Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


tisdag 12 februari 2013

SU #8: Tack

Cindy tittade ut genom fönstret. Solen sken och det verkade inte blåsa nämnvärt. Kanske skulle jag kunna tvätta lite idag, tänkte hon.
Hon tog sin dagbok och slog upp den.
“Januari 18 2013
Fredag. Äntligen fredag. John kommer hem från bygget idag. Det ska bli så skönt att få någon att prata med igen. Lite avlastning. Ellie har skrikit sig genom även denna natt och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag lyckas somna till ibland. Men det känns som om jag går i ständig dvala. Jag hoppas att tänderna snart bryter igenom.
Tänk vad livet kan vara skört ibland. För tre år sen träffade jag John. Vilka planer vi hade. Bodde i stan med uteliv och vänner. Men en finanskris senare sitter jag här med barn och en man som är borta hela veckan för att jobba, mitt ute i ingenstans med flera mil till närmsta hus. Det var inte så här jag hade tänkt att livet skulle vara när jag blev 32.”
Hon lade ifrån sig pennan och såg ner på Ellie som låg och tuggade på en bitring.
“Men jag skulle inte byta bort dig mot allt i världen.” sa hon till sin dotter som låg där med saliv över händer och ansikte.
Cindy tittade ut igen, tänkte att det nog var bäst att ta tag i tvätten nu när Ellie var lugn. Det karga landskapet såg inte inbjudande ut solskenet till trots.
Hon reste sig och gick ut till tvättstugan, började plocka i tvättmaskinen. Från köket hördes det hur hennes dotter insett att mamma inte var kvar och började gnälla. Cindy skyndade sig med att få igång tvättmaskinen men när hon kom ut i köket var det för sent. Gråten och skriken hade tagit överhanden och det var bara för henne att plocka upp Ellie och försöka trösta. Det var när hon gick där fram och tillbaka i köket som hon fick syn på honom.
Han kom hukande och småspringande nere från Highway 9. Det var en smutsig och skäggig man som försiktigt tog sig fram längs uppfarten mot huset. Cindy gick ut på gården. “Vad vill du?” ropade hon mot mannen som stannade tvärt när han upptäckte att han var upptäckt. Mannen såg utmärglad ut, klädena var trasiga och han haltade.
“Kom hit.” ropade Cindy och vinkade på honom “Jag ska inte göra dig illa.”
Mannen såg inte ut att förstå henne, han såg sig omkring för att se om det fanns någon annan i närheten. Till slut verkade han ändå bestämma sig för att Cindy inte ville honom illa och gick försiktigt närmare. Hela tiden på sin vakt.
Cindy tittade på honom, Ellie hade lugnat sig och verkade nöjd att få komma ut en stund.
“Vad vill du?” frågade hon igen. Han skakade på huvudet. “Arbete?” sa han staplande.
Cindy suckade, en bil närmade sig på vägen. Mannen såg bedjande på henne och sen på huset.
“Vatten?” sa hon tydligt och drack ur ett imaginärt glas. Mannen nickade ivrigt. Hon tvekade en sekund. Hon hade ju ingen aning om vem mannen var eller vad han ville. Hon hade ju hört om att Mexikaner smög över gränsen ibland. Skulle man tro politikerna så kom de i tusental varje dag, men under det dryga året de bott här hade Cindy aldrig träffat på någon. Och de bodde ju bara några kilometer från gränsen. De hade ju närmare till ett annat land än till närmsta affär.
Hon vinkade åt mannen att följa med och så gick hon före honom in. Hon la Ellie på golvet under mobilen och tog ett stort glas som hon hällde upp kallt vatten i och gav mannen. Han drack girigt. Hon tecknade åt honom att ta det lugnt, strök sig över magen för att visa att han kunde få ont om han drack för mycket och för fort. Han lugnade sig lite och bugade sig lite lätt som för att tacka henne. Hon tittade lite närmare på honom, han såg ut att vara runt 30års åldern även om det kunde vara så att han såg äldre ut med tanke på hur smutsig och sliten han var. Det mörka håret hade inte blivit tvättat på ett bra tag och det skulle behöva klippas också. De mörka ögonen som tittade på henne såg snälla ut bakom de där påsarna och mörka ringarna. Det mörka skägget hade växt under minst en vecka och skulle även det behöva vårdas en del. Hon bestämde sig för att hjälpa honom lite mer. Hon tecknade att han skulle följa med och gick före honom till badrummet. Hon visade hur duschen fungerade och visade var handdukarna fanns. Sen lämnade hon honom och stängde dörren efter sig. När hon kom ut i köket hörde hon hur duschen började strila. Hon såg ner på Ellie och såg att hon hade somnat. Hon gick bort till sovrummet och öppnade garderoben. John hade lite kläder som han inte skulle märka om de försvann, i och för sig var de nog lite stora men det var bättre än de slitna kläder han hade nu. Hon tog med sig kläderna och la dem utanför badrumsdörren. När hon kom ut i köket såg hon en polisbil som svängde upp mot gården. Hon gick snabbt ut för att möta dem.
“Goddag frun.” sa konstapeln när han klev ur bilen revolvern hängde tung vid bältet “Vi kommer från New Mexicopolisen och undrar om ni sett några mexikanska flyktingar idag.” Hans partner klev ur passargerarsätet, nickade mot henne och såg sig omkring.
Orden stakade sig lite i halsen på henne men till slut fann hon sig “Nej det har jag inte gjort, har bott här i ett år och drygt det och aldrig stött på någon som smitit över gränsen.” hon tyckte det kändes som om hon inte kunde sluta prata.
“Där ser man, det har rapporterats om ett antal individer som setts här i trakterna. Har ni något emot om vi ser oss omkring här på gården?”
Hon stirrade på den långe konstapeln och såg sig själv reflekteras i hans spegelsolglasögon.
“Jo det har jag faktiskt.” svarade hon snabbt och tänkte att nu åker hon fast för att ha hjälpt en flykting.
“Vad menar ni?”
“Ni får gärna gå genom garaget och skjulet, men inte inne i huset.”
“Varför inte det då? Ni är medveten om att det är olagligt att gömma personer som tagit sig in i landet på olaglig väg?” konstapeln började se väldigt irriterad ut.
“Jo det vet jag ju naturligtvis konstapeln, men det är så att min dotter håller på att få tänder och har inte sovit ordentligt på hela veckan och nu har hon äntligen lyckats somna. Så utan husrannsakan släpper jag inte in er.” hon försökte se lugn och samlad ut men helst ville hon bara därifrån.
Konstapeln såg forskande på henne.
“Okej.” sa han lite dröjande “Men det kan bli så att vi återkommer senare om vi känner att det skulle behövas.”
“Naturligtvis konstapeln, det förstår jag ju.” hon kände sig lättad att han inte hade stått på sig mer och tittade på medan de båda konstaplarna tittade genom garaget och skjulet.
“Okej frun, det var det. Det skulle inte skada om ni kunde sätta lås på skjulet och garaget som säkerhetsåtgärd.”
“Tack. Jag ska säga till min man om det när han kommer hem. Ha en trevlig dag.” sa hon och log lite mot dem när de satte sig i bilen igen.
Cindy skyndade sig in när polisen åkte vidare längs Highway 9. När hon kom in sov Ellie fortfarande, badrumsdörren stod på glänt och kläderna hon lagt fram var borta. Hon gick med ganska hårda steg fram mot dörren så att han skulle höra att hon kom. Men han var inte där. Badrumsfönstret var öppet och på golvet låg hans slitna gamla kläder. Han måste sett poliserna när han kom ut ur duschen, tänkte hon och samlade ihop kläderna. Hon gick ut i köket och la dem i en påse som hon omsorgsfullt knöt ihop. Hon gick ut i bilen och la påsen i kofferten.
När hon kom in igen satte hon sig vid köksbordet. Hennes dagbok låg öppen och på sidan motstående den hon skrivit på innan stod ett ord. Gracias.

Epilog

När jag såg att jag skulle skriva om en 32 årig kvinna som bor långt från civilisationen och som träffar en person från ett annat land så började jag fundera på hur jag skulle lösa det. Efter några dagar fick jag en bild av en kvinna i ett hus på en rak lång väg som ser en man komma gående. Då slog det mig att en mexikan som smiter över till USA kunde vara en lösning. Då skulle jag ju bara hitta det där huset också som ligger långt från ära och redlighet. Det tog ett par timmar bara det. Och att få in datumet på ett bra sätt. Det klurade jag ganska länge på. Det är inte en av mina bättre texter enligt mig själv, men det var en rolig uppgift. Jag trodde jag skulle ha lättare för det.

Björn Velander

2 kommentarer:

  1. Jag gillar stämningen i den här texten. Miljön känns het och dammig. Det känns väldigt genomtänkt just när polisen kommer, att hon inte vill släppa in dem för att barnet precis har somnat. Och så gillar jag att han har skrivit gracias i hennes dagbok. Jag tycker inte alls att du ska känna att det här är en "inte så bra" text.

    SvaraRadera
  2. Tack. Det är ju så att man själv är sin värsta kritiker, och kanske om jag läser genom texten igen om någon vecka så känner jag kanske lite annorlunda för den.

    SvaraRadera