Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


tisdag 29 januari 2013

SU #7: Bara knän mot grusig mark


I maj åkte jag för fjärde gången på ett år för att träffa İlker. Vi var fortfarande främlingar för varandra även om vi låtsades älska varandra över allt annat i hela världen. Han bodde på gränsen till en annan världsdel och jag bodde i en studentkorridor i Sverige. Vi levde helt olika liv. Han hade rökt åsnebajs som barn och åkte till andra sidan landet som tolvåring för att tjäna egna pengar. För mig var allt exotiskt och nytt, jag trivdes hur bra som helst. Det fanns inte en chans att jag tänkte på konsekvenser eller över huvud taget på vad jag gav mig in på. Jag blundade för hans skumma historier som inte gick ihop eftersom han helt enkelt ljög för mig. Var det sant att han dödat två personer? Och knäckt näsbenet en våldtäktsman kvällen innan jag kom dit? Jag var den där unga tjejen som skulle rädda en värsting och göra honom mild och god. Han älskade mig, det var något psykologiskt oförklarligt över det hela.

På dagarna var jag på hotellet där han jobbade. Det fanns inte mycket annat att göra och vi ville vara tillsammans veckan jag var där. Eller det fanns mycket annat att göra, men så fort jag skulle göra något fick någon följa med mig. När jag skulle gå till ett internetcafé skickade han med en yngre kille från restaurangen som skulle sitta och titta på vad jag gjorde. Han var trevlig, inte ett dugg snygg, men vi kunde skoja med varandra och då kändes ingenting hotfullt på något sätt. Vi gick tillbaka tillsammans och jag fortsatte min tråkiga dag vid ett plastbord på uteserveringen med en valfri drink som jag fick betala för själv.

Det fanns en bok bakom bardisken som gäster fick skriva i. Det var İlker som la den framför mig på bordet. Han bläddrade själv och visade alla sliskiga kommentarer om hur fantastisk han var. Det var skrivet av skandinaviskor, brittiskor, fransyskor och alla möjliga nationaliteter. Ingen visste hans riktiga namn. Han kallade sig Dennis och det var precis det alla hade skrivit, gjort hjärtan och visat sin uppskattning. Jag tog boken och bläddrade fram till en tom sida, plockade fram en penna ur handväskan och skrev att han som följde med mig till internetcaféet var så snäll och förklarade det med att han inte fått någon uppskattning i boken. İlker tog boken ifrån mig utan att säga något, la den bakom bardisken och fortsatte arbeta.

Samma kväll satt vi utanför huset där vi bodde. Lampor lyste upp poolen med sin spegelblanka yta. Jag hade glömt bort vad jag skrivit i boken och tänkte inte på något som borde varit självklart. Det finns svartsjuka och det finns ägarbehov. İlker var inte svartsjuk, han ville markera att han ägde mig och det gjorde han genom att berätta för sina vänner att han älskade en annan kvinna mer än vad han älskade mig. Jag satt bredvid och lyssnade på det han sa en stund tills jag på instinkt reste mig upp och smällde till honom hårt på kinden. Precis innan instinkten sa till mig att springa därifrån såg jag hans mordiska blick. Jag sprang utan att titta bak. Jag flög ner för korta trappavsatser och ut på gatan, utan att veta vad jag skulle springa mot, bara vad jag skulle springa från. Nu var det inte längre lika roligt att vara ihop med en värsting som jag skulle göra mild och god. Nu var jag rädd för mitt liv och sprang på en mörk gata och kände snart att någon drog i mitt hår som jag satt upp i en tofs. Mitt huvud åkte bakåt och sedan knuffades jag snabbt ner mot marken och landade på mina bara knän mot den grusiga asfalten. Han drog i min arm och vred mig om för att se mig i ansiktet, drog upp mig från marken och höll i mig hårt och släpade in mig på gården där vi bodde, släppte mig och gick tillbaka till sina vänner.

Jag gick mot trappan som ledde upp till den lägenhet där han bodde. I trappan satt en gammal man och rökte, en man som hade suttit där tillräckligt länge för att se vad som hänt. Jag tittade på honom, men han vägrade titta tillbaka. Han tog bara ett bloss från sin cigarett och stirrade rakt fram. Raskt, med ett bultande hjärta, sprang jag upp för trappan och gick in i lägenheten, plockade fram väskan och började packa den, tittade ut genom fönstret och såg en brandtrappa som jag tänkte att jag kunde fly ner för. I mitt huvud snurrade alla tankar om var jag skulle gå med min väska. Jag kände ingen annan än honom där och visste inte vem jag kunde lita på. Packandet avtog och jag jobbade allt mer långsamt. Till slut hörde jag att han vred om nyckeln till dörren och jag fortsatte stirra ner i väskan och packa i samma takt. Han gick fram till mig och tog tag i mina axlar, sa ”Men var ska du ta vägen? Du ska ju vara med mig.” Jag orkade inte fundera på var jag skulle gå och han hade inte tänkt slå mig, så jag packade upp mina saker igen.

De sista dagarna innan mitt planerade flyg tillbaka till Sverige skulle gå, intalade jag mig att jag måste spela med för att överleva och sedan göra slut med honom när jag kommer hem. Det värsta med att intala sig något är att det är lätt att glömma att det bara var på låtsas. Därför tog det tre veckor innan jag gjorde slut med honom, efter att jag kommit hem. Han ringde ganska ofta efter det och försökte lura mig tillbaka, men jag stod emot och det är jag evigt tacksam för. Jag kände mig så stark.

Anonym 



1 kommentar:

  1. En stark berättelse om något som kunde slutat riktigt illa.

    SvaraRadera