SU #8: En lång promenad

Längs trädgårdens kant ut mot grusvägen böljade ett vitt staket i trä likt vågor på ett tämligen lugnt hav. Gösta sprang längs insidan av staketet med en pinne som bildade musikaliska läten när han skrapade den mot de nätta brädorna. När han kom till grindöppningen, gick gräsmattan över i grus och Gösta trippade försiktigt på sina bara fötter över de vassa stenarna innan han tog upp pinnen mot staketet och fortsatte på den motsatta sidan. Innan han kommit till hörnet av trädgården hörde han sin mor ropa från verandan. Han blickade bort genom äppelträden och såg hur hans mor tittade sökande åt alla håll. Utan att svara stod han blickstilla och pillade bort barken på pinnen han lekte med. När modern gett upp och gått in i den stora sekelskiftesvillan igen, stoppade Gösta ner sin smutsiga hand i fickan och plockade fram några mynt och ett ransoneringskort som han hittat i översta lådan i hallbyrån innan han gick ut.  Han såg sig omkring och trippade fram på tårna mot verandan och plockade upp sandalerna han ställt prydligt på trappan. Inifrån huset hördes mammas nynnande till en melodi som spelades på radion.

Han sprang med sandalerna i handen till det vita trädgårdsmöblemanget som placerats under det stora päronträdet för att ge skugga åt gästerna som skulle komma på fika klockan tre. Han satte sig på stolen och satte på sig sandalerna, drog åt hårt med spännet och lade ifrån sig sin pinne på bordet. Innan han började gå tittade han in genom dörren som stod öppen in till hallen. Mamma hade gått tillbaka till köket och i fönstret såg han henne gå och rota i skåpen. Han tog tillfället i akt och sprang ner mot grinden och pep ut genom hålet och sprang en bit ut på grusvägen tills staketet tagit slut.

Efter att ha gått en bit på vägen kom gubben Jansson med sin häst. Han lyfte på kepsen och hälsade på Gösta.
”Vart ska du gå, lille pojk?”
”Jag ska till bageriet”, svarade Gösta och Jansson kikade bakom sig mot vägen Gösta hade framför sig och tog ett djupt andetag.
”Det blir en lång promenad”, sa han och Gösta ryckte på axlarna.
”Det går nog snabbt.” Han vinkade till Jansson som fortsatte åt andra hållet.

När han kommit över krönet där han alltid vände sig om när han åkte bak på mors cykel, för att se huset försvinna bakom backen, vände han sig som vanligt om och såg att mörka moln rullade fram som en stor armé på himlen. Han tänkte inte på att det skulle vara sämre än att det blev lite mörkare för honom, utan gick med kavata steg vidare på vägen. Han passerade åkrar och ladugårdar, gick över bron över ån som ringlade sig fram. Där stannade han till en stund och lutade sig över räcket och såg sin spegelbild tydligt i vattnet. Det kom droppar. Droppar som blev allt fler och mindre trevliga mot Gösta som såg upp mot himlen och sträckte ut sina armar och öppnade munnen. På tungan hamnade några få droppar som han svalde samtidigt som han gick vidare på vägen. Hans vita lilla skjorta hade fått så mycket regn på sig att den blivit alldeles genomskinlig. Men Gösta brydde sig inte vidare om det utan gick vidare mot bageriet i byn.

När han öppnade dörren till bageriet frös han så mycket att han blev stel när han kommit in. Damen bakom disken rusade snabbt fram till den lilla blöta pojken och kände på hans armar. Hon stängde dörren om honom och tittade på hans ansikte. Tårarna rann ner för hans kinder.

”Men käre lille vän, vad gör du ute i regnet?”, frågade hon förtvivlat och gick för att hämta en filt som låg på en bänk invid fönstret. Hon lindade in honom i den.
”Jag… jag… ska köpa bröd”, snyftade Gösta. Damen sprang bakom disken och öppnade ett linneskåp och plockade ut en handduk som hon gick fram till Gösta med och ruskade om hans blöta hår som droppat en stor pöl med vatten vid hans dyblöta sandaler.
”Ute i regnet? Har mor din skickat hit dig?” frågade hon bestämt med händerna i midjan. Gösta funderade en stund innan han svarade. Om han sa att han gått dit utan att säga något till sin mamma skulle han få smisk och om han ljög och någon kom på det skulle han också få smisk. Han valde att inte svara på frågan.
”Jag vill ha ett gott bröd till gästerna”, sa han bestämt och stoppade ner den darrande handen i fickan för att fiska upp mynten och ransoneringskortet.
”Jaha! När kommer gästerna?”, frågade damen och vände sig för att ta fram sin finaste limpa.
”Klockan tre!”, svarade Gösta stolt. Damen vände sig för att titta på uret på väggen.
”Men lille gosse. Då är gästerna redan där. Klockan är halv fyra.”
”Ja. Det tog lång tid att gå ska tant veta”. Hon skrattade, tog betalt och bjöd Gösta på en karamell.
”Nä, vet du vad”, sa damen när Gösta tog av sig filten. ”Jag kan inte med att en sådan duktig pojke ska gå alldeles blöt tillbaka i regnet. Sixten får köra dig tillbaka på flaket.” Damen gick ut i rummet bakom disken. Gösta tittade ut genom fönstret och såg att det hade slutat regna. Han öppnade dörren och gick ut, stoppade brödet innanför skjortan och började gå på den leriga grusvägen.

När han kommit till bron över ån gick han av vägen och ner till vattnet. Han plockade upp en pinne som höll på att fara med strömmen, halkade på en blöt sten och landade på rumpan. När han reste sig upp tog han tag i en gren som sköt ut över ån. Grenen var murken och brast samtidigt som han lutade sig mot den. Gösta ramlade rakt ner i ån, skrek högt och slog pannan mot en sten i vattnet.

Damen från bageriet hörde honom skrika när hon gett sig ut för att leta efter honom. Hon sprang ner till ån och slet tag i Gösta, lyfte honom ur vattnet och la honom försiktigt på marken.
”Vad du skräms”, sa hon när Gösta öppnade sina ögon. ”Nu får Sixten köra dig hem.”
”Var är brödet?”, frågade Gösta som hade ränder av blod i ansiktet och tittade ut över vattnet och såg en plaskvåt limpa försöka kämpa sig loss från snåret bland grenar och stenar i vattnet.
”Du får ett nytt bröd”, sa damen och bar honom upp till bageriet och satte bandage om hans huvud.

När Gösta kom åkandes på ett mopedflak med ett bandage om huvudet och ett bröd i famnen, kom hans mamma springande i full fart. Fikagästerna kom efter och såg när hans ömma mor omfamnade honom och han berättade hela sanningen om vad som hade hänt.
”Du hade ju kunnat drunkna min käre lille pojke”, utbrast mamma.
”Får jag smisk nu?”, frågade Gösta där han låg i sin mammas famn.
”Är du från vettet? Den där ån har väl smiskat dig tillräckligt?”

Epilog

Tärningen gav mig en 5-årig pojke som bor i en enormt stor exklusiv villa med en stor trädgård och möter en brödförsäljare på ett bageri under andra världskriget. Först kändes det svårt att få in alla bitar, men när jag kom att tänka på Astrid Lindgrens novell Gull-Pian hittade jag en historia som kopplades ihop med ett gammalt släktöde från 40-talet som slutade mycket värre än den här historien.

Linda Wallin