Hon hade flytt stan, flytt alla människor, allt larm och alla måsten. Meningen var att hon skulle tänka men av det hade det inte blivit, istället hade hon drömt. Drömmar går bra de också var hennes bestämda uppfattning.
Magen hade blivit stor och alldeles rund, det var sista dagen i juli och bara några veckor kvar tills hon skulle kunna röra sig obehindrat igen. Hon ställde ner kaffekoppen bredvid sig, bebisen sparkade ganska hårt på höger sida.
- Hej lilla vän, viskade hon, och strök med handen över det ställe där sparken nyss varit. Det var de två nu, hon och den lille. När decenniet är över och åttiotalet börjar, då ska allt bli bra lovade hon sig själv. Mannen som hon lämnat inne i stan kändes som från ett annat liv.
Det skulle bli en solig dag, denna dag också. Huset var litet, men trädgården stor. Hon hade plockat vinbär i massor och skulle koka saft på dem under dagen. Sommarsmak för sen, för hösten, när regnet ligger tungt och det nya livet hade börjat.
I samma stund som tanken att resa sig upp och låta dagen få börja på riktigt mer anade än hörde hon ljudet av en motor från landsvägen. Ansatsen kom av sig och hon blev sittandes, mest av förundran, för vem hade anledning att komma förbi här så här tidigt på morgonen? Efter en stund som kändes längre än vad den egentligen var, blev en brun Opel synlig på landsvägen. Då plötsligt gick tiden snabbare. Hjärtat dunkade, svetten rann längs ryggen, hon längtade sval vind trots skuggan. Hans bil. Han. Hon hade ju lämnat, gått därifrån, hade tänkt bestämma sig. Hade tänkt ta kommandot. Hon skulle ju återvända till honom som en annan person, en med styrka och möjlighet att sätta ner foten. En som kunde kräva, en riktig kvinna.
Opeln svängde in vid huset, och stannade. Det blev stilla. Ingen rörde sig. Vinden var alldeles frånvarande. Till och med bebisen höll sig still. Hjärtat klappade snabbare, pulsen steg, ändå gick tiden i slow motion, hon kunde knappt vänta tills han öppnar bildörren och kommer ut, fram till henne. Hon insåg att det inte spelade någon roll vart hon åkte, hon älskade honom, och lyckan över att han sökt upp henne, kommit till henne steg. Kanske skulle det lösa sig ändå, de skulle vara tillsammans om ansvaret. I samma stund hände det verkligen, men något var fel. Inte alls som det skulle, inte alls som hon hade hunnit tänka, och verkligen inte som hon hade drömt. Det var Hon som steg ur bilen. Den första kvinnan. Faran. Hotet. Hon var vacker, med trendiga kläder. Så snabbt hon kunde kom hon på fötter och snart stod de mitt för varandra. Hon blev förvånad, för den första kvinnan, Hon, grät. Det var inte ens någon vacker gråt, hon var snorig, snörvlande, rödögd, trasslig. På nära håll såg man att mascaran runnit ut över kinderna, det som på håll sett genomtänkt ut var nu mer ett resultat av sorg, skam och ilska i en salig blandning. Kvinna föresten, hon såg mer ut som en flicka, kanske strax över tjugo?
- Du kom. sa hon, och strök sig över sin runda mage.
- Du finns. sa hon som kommit. Jag hade hoppats på att det inte var så. Nu vet jag, så nu kan jag åka igen.
Epilog
Tärningen visade 1, en kvinna på 32 år och 2, ett hus vid en landsväg, 3, en flicka som gråter och 4, utspelar sig 31 juli 1979 - min födelsedag.
Jag såg genast framför mig en kvinna i min egen ålder en sommarmorgon ensam på landet. Sen fick historien växa fram, det är väl kanske inte så tydligt att den utspelar sig 79 men min intention var att beskriva kläder osv för att få fram det, men det blev inte så. Slumpen fick avgöra att det blev en otrohetshistoria.
Anonym
Jag tycker att det är tydligt att det utspelar sig 1979 eftersom du skriver det nästan rakt ut. Att bilen är brun vittnar också om att det är 70-talet. Jag ser framför mig en kvinna som är höggravid och det märks att du som skriver, själv har varit gravid eftersom känslan beskrivs så tydligt, men jag kan ha fel.
SvaraRaderaAvsnittet där du skriver att tiden gick från långsamt till snabbt, är väldigt bra formulerad och hur det känns för henne att det blir lite "hett".
Det är också snyggt beskrivet hur kvinnan inte gråter vackert.
Antingen är jag lite vimsig när jag läser eller så är det svårt att hänga med i det här relationsdramat, hur det hänger ihop med mannen och de båda kvinnorna. Har han lämnat en gravid kvinna som han har träffat vid sidan av sin fru och har frun blivit lämnad eller har han bestämd sig för att hålla fast vid henne?
Jag får en bild av en otrohetsaffär som pågått en tid. Där "den andra kvinnan" blir gravid och har velat att mannen ska lämna sin fru. Att det är det hon menar när hon ska komma tillbaka som en stark kvinna och sätta ner foten.
SvaraRaderaJag gillar tystnaden som jag känner när jag läser texten. När det är så där tyst att man hör bilen redan innan man egentligen borde. Vilket också kan kopplas till hennes kärlek till mannen med tanke på att det var hans bil. Om än med annan förare.