SU#1: Förnekelse

Författare Björn Velander

Mejl: bjorn.velander@gmail.com

Förnekelse

"Ja det är ju skönt efteråt i alla fall." suckade han och drog på sig tröjan.

"Verkligen, och hon driver oss rätt hårt på de här passen"
"Det kan man ju lugnt säga, ska bli skönt att komma hem bara sitta framför tvn.
"Fan Kent det verkar ju som om du har det lika illa hemma, jag såg dig i helgen du var ute och slet i trädgården. Har hon sån pli på dig därhemma?"
"Du vet hur det är Olle, man är stor i orden när man är här på friskis men sen när man kommer hem så är det bara 'Ja älskling' som gäller."
Olle skrattade bara till svar och stängde skåpdörren.
"Så du var förbi mitt i helgen?" frågade Kent.
"Jo frugan och jag var ute på långpromenad med hunden."
"På ditt initiativ?"
"Nej jag blev beordrad ut i kylan." sa Olle och skakade på huvudet.
"Där ser man vem som bär byxorna hemma hos er." sa Kent skrattande och sköt upp dörren. Han slängde upp ryggsäcken på axeln medan han gick uppför rampen mot entrén. Det kändes i låren att det hade varit ett hårt pass.

"Jo men jag hade ju i alla fall frugan med mig ut. Jag såg inte Lena i trädgården."
"Nej det är inget som någonsin har roat henne. Jag däremot kan tycka det är rätt skönt att gå där ute och klippa och dona. Speciellt nu inför vintern. Lite mer slit då, klippte ner häcken och tog gräset för sista gången. Lyckades gräva upp rabarbern också. Skönt att ha det gjort. Lena var inte ens hemma."
"Jaså det är så pass, själv drar jag mig i det längsta för att gå ut i trädgården. Då sitter jag heller framför tvn med en kall öl."
"Jo det märker jag!" sa Kent med ett skratt och klappade honom på magen.
"Vad fan är det för påhopp? Vet du inte om att man ska ha respekt för de äldre?"
"Respekt för äldre har jag men för dig? Så mycket äldre är du inte att det förtjänar min respekt."
Olle skrattade "Men det var länge sen man såg Lena nu."
"Jo det nya jobbet kräver en hel del, hon har varit iväg på teambuildning och utbildningar hit och dit. Och nu i helgen var hon iväg till Ullared med sin syster."
"Då förstår jag att du höll dig i trädgården." sa Olle och klappade honom på axeln.
"Ja där sätter jag inte min fot igen. Där drar till och med jag gränsen."
"Ja fy fan." sa Olle när de gick ut genom entrén mot det ihållande regnet. "Vi ses på onsdag." sa han när de skiljdes utanför dörren.
"Jajjamen!" sa Kent när han drog upp blixtlåset i jackan för att få lite skydd mot regnet.

Kent drog ner huvudet mellan axlarna medan han skyndade mot bilen. Han kastade in ryggsäcken på passagerarsätet och lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Det var så skönt att sitta där. Höra hur regnet föll mot biltaket. Han önskade nästan att han kunde sitta där för alltid. Men det dröjde inte länge förrän den sena oktoberkylan började krypa innanför jackan på honom och han startade bilen.
Den korta sträckan till hemmet gick fort. Hade det inte varit för att han kom direkt från jobbet så hade han kunnat gå. Han stannade utanför garaget och slog av motorn. Hemmet var mörkt och stilla. Bara lampan med rörelsevakt på uppfarten lyste. Ljuset spreds i vattendropparna på vindrutan som stjärnor.

Han tog med sig väskan och gick ur bilen. Tänkte att han måst leta fram kabeln till motorvärmaren, det hade börjat bli frost på nätterna nu. Han låste upp dörren och gick in. Köksklockan tickade i köket. Han tog av sig skorna, ställde dem prydligt bredvid de leriga stövlarna han hade använt i helgen. Han kunde fortfarande känna i ryggen att han hade grävt upp rabarbern. Den hade växt utom all kontroll i många år. Rötterna satt hårt och djupt. Hade tagit större delen av lördagen att gräva sig ner. Till slut hade han ändå fått kapa dem. Han kunde ju inte gräva hur djupt som helst och så hade det börjat regna. Han hängde upp handduken på tork i badrummet. Resten landade i tvättkorgen. I köket tog han ett par smörgåsar. Bredde smör och leverpastej på. Sjönk ner på samma stol vid köksbordet som han alltid satt vid.
Allt var så tyst. Bara klockan som tickade. Han tuggade sin smörgås i takt till klockan. Till slut reste han sig för att ta ett glas ur skåpet och då såg han att det fanns ett meddelande på telefonsvararen. Han tryckte på knappen och ett pip bröt tystnaden. "Ja hej det var Ann-Britt från AF här. Jag ringer angående att Lena inte har kommit in idag och hon har inte sjukanmält sig. Lena du kan ju höra av dig när du hör detta. Hej så länge." Ett pip till sen var det tyst igen.
Kent ställde ner glaset på bänken. Han gick tillbaka till badrummet där skurspannen stod sen i lördags. Han fyllde den med varmt vatten och grön såpa. Han tog moppen och en trasa och gick in i vardagsrummet.
Noggrant torkade han av hyllan som hängde på väggen. Han moppade golvet och ordnade till prydnadssakerna på hyllplanen. Han slog ut skurvattnet i toaletten. Moppen fick stå i duschkabinen och torka.
Han gick ut i köket. Tog glaset han hade ställt ifrån sig på bänken och gick till kylen där han slog upp ett glas mjölk och svepte det i ett enda drag. Han fyllde glaset ännu en gång och gick och satte sig vid bordet igen.

Han såg in i vardagsrummet där golvet höll på att torka. Såg som i en film hur de hade bråkat. Om att de aldrig gjorde något tillsammans nuförtiden. Hur hon trodde att hans eviga trädgårdsskötsel var ett sätt för honom att dölja sitt dåliga samvete över att han hittat en annan. Han som bedyrade att han älskade sin fru.
Till slut hade det hänt. Han hade försökt dra henne till sig men hon slet sig loss. Då trampade hon på hans fot och snubblade. Föll baklänges. Slog bakhuvudet i hyllan och sen slog hon hårt i parketten. Han kunde ännu höra dunsen när huvudet mötte det hårda träet. Sen kom blodet.
Han försökte få liv i henne. Började desperat ge henne konstgjord andning. Men till ingen nytta. Ingen puls. Ingen andning. Det var då det slog honom. Ingen skulle tro på vad som hade hänt. Det skulle bli fängelse, om inte så skulle alla prata om det, ingen skulle tro honom. Han hade förtvivlat satt sig ner i soffan.
"Hur kan du tro att jag träffat någon annan?" frågade han sin döda fru med tårarna rinnande. Hur länge han satt där i soffan vet han inte.
Så var det som om något hade tagit över. Som en brytare som slagits till. Han gick och tog på sig sin jacka och stövlarna. Han gick ut och hämtade presenningen i garaget. Han gick fort in i huset och rullade in sin fru i den. Sin älskade fru som han varit gift med i 18år. Som han trodde han skulle bli gammal med. Henne drog han försiktigt över golvet mot altandörren. Han höll i huvudändan så att hon inte skulle slå i huvudet när han drog ner henne för steget ut på altanen. I trädgården var det mörkt nu. Det hade börjat regna under eftermiddagen och det var därför han hade slutat gräva och gått in. Det var därför han nu drog sin fru genom det våta gräset mot hörnet i trädgården där rabarbern hade vuxit. Det regnade fortfarande. Han förbannade regnet medan han snabbt lade ner sin fru, sin älskade Lena, i gropen. Han tog spaden som stod ner stucken i jordhögen bredvid hålet. När han hade fyllt igen gropen så gick han in igen. Tog en lång dusch och tog sen fram skurspannen och började skura vardagsrummet.

Allt det såg han där han satt vid köksbordet och mjölken sakta blev allt varmare. Han visste precis vad han var tvungen att göra. Han reste sig och gick bort till telefonen.
Han tog den och satte sig på köksstolen igen. Sen slog han numret. 11414.
"Hej" började han "Mitt namn är Kent Andersson och jag vill anmäla mig fru försvunnen."

Epilogen. Det jag hörde i omklädningsrummet var det första stycket fram till att de går ut ur omklädningsrummet. Det var två herrar i 45års åldern, den ena, Olle, något rund och Kent en ganska vältränad man. Brukar se dem där och höra hur de pratar med varandra. Men inte kunde jag då tro att Kent skulle ha grävt ner sin fru i trädgården. Tror jag kommer se lite annorlunda på honom hädanefter. Måste ju säga att namnen är ändrade.