Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


onsdag 30 januari 2013

SU #7: Det gick så snabbt


Jag minns hur jag låg där i farmors vardagsrum. På soffan som var lite stickig när den mötte bar hud. En handduk var utlagd för att det skulle vara lite mjukare. Den där soffan som stammade från sjuttiotalet, mjuk och låg, i köket stod radion på. Min farmor kom in och jag minns ännu hur hon strök undan håret från mitt sår där jag låg och grät ner i handduken. Hon frågade om vi inte kunde gå ner till distriktssköterskan så hon fick titta på det. Det kunde ju vara en hjärnskakning.

Jag skakade på huvudet. Egentligen vet jag inte varför men det var som om jag inte ville veta hur illa det var. Jag kunde ju inte se det där såret själv. Bara känna hur ont det gjorde.
Det var en varm sommar dag och jag låg där på soffan och grät.

Jag kan känna det där ärret idag, det är ca 15 millimeter långt och kanske fyra fem millimeter brett. Jag känner det bäst när håret vuxit ut lite. Då hittar fingrarna den där lilla fickan i håret där inget växer. När fingrarna glider över det så tas jag tillbaka till den där sommardagen.

Jag gick och väntade på att en kompis skulle komma hem igen. Min farmors tomt var stor och välskött. Hon som började som piga när hon var 15 och som blev änka när hon var bara lite drygt 40 såg till att hålla ordning. Det var inte fredag förrän uppfarten var krattad. Gräset var aldrig långt. När drivningen till gräsklipparen gick sönder klippte hon varannan dag för annars blev det för tungt. Runt tomten löpte en låg cementkant. Den var ungefär två decimeter hög och med jämna mellanrum stod en murad pelare. Murad av samma tegel som huset som morfar byggt. Ovanpå låg en betongplatta med ingjutna stenar. Egentligen gjord som en platta för gångar men det hade nog funnits några över. En av de där plattorna hade en sten som var så mjuk och len. Jag brukade ofta låta mina fingrar glida över den.

Mellan dessa pelare löper ett stålrör. Ett brunmålat stålrör. Jag skulle sätta mig på det där röret som jag gjort så många gånger förut. Men jag hamnade lite fel. Lite för långt bak. Och när jag tog tyngden från fötterna så gick det fort. Innan jag ens hade reagerat hade min kropp fått bakvikt och mitt huvud mötte den där cementkanten med full kraft.

Det var många år sen det hände. Men jag kan fortfarande känna den där hemska känslan i magen när jag inser att jag faller baklänges. Men jag kan inte minnas hur ont det gjorde.

Björn Velander

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen den där soffan, som är stickig att ligga mot med bar hud.

    Tycker att texten är välskriven och gullig på något sätt. Det märks att det handlar om barndomen. Jag gillar att du har börjat berättelsen efter det hände, men sen blir jag lite besviken att det inte var mer dramatiskt än så. Och det går ju inte att ändra på vad som egentligen hände förstås, men fallet i sig hamnar lite i skymundan och hade kunnat beskrivas med några fler ord. Dock gillar jag verkligen miljöbeskrivningen och jag ser det framför mig, denna idyll. Och så tycker jag om att du kopplar det till nutid, att ärret fortfarande känns. Där har du verkligen lyckats att hitta ett ärr som fortfarande gör dig påmind om händelsen.

    SvaraRadera
  2. Tack. Just nu stör jag mig själv allra mest på att jag lyckades särskriva sommardag. Och jo fallet borde nog fått några fler ord.

    SvaraRadera