Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


måndag 1 juli 2013

SU #18: Abdullah och hiphopbrorsan

I flygpriset ingick en natt på ett trestjärnigt hotell. Det var det enda hotellet vi bodde på under den resan. Efter den enda frukosten som ingick i priset under den resan, tog vi våra ryggsäckar och gick mot Sultanahmet. Solen stekte och husen reste sig höga och gav av oss svalkande skugga. Varje man vi passerade studerade våra kroppar uppifrån och ned. Vi var de enda kvinnorna och framför allt de enda kvinnorna som fick något som kändes som filmstjärnestatus. Jag försökte dra ner kjolen så att knäna skulle döljas. Männen visslade och blängde ögonen ur sig efter oss. Det lade inga som helst band på sig utan all lust och smicker skulle till varje pris fram.

Tove hade läst om ett hostel i Lonely Planet, som skulle ligga just där, i den där äldre delen av Istanbul. Där kunde man välja att bo på taket med endast presenning som tak över huvudet och väggarna bestod av staket. Jag nappade på allt. Vi hittade Joseph Guesthouse efter en lång tids sökande och checkade in i varsin tältsäng med tillhörande filt. På ena sidan såg vi Hagia Sofia och den andra blå moskén. Vi vaknade av böneutroparen klockan fem varje morgon men njöt ändå av att sova utomhus.

Den första kvällen efter den där hotellnatten orkade vi inte leta efter en restaurang. Vi var trötta men tänkte samtidigt på vår budget. Den första mannen som kastade sig över oss fick veta med besked att hans restaurang enligt menyn inte passade för våra plånböcker. Han tog mig om axeln och sa att hans bror hade en bättre restaurang en bit därifrån. Vi ryckte på axlarna och slog följe med honom. Han var klädd i svarta kostymbyxor och vit kortärmad skjorta. Om halsen hade han en guldigt smycke. Hjässan var kal och mannen var kort. Han gick i sidleds och pratade upphetsat med oss, som om vi var de första utländska kvinnorna som hade nappat på att få en privat guide till de billigare matställena.

Vi kallade honom hiphopbrorsan. Om den korta mannen med kala hjässan var dag, var hans bror definitivt natt. Han hade stora byxor, keps och var cool som en istapp, tystlåten. Vi satte oss vid ett bord och förvånades över att mannen, som jobbade på en helt annan restaurang satte sig ned med oss och beställde maten åt oss. Abdullah berättade han att han hette, den där intensiva och uppspelta karln. Hans bror var besvärad av honom, det märktes tydligt. Han styrde och ställde med honom och han verkade inte vara ett dugg intresserad av två svenska systrar som var bleka som lakan varpå den ena hade pastellrosa hår. Vi åt vår mat samtidigt som mannen babblade utan att äta något. Han bara tittade på och väntade på att vi skulle bli klara, berättade att han ville ta med oss i sin vita Mercedes och visa oss en fin plats. När vi inte längre var lika desperata över att bli mätta på mat, var vi fortfarande hungriga på äventyr. Vi såg på varandra och tvekade inte länge förrän vi sa ja till hans erbjudande. Abdullah blev så till sig att vi fick maten gratis.

Det märktes tydligt att han var intresserad av Tove. Hiphopbrorsan var inte alls intresserad av mig, men han skulle ändå med. Abdullah körde fort med sin vita Mercedes i en stad som blivit svart som natten och där lampor från tusentals hus ritade prickar på omgivningen. Att köra fort är inte alltid förenat med att köra bra, men det tyckte Abdullah ändå att han gjorde. Han jämförde sig själv med någon taxichaufför han sett på en film, samtidigt som han glittrade med sina ögon mot min syster i framsätet.

Han stannade bilen högt uppe på ett berg där marken var en enda stor lervälling men där skulle vi bestämt gå. Hiphopbrorsan tände en cigarett och stod kvar vid bilen. Abdullah tog ett stadigt grepp om Tove och såg till att hon inte skulle trampa i leran. Den enda som riktigt njöt av situationen var han. Min syster kände sig obekväm och tittade på mig som i min tur ryckte på axlarna och såg mig omkring, funderade på vilket märkligt ställe han valt att köra oss till.

”Nu ska vi gå på nattklubb”, utbrast Abdullah. Hiphopbrorsan sken upp och vi satte oss i bilen igen. Jag och Tove såg på varandra med oro i blicken. ”Jag orkar inte”, sa jag. ”Vi får hitta på något och sticka därifrån”, sa Tove. Abdullah blev allt mer upphetsad och lycklig över sin fångst av två unga tjejer som han nu skulle släpa med på nattklubb.

Vi gick ner för en trappan och in i en lokal som var glesbefolkad. Där satt några kvinnor från Amsterdam och drack öl. De höjde glasen mot oss och bröderna bestämde att där skulle vi sitta. ”Imorgon ska jag visa er den stora basaren och se till att ni får rätt priser när ni shoppar”, sa Abdullah. Min enda tanke var att vi nu hamnat i fängelset och Abdullah var direktör och hiphopbrorsan var plit. ”Jag vill inte”, sa jag till Tove på svenska och Abdullahs maniska leende började falla ner i en intensiv blick av oro. ”Inte jag heller”, sa Tove. Vi reste oss upp och gäspade, sa att det var dags att gå hem. ”Låt mig skjutsa er till ert hotell”, sa Abdullah. ”Vi behöver gå”, svarade jag snabbt. ”Jag hämtar er imorgon. Hur dags vill ni bli hämtade?” Tove stod kvar hos bröderna medan jag försiktigt började gå mot ytterdörren. De holländska kvinnorna tittade på oss som om de också väntade på vårt svar, som om vårt fängelsestraff var ett privilegium. ”Vi går själva i basaren”, sa jag till dem och Tove tvekade och tittade på mig. Jag gav henne en menande blick och drog tag i hennes arm. ”Då kommer jag förbi och hämtar er på kvällen så kan vi äta middag tillsammans”, sa Abdullah och vi gick därifrån utan att säga något mer. ”Var du tvungen att säga var vi bodde?”, sa jag till Tove som hade svårt att undvika att svara på frågor.

Efter en hel dag med shopping i den stora basaren och långa promenader började det närma sig kväll. Vi sa till personalen på vårt hostel att vem som än frågade efter oss inte fick veta att vi var där. De såg tveksamma ut men gick till slut med på det. Vi lyckades smyga ut därifrån och gick ner mot havet.


I solnedgångens starka ljus satte vi oss med benen dinglande ner mot vattnet en bit nedanför vår fötter. Det dröjde inte länge förrän en mansröst hälsade på oss. Hjärtat började slå snabbt och jag blev livrädd för att det var Abdullah, men när jag vände mig om och tittade såg vi två andra män intill oss. Lupi och Antonio presenterade de sig som. De slog sig ned och vår lättnad över att det inte var Abdullah och hiphopbrorsan gjorde att vi direkt blev bekväma med att prata med dem. Lupi hade sneda tänder och rökte en joint. Antonio såg lite mer finkammad ut och visade intresse för min syster. Lupi sa att jag var vacker men han gillade inte mitt blekrosa hår. Han gav mig en nejlika som jag sparade i mitt album över resan. Vi tog farväl av varandra några timmar senare, gick till vårt hostel på taket och var nöjda med att vara fria igen.

Wallinskaya

2 kommentarer:

  1. Jag gillar hur jaget tycks hamna i lite "farliga" situationer och klara sig undan. Nu var detta en berättelse efter temat resminne, om jag förstått det rätt. Men jag undrar hur berättelsen skulle stått sig om du skrivit den i tredje person istället för första person.
    Bra jobbat hur som helst!

    SvaraRadera
  2. Det känns som en härlig historia. Kanske inget man kommer berätta för sina barn när de ska ut och resa, då blir det nog mer att man inte ska tala med någon man inte känner. Men det blev en fartfylld färd genom den turkiska natten.

    SvaraRadera