En liten buckla
Jag vaknade svettig, sömnen hade varit orolig. Samma sak hela tiden. Hur jag i backspegeln såg hur rollatorn studsade mot vägen innan den lade sig på sidan. Regnet föll och gjorde asfalten blank och mörk. Jag gasade därifrån i mörkret och gatlyktornas sken svepte förbi snabbare och snabbare.
Jag gick ut i köket, öppnade fönstret och lät den kalla luften kyla av mig. Det började bli riktigt kallt, hösten hade verkligen kommit nu. Lampan nere på gården lyste upp köket, jag behövde ingen lampa när jag tog fram ett glas ur skåpet, jag lät vattnet rinna lite för att det skulle bli kallt innan jag drack. Jag ställde ner glaset, lutade mig mot diskbänken, den kalla aluminiumbänken kändes skön mot händerna, blundade. Sakta bleknade bilden bort, bilden av hur någon skyndade fram och satte sig på knä vid henne. Jag andades med djupa andetag. Sakta öppnade jag ögonen igen.
"Mardrömmar igen?" Sofie stod i köksdörren och tittade på mig.
"Mmm."
"Kom tillbaka till sängen igen älskling. Det är bara drömmar."
"Jag vet. Men det känns så verkligt när de kommer. Jag kan inte göra något, jag hör hur det dunsar till och så bara gasar jag."
"Men det är över nu Björn, det är ju bara i din fantasi. Du kopplade ihop den du missade med damen du läste om i tidningen. Det hände i Norrköping men du var ju inte där du sa ju själv att du var i Linköping."
"Nej jag vet, men min hjärna vill tydligen inte fatta det."
Sofie kom fram till mig och höll om mig "Det kommer försvinna, stressen med jobbet kan ju ha en del av det."
"Jo." sa jag tyst, om hon bara vetat att det inte var jobbet som tog upp min tid om kvällarna. Om hon vetat att jag varit och hjälpt mitt ex med hennes flytt hade hon nog inte varit så tröstande. Att det jag drömde om inte heller var någon mardröm utan något som verkligen hade hänt skulle jag aldrig kunna förklara för henne. Jag somnade till slut fram på morgonen och fick ett par timmars drömlös sömn. När tidningen landade på hallmattan vaknade jag igen. En kvart kvar innan klockan skulle ringa, jag stängde av larmet och klev försiktigt ur sängen för att inte väcka Sofie.
Slog upp tidningen och började instinktivt leta efter någon artikel om olyckan.
"76årig kvinna dog efter sviterna av smitningsolycka." Rubriken kändes som ett slag i magen. Nu var det inte bara en olycka. Nu var det dråp. Jag läste genom den korta texten som beskrev hur kvinnan vårdats på sjukhus ett par dagar men att hennes liv inte gick att rädda. Polisen sökte efter vittnen som kanske sett en brun volvo av kombimodell.
Okej tänkte jag, det vet vilken typ av bil det är, men verkar inte ha någon bättre beskrivning. Det var ju inte speciellt mycket bilar ute då och det är ju svårt för någon att hinna ta registreringsnummer på en bil som försvinner iväg i mörkret, speciellt när det regnar också.
Jag lade ifrån mig tidningen, gick in i sovrummet och klädde på mig innan jag gick ut i köket och hämtade lunchlådan i kylen och lämnade lägenheten. Det var inte många uppe vid den här tiden, något enstaka kök var upplyst. Ett lätt duggregn föll och jag skyndade på stegen när jag gick ner mot garaget, en svag doft av avgaser och bensin fyllde mina näsborrar när jag öppnade garagedörren. Volvon stod där vid väggen, den där väggen som jag hade hatat så länge. Nu kändes det bra att den fanns där. Den dolde högersidan på bilen, dolde bucklan på bakskärmen. Jag hade försökt kolla upp om man på ett enkelt sätt kunde byta ut den men det verkade inte låta sig göras så lätt. Speciellt inte för mig som inte var speciellt händig heller.
Jag körde ner till stan och parkerade i garaget under kontoret, tog hissen upp till plan tre och och gick in på kontoret.
Det var mörkt när jag kom hem, hade jobbat över idag. Ville bara begrava mig i arbete, slippa tänka, jobba, sova, äta. Sofie var inte hemma, det låg en lapp på köksbordet. "Är på gymmet, har tagit fram ett par kotletter ur frysen jag tänkte vi kunde äta ikväll. Puss"
Jag var inte speciellt hungrig, men jag visste ju att jag var tvungen att äta något. Klockan var halv sju, antagligen skulle hon komma om en timme eller så. Jag gick ut i köket och plockade fram potatis och började skala.
Precis när jag hade skalat färdigt potatisarna så ringer det på dörren. Jag står som förstenad. Det känns som om signalen från dörrklockan skär i mig, sliter mig tillbaka till verkligheten. Tyst går jag fram och sätter ögat mot titthålet. Två poliser står utanför. Jag öppnar.
"Hej vi kommer från polisen. Vi söker Björn Nilsson."
"Ja, det är jag."
"Det är du som står som ägare till en Volvo 850 med registreringsnummer FPB 389. Stämmer det?"
"Ja det stämmer." säger jag tyst.
"Vi önskar att få titta på den, vi misstänker att den kan ha varit inblandad i en olycka för några dagar sen."
"Okej, jaha ja." stammar jag "Vänta lite så ska jag bara hämta nycklarna." Jag vänder mig om och går in i köket. Jag vänder på Sofies lapp och skriver "Jag kommer inte hem ikväll, hör av mig i morgon. Potatisarna är skalade. Förlåt. B"
Jag går ut till hallen där poliserna står och väntar.
"Jaha ska vi gå då?" säger jag "Den står nere i garaget."
Epilog: Jag minns det där som hände som om det var igår. Jag var stressad och arg, och regnet som föll gjorde att jag inte såg den gamla damen förrän jag nästan körde på henne. Men bara nästan. Jag lyckades undvika henne. Hon hötte med näven efter mig, vilket jag verkligen förstår. Ingen kom till skada, men så nära det var.
Författare Björn Velander
Hemsida www.bvelander.wordpress.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar