SU #9: En dag i Evas liv

Eva vaknade av att något dunkade mot taket, la handen mot pannan och kände hur dunkandet fortsatte inne i huvudet. Långsamt öppnade hon ögonen och kisade av ljuset som smet in i rummet genom hålet i den trasiga rullgardinen. Lakandet var täckt av röda fläckar, av blod som droppat från den skadade handen hon lyckats sätta ett bandage på innan hon gick och la sig.

Den mintgröna väckarklockan på sängbordet visade 10:15 och Eva rullade ner från sängen, ner på golvet, kröp över trasmattan och ut i hallen, förbi spegeln där hon stannade till och rättade till sitt risiga hår, in på badrummet där hon tog upp toalettlocket och kräktes. Hon drog ner en handduk som hängde på duschstången och svepte in sig i den. På handfatet låg ett paket cigaretter och en tändare, som hon pillade ner genom att sträcka sig försiktigt. Hon tände en cigarett och lutade sig mot badkarskanten, askade i badkaret och fimpade den efter två bloss. Dunkandet från våningen ovanför hade avtagit och Eva rasade ner som en säck mot det kalla badrumsgolvet och somnade mellan toalettstolen och badkaret.

Av ringklockans ivriga plingande vaknade Eva nästa gång. Hon reste sig försiktigt och tog sig för pannan. Invirad i handduken gick hon ut i hallen och fortsatte mot dörren, tittade i kikhålet och såg två blåklädda personer med guldförgyllda mössor.
”Snuten?” mumlade hon och satte på säkerhetskedjan, låste upp dörren och öppnade den på glänt.
”Det är från polisen”, började kvinnan som stod med händerna vilade mot höfterna.
”Jag ser det”, sa Eva och kände sig ansträngd som hade en sådan liten glipa att titta ut genom.
”Har du hört eller sett något konstigt här i porten den senaste tiden?”, frågade mannen som stod ett steg bakom kvinnan.
”Jag vaknade av att det dunkade som fan, men det har slutat nu.” Poliserna tittade på varandra.
”Kom det uppifrån?”, frågade kvinnan.
”Ja, det är han där uppe, som för ett jävla oväsen.”
”Har du sett eller hört något annat?”, frågade mannen.
”Nä, det är nog det. Har det hänt nåt?” Poliserna tackade för informationen och sa att de kanske skulle komma tillbaka senare. Eva stängde och låste dörren efter sig.

Hon gick ut i köket, där ett filpaket som stod på bordet hade börjat osa. Hon luktade ner i mynningen av paketet och ryggade tillbaka av stanken, hällde ut den i vasken, tryckte ihop paketet och slängde i soppåsen. I skåpet bakom sophinken stod en tom flaska Long John. Hon tog upp den och snurrade på den för att försäkra sig om att den var urdrucken, trots att hon inte kunde minnas att hon ställt flaskan där.
”Tjena Eva”, hördes en röst från halsen och Eva blev så överraskad att hon tappade flaskan i golvet. Hon tog upp flaskhalsen och vände sig långsamt om mot dörrhålet. Där stod en fet karl i kalsonger och kliade sig bakom huvudet.
”Inte ska du skära i mig”, sa han. Eva granskade mannen uppifrån och ned. ”Jag lånar muggen här, sen går jag. Inga problem,” sa han och satte upp händerna över huvudet och skrattade tills han började hosta. Eva sänkte flaskhalsen utan att säga något, plocka upp resten av flaskan från golvet och kastade i soppåsen.

När mannen hade spolat gick han in i sovrummet och klädde på sig. Eva stod kvar i köket och tittade ut genom fönstret.
”Hejdå Eva, vi kanske ses igen”, hon tittade bara på honom och lät honom hitta ut ur lägenheten själv.

Inne i badrummet plockade hon upp fimpen hon kastat i badkaret, tände den igen och klädde samtidigt på sig samma kläder hon hade igår, tog på jackan, skorna och gick ut. Det var kallt ute och vantarna var trasiga. Hon tittade på den stora klockan och småsprang för att hinna med tunnelbanan till Högdalen.

Eva letade upp kassan där den trevliga unga killen satt. Hon rotade fram jämna pengar, tog flaskan under armen och gick ut från Systemet, ställde sig i ett hörn bakom ett hus och skruvade upp kapsylen. Första klunken var gudomlig, Eva blev varm i hela kroppen. Nu gjorde det inte lika mycket att vantarna var trasiga. Hon tog två klunkar till, skruvade på kapsylen och gick bort mot tunnelbanan igen. Vid spärren satt istället för en person, en skylt att komma ihåg vilken tid man passerade spärren. Det var enklare att resa på det sättet, tänkte Eva och gick snabbt fram mot perrongen.

Efter att ha ätit en portion stekta bacon och makaroner tittade Eva ut genom fönstret och såg snön falla mot marken. Telefonen ringde och Eva letade efter telefonen tills den hade slutat ringa. Då hittade hon den under sängen. Missat samtal från Sussie hann hon se innan ett sms ramlade in.

”måste prata kom till riskornet.sussie”

Eva klädde på sig igen, stoppade flaskan i en skrynklig plastkasse och gick mot tunnelbanan, tog gröna linjen till Skanstull och drack en kapsyl ur kassen vid vartannat stopp.

Dörren till restaurangen var lika trög som vanligt. Eva sparkade mot husväggen för att få bort den värsta snön från skorna, drog igen dörren efter sig och fick syn på Håkan och Conny som satt precis innanför dörren med varsin öl i nävarna. Bakom disken stod ägarinnan och pratade med en kund som bad om att få sin ryggsäck tillbaka.
”Du får den när du kan betala”, sa hon och ställde ryggsäcken på golvet bakom disken.
”Jag ska fan fixa pengar,” svarade han och stormade ut ur restaurangen utan att stänga dörren. Conny drog till den och svor.

”Hej Sussie!”, sa Eva när hon fick syn på Sussie inklämd i ett hörn längst in. ”Hur är det?”
”Det är för jävligt. Jävla Johnny. Han är fan inte klok. Han kan fara åt helvete.” Eva vände sig mot ägarinnan och bad om en öl, såg hur Håkan och Conny tittade mot dem och skrattade.
”Håll käften!”, skrek Eva och vände sig mot Sussie. ”Du måste kasta ut honom. Nu!”
”Om det vore så lätt, skulle jag gjort det för länge sen”, sa Sussie.

Mannen som lämnat sin ryggsäck som pant bakom disken, kom in i restaurangen, betalade sin nota och gick därifrån med väskan i handen. Eva fick sin öl och tog en klunk och blundade.
”Såg du mig med någon fet karl igår?” frågade hon försiktigt. Sussie skrattade och hade svårt att sluta.
”Anders. Du tog med dig Anders hem”, sa hon och fortsatte skratta. Eva tittade ut genom fönstret.
”Anders”, sa hon. ”Vem är det?” Sussie nickade bort mot Håkan och Conny.
”Han har blivit utstött från deras gäng”, sa Sussie och fortsatte skratta.
”Oh herregud”, sa Eva och sänkte sig ned mot bordet.

Fem öl och några timmar senare, betalade Eva och Sussie och gick åt varsitt håll. De kramade om varandra.
”Släng ut honom”, skrek Eva och fortsatte ner för trappan mot tunnelbanan, tog fram flaskan och drack lite medan hon väntade på att kunna följa efter någon genom spärren.

Eva vaknade av att någon knuffade på henne. Den automatiska rösten ropade ut ”Nästa Bandhagen” och hon tittade upp och kisade mot två ordningsvakter som bad henne resa sig upp.
”För i helvete”, sa hon. ”Låt mig va i fred, jag är snart hemma. Jag lovar att gå och lägga mig”.
”Nej, du ska av här. Du ska bli omhändertagen enligt LOB”, sa den ena killen och den andra höll med.
”Ni och era jävla förkortningar”, mumlade Eva. ”Ni är bara bittra över att ni inte kunde bli poliser”.
”Och du är bara bitter över att du…”, började den ena killen med den andra avbröt honom.
”Säg det inte”.
”Bitter över att jag… vadå?”, sa Eva samtidigt som hon släpades ut från tåget. De andra passagerarna tittade med avsmak på henne.

När ordningsvakterna släpat ner Eva utanför spärrarna stod två poliser och väntade. Eva satte sig i deras bil och fick åka med till polisstationen för att gå och lägga sig där.

Linda Wallin