Fickuret

Författare: Björn Velander
Blogg: www.bvelander.wordpress.com

Hon kom fram till dörren, en stor grå ståldörr i slutet av en lång korridor med likadana dörrar. Denna var markerad med ett litet precis ovanför dörren. Hon knackade på. 

"Kom in." hördes en stämma ropa. Hon tryckte prövande ner handtaget, och insåg att dörren som ledde in till ett källarförråd faktiskt var öppen. Försiktigt klev hon in genom dörren och såg sig omkring. 

Det var ett litet rum, kala vitmålade betongväggar. Ett litet skrivbord stod vid ena väggen och där satt han. Hastigt reste han sig och sträckte fram handen. 

"Anders Linde, vad kan jag stå till tjänst med?"

Hon tog hans hand och möttes av ett småsvettigt, slappt handslag. 

"Hej... Jag vet inte riktigt..." hon tvekade. "Är det du som är privatdetektiv?" Hon tog fram en tidning som hon burit under armen och pekade på den inringade annonsen.
"Ja det är jag, privatdetektiv Anders Linde." sa han och rättade till glasögonen. Där innanför glimmade hans högra öga till. Hon blinkade till som för att verkligen försäkra sig om att hon inte såg fel. Hans högra öga var vitt. Anders satte sig ner och gjorde en gest mot en stol bredvid skrivbordet där hon slog sig ner på yttersta kanten. Hon sökte åter hans blick. 

"Jag är blind på höger öga." sa han suckande. "En olycka i tonåren."

"Förlåt jag menade inte att stirra." Hon vände snabbt bort blicken.
"Ingen fara. Jag är van vid det. Men hur kan jag vara till hjälp fru...?"

"Valfridson. Jo jag är här angående ett stulet fickur."
Anders vände snabbt blicken mot henne.
"Valfridson? Som i släkten Valfridson, hemmahörande på godset strax utanför stan?"

"Ja."
Han rätade lite på ryggen och såg genast lite mer intresserad ut.
"Ett fickur säger ni? Varför går ni inte till polisen med det här?"
"Det är egentligen ett så..." längre hann hon inte innan det blev alldeles mörk i rummet. Hon gav till ett förvånat skri. Hon hörde att Anders sköt tillbaka stolen och med ett par steg var han framme vid lysknappen som lyste rött på väggen. Strax blinkade lamporna till och tändes igen.
"Ursäkta mig. Jag har en tejpbit över knappen men ibland lossnar den." sa han ursäktande och tog en ny bit tejp och såg till att knappen verkligen stannade inne innan han slog sig ner igen. "Fortsätt."
Hon andades lite häftigare och såg lite skärrad ut men fanns sig snabbt.
"Som jag höll på att säga så är det egentligen inget speciellt med själva uret. Det är mer det sentimentala värdet, det var min fars ur förstår ni. Jag vill inte besvära polisen med något så obetydligt."

"Jag förstår, när såg du det senast?"
"Det var i lördags, jag skulle ha fest på kvällen, den årliga vårfesten vi alltid hållit på Tullesbo. Det är den enda festen jag håller sen min man gick bort. Jag satt vid mitt skrivbord i mitt arbetsrum på eftermiddagen och skrev ett brev till en vännina i Tyskland och då såg jag uret ligga i lådan när jag plockade upp ett kuvert."

"Men det är inte kvar?"
"Nej, det är det inte. Jag gick in i arbetsrummet för att ta det lugnt strax efter att gästerna gått och såg att lådan var lite öppen. När jag drog ut den så insåg jag att klockan var borta."
"Är det öppet in till arbetsrummet alltid?"
"Nej det är alltid låst. Jag lät installera ett smäcklås häromåret för att vara säker på att det bara var att slå igen dörren för att låsa. Nyckeln bär jag alltid runt halsen." hon sträckte in handen innanför kappan och drog upp en nyckel som hängde i en silverkedja. 

"Och det finns ingen extranyckel?"
"Jo men den har jag inlåst i ett litet kassaskåp i mitt sovrum."
"Och den finns där fortfarande?"
"Ja den var där i morse, jag plockade fram smyckena jag burit under festen för att åka och lägga dem i bankfacket igen. Då låg den där."
"Hur många gäster var där på festen?"
"I år var det bara 25. Från början var vi alltid 50. Med tiden har det tunnats av allt eftersom." hon suckade lite. 

"Har det tillkommit någon under åren? Eller är det alltid samma personer?"
"Det har blivit en del som har bytts ut, främst då någon gift om sig."

"Någon som på något sätt tycker illa om dig eller som du tror kan ha tagit klockan?"
"Nej... Jag förstår det inte. Varför skulle någon stjäla ett för dem värdelöst fickur?"

"Du är säker på att det bara är klockan som har försvunnit. Och att du inte bara har flyttat den? Det händer ju ibland att man förlägger saker."
"Nej jag är säker på att den är borta. Jag letade hela dagen igår efter den utan att hitta den. Jag kunde inte se att något annat var borta."

"Jag förstår. Kan jag komma ut till godset i morgon? Titta lite och se om jag kan hitta några ledtrådar? Om ni kunde ta fram en lista på vilka gäster ni hade i lördags skulle jag vara tacksam."

"Ja det är klart att ni ska få det. Du kan få följa med i min bil nu direkt. Hans, min chaufför, väntar precis här utanför."
"Nej tack, jag har lite att göra nu och jag måste planera lite. Jag kommer ut i morgon underförmiddagen. Ska vi säga vid elvatiden?"
"Ja det går bra. Då ska jag se till att de har ordnat med kaffe till oss."

"De?"
"Ja personalen."
"Var de med vid festen?"
"Självklart var de det, tror du att jag skulle servera och laga mat på min egen fest?"
"Nej självklart inte. Förlåt mig. Men då kanske jag kan få prata med personalen och höra om de sett något?"

"Självklart får du göra det."
"Bra, då ses vi i morgon." Han reste sig från stolen och höll fram handen. Hon tvekade lite innan hon försiktigt skakade den. Sen tog hon fram en näsduk ur fickan och torkade av händerna innan hon gick ut genom dörren.

Anders Linde satt kvar en stund på stolen och funderade lite. Valfridson var den rikaste släkten i stan. Men det måste vara något mer med det där uret. Det kan inte vara så obetydligt för henne, tänkte han och reste sig. Han öppnade dörren och drog bort tejpen från lysknappen och sen ytterliggare en från låset som förhindrat den från att gå i lås. Han klev ut i källarkorridoren, slog igen dörren efter sig och drog prövande i den för att se så att den gått i lås, innan han sakta gick upp till sin lägenhet. 

Strax innan klockan elva ringde han på dörren till Tullesbo lite smått andfådd av cykelturen dit som gick genom ett ganska backigt landskap. En betjänt öppnade dörren.
"Goddag, jag skulle träffa fru Valfridson."
"Stig på så ska jag säga till frun att ni är här. Hur var namnet?"
"Linde." 

"Vänta här så kommer frun strax."
Han bjöds in i tamburen på godset och såg sig försiktigt omkring. Det var ett gods med gamla anor och det var som om tiden hade stått still där inne. Han stod och såg på ett stort porträtt i olja när fru Valfridson kom ut till honom. 

"Välkommen till Tullesbo." sa hon när hon kom emot honom. "Det är precis dukat för kaffe så vi kan slå oss ner i arbetsrummet."
Han nickade och gick efter henne genom huset och hans blick gick från oljemålningar av vad han trodde var gamla släktingar via kristallkronan i taket till de tjocka mattorna på golvet. När de kom fram till arbetsrummet så hejdade han fru Valfridson just som hon låst upp dörren.
"Jag vill titta på dörren."
"Det är ingen som brutit upp den." sa hon.

"Nej jag vill bara se om den kanske kan ha blivit uppdyrkad." Han satte sig på huk och tittade noga på låset. När han inte kunde se några märken så tittade han längs kanten på dörren och skulle precis till att resa sig när han såg en liten svart fläck nere vid golvet. Han strök med fingret över den och det såg ut som om något färgat av sig på dörren. 

"Hittade du något?" frågade fru Valfridson intresserat.

"Nej det är nog bara lite smuts tror jag." sa han och reste sig igen. 

De gick in i rummet som var möblerat med bokhyllor längs väggarna. Vid fönstret stod ett skrivbord och i ena hörnet stod två fåtöljer vid ett bord där det var uppdukat kaffekoppar på en silverbricka. 

Anders satte sig ner i den ena fåtöljen just som det knackade på dörren och fru Valfridson gick för att öppna. Anders Linde såg upp på betjänten som kom in med en kopparpanna med kaffe och nickade en hälsning mot honom när han kom fram med kaffet.
"Har ni socker?" frågade han. 

"Ni ser inte ut som en man som har socker i kaffet." sa fru Valfridson förvånat. 

"Jo jag har alltid tre sockerbitar i kaffet. Det är en av mina få laster."
"Bengtsson du går efter sockret." sa hon till betjänten.
"Naturligtvis frun." sa Bengtsson och vände och gick ut genom dörren som slog igen bakom honom. Någon minut senare knackade han åter på dörren och fru Valfridson gick åter för att öppna. Bengtsson kom in och satte en skål med sockerbitar på bordet.
"Var det något mer?" frågade han. 

"Nej nu har vi vad vi behöver, om det är något annat ringer jag." sa fru Valfridson och satte sig i den andra fåtöljen. 

"Vänta." sa Anders och tog tag i Bengtssons arm. "Ni har något på skon." Bengtsson tittade ner och såg en grå fläck på insidan av sin vänstersko.
"Oj där ser man, jag får sätta mig och putsa skorna i dag. Tack så mycket." sa han kyligt och gick ut. 

"Hur länge har ni haft en dörrstängare på dörren?" frågade Anders och lät tre sockerbitar falla ner i kaffet.

"Den satte jag in för ett par år sen, samtidigt som jag satte in det där låset. Då vet jag att dörren alltid går igen efter mig och jag behöver inte tänka på att gå och låsa efter att någon betjänt varit här."
"Jag förstår. Har ni listan på vilka gäster ni hade på festen i lördags?"

"Ja den ligger där borta." sa hon och pekade mot skrivbordet och gjorde en ansats att resa sig.
"Nej sitt ni." sa han och reste sig och gick bort till skrivbordet. Där hittade han en lapp med 25 namn prydligt skrivna. Han ögnade genom dem medan han gick tillbaka till fåtöljen där han slog sig ner och läppjade på sitt kaffe.
"Hur länge har Anton Nilsson varit med på de här tillställningarna?" frågade han när han satte ner koppen. 

"Anton gifte ju sig med Henrietta Karlsdotter för två år sen, hon hade ju blivit änka året innan bara. En faslig olycka var det. Så det var andra året han var med. Hur så?"

"Inget speciellt, det är det enda namn som jag verkligen känner till. Jag brukar se honom på stan ibland, vi går till samma fik och äter lunch då och då. Jag visste inte att han var gift. Han verkade inte vara den typen."
"Han är en uppkomling, men lite bortkommen i de här sammanhangen, han har kommit upp sig sen han gifte sig med Henrietta. Inte för jag förstår vad hon ser hos honom." 

"Han jobbar med någon form av investeringar har jag för mig. Vet du något mer om det?"

"Nej jag har inte pratat med honom så mycket. Jag vet att han och min avlidne man pratade en hel del, men Valfrid ville inte veta av honom. Det var något han ville att min make skulle investera i men han sa nej flera gånger."

Anders Linde drack ur sin kopp med det söta kaffet.
"Nähä nu ska jag nog ge mig av. Jag har ju listan att ta itu med och lite annat att göra."
"Ville ni inte prata med personalen?" frågade fru Valfridson förvånat. 

"Nej det behövs inte. Jag har fått vad jag behöver."

"Jaha, det var ju bra. Tror ni att jag kan få tillbaka min klocka?"
"Ja det är jag ganska säker på. Som ni sa så är den inte speciellt värdefull. Så det känns mest som att någon har tagit fel."
"Tagit fel? Vad menar ni?"
"Varför skulle någon ta sig in här för att stjäla en värdelös klocka?"

"Ja det har ju inte jag någon aning om. Det är ju det du ska lösa."

De reste sig och gick ut i tamburen. Där satt Bengtsson och försökte putsa sin sko.
"Bengtsson, kör fram bilen och kör Linde hem." sa fru Valfridson. 

"Nej, nej det är inte nödvändigt." försäkrade Anders snabbt. "Jag har en regnjacka ute på cyklen. Det regnar inte så mycket."
"Det är klart Bengtsson ska köra er."
"Nej inte alls. Jag cyklar. Bengtsson ser ut att ha tillräckligt att göra med det där märket på skon."
"Är ni säker?"
"Ja helt säker." sa Anders och drog på sig sin jacka och nästan rusade mot dörren.
"Ja om ni insisterar. Hör av er!" sa fru Valfridson just som han började stänga dörren bakom sig.

Han sprang genom regnet till cykeln och under sadeln fanns en liten väska med en tunn regnjacka i. Han drog den snabbt över huvudet. Han tittade på sin klocka och insåg att den bara var en bit efter tolv. Han bestämde sig för att cykla in till stan och äta en macka på fiket. 

Han var nästan genomblöt när han kom fram. Den tunna regnjackan hade inte hjälpt mycket när vinden börjat friska på. Tvärt om hade den bara gjort det jobbigare att cykla i motvinden. Han drog den av sig och tryckte ner den i den lilla väskan igen innan han låste cykeln och gick in på fiket. 

"Det vanliga?" frågade kvinnan bakom disken när han kom in. Han nickade bara medan han gick in och satte sig i hörnet där han alltid brukade sitta. 

"Vad du ser ut." sa hon när hon kom ut med en bricka med två ostsmörgåsar och en kopp kaffe, bredvid koppen låg tre sockerbitar uppradade. "Vänta lite så ska du få låna en handduk av mig. Du kommer bli förkyld om du är ute och cyklar i sånt här väder." Anders log tacksamt samtidigt som han stoppade ner sockerbitarna i kaffet. 

Han tog emot handduken och torkade sitt hår med den samtidigt som han hörde det välbekanta plinget från dörren. In kom Anton Nilsson, han såg lite stressad ut när han såg sig om i lokalen men verkade inte se Anders, inte heller verkade han hitta den han sökte efter. Han gick fram till disken och beställde en kopp kaffe innan han satte sig med ryggen mot Anders bara ett par bord bort. Han ville uppenbarligen ha uppsikt över dörren. 

Anders torkade bort några smulor från smörgåsen och reste sig lugnt och gick mot toaletten längre in i lokalen. Där fanns även en telefonautomat. Han la i två kronor och slog snabbt numret till fru Valfridson. Det gick fram några signaler innan hon själv svarade.
"Hallå?"
"Fru Valfridson, kan ni komma in till Amelias café nu på en gång?" frågade han snabbt.
"Det verkar som om Bengtsson har åkt iväg." 

"Kan ni köra bilen själv? Det börjar bli ganska bråttom tror jag."
"Klart jag kan, tror ni jag är tappad bakom en vagn?"
"Skynda er hit då, jag är ganska säker på att ni kommer få tillbaka er klocka idag om ni bara kommer."
"Jag kommer så fort jag kan."
Anders la på luren och gick lugnt tillbaka till sin plats. Han tog ett bett på sin smörgås när han såg en välbekant figur gå förbi på gatan på väg mot ingången. Bengtsson. Han höll upp kaffekoppen som om han drack för att på så vis dölja sitt ansikte något. Bengtsson såg inte honom, han satte sig mitt emot Anton Nilsson och de pratade upphetsat. 

"Vad är det som är så bråttom?" frågade Anton.

"Det var en kille ute på Tullesbo. Han pratade med frun, det var en privatdetektiv. Jag kunde höra hur de pratade om dig när jag lyssnade vid ventilationen."

"Okej, men varför skulle jag ha med mig klockan?"
"Det fattar du väl. Om vi ska göra det så måste vi göra det nu på en gång innan det är försent."
"Har du den andra halvan med dig då?"
"Ja jag fick tag på den idag medan de pratade i arbetsrummet. Som tur var stämde kombinationen som du hittade i lördags."

Då plingade det till från dörren och in klev fru Valfridson. När hon såg Bengtsson och Anton Nilsson gick hon snabbt emot dem. Samtidigt reste sig Anders och klev fram bakom Anton Nilsson och la sin hand på hans axel.
"Så det är här du är Bengtsson!" sa fru Valfridson surt.
"Frun! Ja jag behövde komma ut lite." började Bengtsson
Anders sträckte sig ner mot Antons kavajficka och drog upp fickuret.
"Är det detta uret du saknar?" sa han och höll upp det mot fru Valfridson.
"Där är det!" utbrast hon och såg lättad ut. Hon gick runt bordet och tog det ur hans hand. Med en van rörelse öppnade hon bakstycket. Där fanns bra kugghjul.

Anton Nilsson sköt tillbaka sin stol snabbt och han och Bengtsson rusade mot dörren. 

"Vad händer?" utbrast Anders.
"Checken är borta!"
"Check?"
"Ja." sa fru Valfridson "Det låg en halv check hopvikt i bakstycket. Den andra halvan fanns i kassaskåpet i sovrummet. Jag misstänker att de har båda halvorna och att de är på väg till banken!"

De rusade ut på gatan och Anders började låsa upp sin cykel.
"Vi har inte tid med cykel nu!" ropade fru Valfridson "Jag har bilen runt hörnet."
"Kör ni, jag sätter mig aldrig i en bil igen. Min far dog i en bilolycka när jag var liten, sen dess har jag inte vågat sätta mig i en bil. Vi möts på banken."

Anders fick upp låset och kastade sig upp på cykeln. Han tog vägen genom den enkelriktade gränden. Allt cyklande genom staden hade lärt honom varenda gata i staden och han hade snart bilen i sikte. När den tvingades köra runt ett kvarter för att komma till banken kunde han fortsätta på cykelvägen rakt fram och kunde på så sätt komma först till banken. 

Han stod framför bankentrén när Anton och Bengtsson kom dit. Strax efter anlände även fru Valfridson.
"Så kan vi lösa det här nu?" frågade fru Valfridson. 

"Lämna över checken så kan vi lösa det detta utan polis." fyllde Anders i. Bengtsson räckte över halvan han hade i fickan. Fru Valfridson ryckte den åt sig och tittade på Anton.
"Nå?"

Anton suckade och drog fram ett kuvert ur bakfickan.
"Tack!" sa hon och rev dem båda i småbitar. "Jag önskar att jag hade gjort det tidigare."

"Vad var det för check?" frågade Anders.

"Det var en check som min man skulle gett till Anton för ett projekt som han skulle investera i. Två hundratusen, men han backade ur i sista stund."

"Jag höll på att gå i konkurs på grund av det. Jag har skulder upp över öronen fortfarande. Det är mina pengar." sa Anton hätskt.

"Men hur kom du på vem det var som tagit klockan?" frågade fru Valfridson.

"Det var lite slumpartat faktiskt. Märket på dörren som stämde så bra överrens med märket på Bengtssons sko. Sen att just du Anton varit på festen gjorde ju mig lite misstänksam. Jag kom ihåg de där artiklarna om hur ditt projekt gick i stöpet. Redan från början misstänkte jag att klockan måste varit mer värdefull än vad du sa fru Valfridson. Sen var det ju en slump att du kom till fiket Anton. Men det var på grund av att jag ville träffa dig som jag cyklade dit. Du var inne en runda i arbetsrummet under festen fru Valfridson, antagligen hade Anton frågat efter något som du varit tvungen att kolla upp. När du gick ut så kom Bengtsson förbi och satte fram sin fot så att dörren inte kunde gå igen, därav märket på skon, sen smet Anton in och Bengtsson återvände till festen. Anton kunde i lugn och ro leta upp klockan och koden till kassaskåpet i sovrummet innan han försiktigt tog sig tillbaka till festen igen utan att någon märkt något. Om någon saknat honom kunde han säga att han varit på toa."

De stod kvar en stund utanför banken. Regnet hade slutat falla och solen började titta fram genom molnen. Anders Linde började skruva lite otåligt på sig. 

"Ja jag ska väl bege mig hemåt då." sa han och började sakta gå mot cykeln. 

"Vill ni inte ha betalt?" frågade fru Valfridson förvånat.

"Kom ner till mig i veckan så löser vi det." sa han och hoppade upp på cykeln. "Det är ju inte så att ni kan smita från det direkt. Och ni har ju annat att stå i just nu."
"Vad menar ni?" frågade fru Valfridson förvånat.
"Ni måste ju anställa en ny betjänt." sa han och cyklade iväg hemåt. 

Författare: Björn Velander
Blogg: www.bvelander.wordpress.com