra tog tag i den andra och tejpade runt, runt hans händer. Han började skrika på italienska igen. De förstod ingenting.

Sandra slängde ner mannen på golvet och ställde sig på hans rygg och höll sina händer på vardera sida om britsarna och hoppade på honom. Ebba skrattade skräckslaget och tryckte sin fot mot hans huvud.
”Vad ska vi göra med honom?”, frågade hon och Sandra vände sig om mot fönstret och sedan upp mot hans brits.
”Ska vi kasta ut honom?”, sa hon och log stort.
”Men tänk om han dör!”, utbrast Ebba.
”Ja, tänk om, det borde vara dödsstraff på våldtäkt”, sa Sandra och plockade ner hans saker från britsen och tejpade dem på hans rygg.
”Han ser inte så tung ut…”, sa Ebba och såg på hans smala kropp som låg mot golvet. Han sprattlade med benen. Sandra tog tag i hans ena arm och Ebba tog tag i hans andra. De drog upp honom från golvet och lät honom gå själv samtidigt som han sa obegripliga fraser på italienska. Ebba slog honom hårt i huvudet.
”Vi tar den närmaste dörren”, viskade Sandra och Ebba nickade. Han gjorde inte längre motstånd, men han verkade avsvimmad så de fick dra honom med benen efter honom, ut ur kupén och genom den smala korridoren. Ebba tittade in i kupéerna de passerade. Det hördes snarkande och snusande överallt. Innan de öppnade tågdörren, såg de sig omkring. Ebba öppnade dörren samtidigt som hon höll honom i ett stadigt grepp och Sandra höll i hans andra arm. De såg på varandra och på honom, skrattade åt hur han såg ut. En naken man med Sandras täcke över hans huvud, tejpat med silvertejp och hans få ägodelar som var fasttejpade på hans rygg.
”Okej, jag räknar till tre”, viskade Sandra och Ebba slutade le.
”Ska vi verkligen?”, sa hon.
”Tyst! Han våldtog dig nästan. Ett… två… tre!”, sa Sandra och med en lätt knuff var han ute ur tåget. De stängde fort igen dörren och sprang på nätta fötter tillbaka till sin kupé, släckte lampan i taket och hoppade raskt ner i sina britsar. Sandra somnade efter en kort stund, men Ebbas ögon ville inte blunda, för varje gång hon försökte såg hon den där svarta skuggan som hängde över hennes kropp.

Epilog

När jag och min syster tågluffade genom Europa för 13 år sen, vaknade jag en natt av att man stod ovanför mig och rättade till mitt täcke. Jag har tänkt så många gånger på, vad han hade för avsikter och vad han gjort innan jag vaknade, vad han hade kunnat göra om jag inte hade vaknat. Den händelsen inspirerade mig men jag spetsade på den lite förstås.