I flygpriset ingick en natt på ett trestjärnigt
hotell. Det var det enda hotellet vi bodde på under den resan. Efter den enda
frukosten som ingick i priset under den resan, tog vi våra ryggsäckar och gick
mot Sultanahmet. Solen stekte och husen reste sig höga och gav av oss svalkande
skugga. Varje man vi passerade studerade våra kroppar uppifrån och ned. Vi var
de enda kvinnorna och framför allt de enda kvinnorna som fick något som kändes
som filmstjärnestatus. Jag försökte dra ner kjolen så att knäna skulle döljas.
Männen visslade och blängde ögonen ur sig efter oss. Det lade inga som helst
band på sig utan all lust och smicker skulle till varje pris fram.
Tove hade läst om ett hostel i Lonely Planet, som
skulle ligga just där, i den där äldre delen av Istanbul. Där kunde man välja
att bo på taket med endast presenning som tak över huvudet och väggarna bestod
av staket. Jag nappade på allt. Vi hittade Joseph Guesthouse efter en lång tids
sökande och checkade in i varsin tältsäng med tillhörande filt. På ena sidan
såg vi Hagia Sofia och den andra blå moskén. Vi vaknade av böneutroparen
klockan fem varje morgon men njöt ändå av att sova utomhus.
Den första kvällen efter den där hotellnatten
orkade vi inte leta efter en restaurang. Vi var trötta men tänkte samtidigt på
vår budget. Den första mannen som kastade sig över oss fick veta med besked att
hans restaurang enligt menyn inte passade för våra plånböcker. Han tog mig om
axeln och sa att hans bror hade en bättre restaurang en bit därifrån. Vi ryckte
på axlarna och slog följe med honom. Han var klädd i svarta kostymbyxor och vit
kortärmad skjorta. Om halsen hade han en guldigt smycke. Hjässan var kal och
mannen var kort. Han gick i sidleds och pratade upphetsat med oss, som om vi
var de första utländska kvinnorna som hade nappat på att få en privat guide
till de billigare matställena.
Vi kallade honom hiphopbrorsan. Om den korta
mannen med kala hjässan var dag, var hans bror definitivt natt. Han hade stora
byxor, keps och var cool som en istapp, tystlåten. Vi satte oss vid ett bord
och förvånades över att mannen, som jobbade på en helt annan restaurang satte
sig ned med oss och beställde maten åt oss. Abdullah berättade han att han
hette, den där intensiva och uppspelta karln. Hans bror var besvärad av honom, det
märktes tydligt. Han styrde och ställde med honom och han verkade inte vara ett
dugg intresserad av två svenska systrar som var bleka som lakan varpå den ena
hade pastellrosa hår. Vi åt vår mat samtidigt som mannen babblade utan att äta
något. Han bara tittade på och väntade på att vi skulle bli klara, berättade
att han ville ta med oss i sin vita Mercedes och visa oss en fin plats. När vi
inte längre var lika desperata över att bli mätta på mat, var vi fortfarande
hungriga på äventyr. Vi såg på varandra och tvekade inte länge förrän vi sa ja
till hans erbjudande. Abdullah blev så till sig att vi fick maten gratis.
Det märktes tydligt att han var intresserad av
Tove. Hiphopbrorsan var inte alls intresserad av mig, men han skulle ändå med.
Abdullah körde fort med sin vita Mercedes i en stad som blivit svart som natten
och där lampor från tusentals hus ritade prickar på omgivningen. Att köra fort
är inte alltid förenat med att köra bra, men det tyckte Abdullah ändå att han
gjorde. Han jämförde sig själv med någon taxichaufför han sett på en film,
samtidigt som han glittrade med sina ögon mot min syster i framsätet.
Han stannade bilen högt uppe på ett berg där
marken var en enda stor lervälling men där skulle vi bestämt gå. Hiphopbrorsan
tände en cigarett och stod kvar vid bilen. Abdullah tog ett stadigt grepp om
Tove och såg till att hon inte skulle trampa i leran. Den enda som riktigt njöt
av situationen var han. Min syster kände sig obekväm och tittade på mig som i
min tur ryckte på axlarna och såg mig omkring, funderade på vilket märkligt
ställe han valt att köra oss till.
”Nu ska vi gå på nattklubb”, utbrast Abdullah.
Hiphopbrorsan sken upp och vi satte oss i bilen igen. Jag och Tove såg på
varandra med oro i blicken. ”Jag orkar inte”, sa jag. ”Vi får hitta på något
och sticka därifrån”, sa Tove. Abdullah blev allt mer upphetsad och lycklig
över sin fångst av två unga tjejer som han nu skulle släpa med på nattklubb.
Vi gick ner för en trappan och in i en lokal som
var glesbefolkad. Där satt några kvinnor från Amsterdam och drack öl. De höjde
glasen mot oss och bröderna bestämde att där skulle vi sitta. ”Imorgon ska jag
visa er den stora basaren och se till att ni får rätt priser när ni shoppar”,
sa Abdullah. Min enda tanke var att vi nu hamnat i fängelset och Abdullah var
direktör och hiphopbrorsan var plit. ”Jag vill inte”, sa jag till Tove på
svenska och Abdullahs maniska leende började falla ner i en intensiv blick av
oro. ”Inte jag heller”, sa Tove. Vi reste oss upp och gäspade, sa att det var
dags att gå hem. ”Låt mig skjutsa er till ert hotell”, sa Abdullah. ”Vi behöver
gå”, svarade jag snabbt. ”Jag hämtar er imorgon. Hur dags vill ni bli hämtade?”
Tove stod kvar hos bröderna medan jag försiktigt började gå mot ytterdörren. De
holländska kvinnorna tittade på oss som om de också väntade på vårt svar, som
om vårt fängelsestraff var ett privilegium. ”Vi går själva i basaren”, sa jag
till dem och Tove tvekade och tittade på mig. Jag gav henne en menande blick
och drog tag i hennes arm. ”Då kommer jag förbi och hämtar er på kvällen så kan
vi äta middag tillsammans”, sa Abdullah och vi gick därifrån utan att säga
något mer. ”Var du tvungen att säga var vi bodde?”, sa jag till Tove som hade
svårt att undvika att svara på frågor.
Efter en hel dag med shopping i den stora basaren
och långa promenader började det närma sig kväll. Vi sa till personalen på vårt
hostel att vem som än frågade efter oss inte fick veta att vi var där. De såg
tveksamma ut men gick till slut med på det. Vi lyckades smyga ut därifrån och
gick ner mot havet.
I solnedgångens starka ljus satte vi oss med benen
dinglande ner mot vattnet en bit nedanför vår fötter. Det dröjde inte länge
förrän en mansröst hälsade på oss. Hjärtat började slå snabbt och jag blev
livrädd för att det var Abdullah, men när jag vände mig om och tittade såg vi
två andra män intill oss. Lupi och Antonio presenterade de sig som. De slog sig
ned och vår lättnad över att det inte var Abdullah och hiphopbrorsan gjorde att
vi direkt blev bekväma med att prata med dem. Lupi hade sneda tänder och rökte
en joint. Antonio såg lite mer finkammad ut och visade intresse för min syster.
Lupi sa att jag var vacker men han gillade inte mitt blekrosa hår. Han gav mig
en nejlika som jag sparade i mitt album över resan. Vi tog farväl av varandra
några timmar senare, gick till vårt hostel på taket och var nöjda med att vara
fria igen.
Wallinskaya
Wallinskaya
Jag gillar hur jaget tycks hamna i lite "farliga" situationer och klara sig undan. Nu var detta en berättelse efter temat resminne, om jag förstått det rätt. Men jag undrar hur berättelsen skulle stått sig om du skrivit den i tredje person istället för första person.
SvaraRaderaBra jobbat hur som helst!
Det känns som en härlig historia. Kanske inget man kommer berätta för sina barn när de ska ut och resa, då blir det nog mer att man inte ska tala med någon man inte känner. Men det blev en fartfylld färd genom den turkiska natten.
SvaraRadera