SU#1: Kavajmannen

Författare: Linda Wallin

Nadya lyfte upp ölflaskan från kanten på handfatet, tog en klunk och tittade en sista gång i spegeln innan hon gick ut från badrummet, ut i korridoren och fram till bordet i köket där Kenny satt och väntade på henne. Han pratade inte med någon annan trots att hon tagit tid på sig och varit borta ett tag. Hon slog sig ned mitt emot honom och han ryckte till och såg på henne. Hon log och la fram sin handflata mot honom. ”Kolla vad jag hittade”, hon visade upp en kondom och han tittade åt ett annat håll utan att varken le, skratta eller kommentera. Hon suckade och stoppade ner kondomen i väskan. ”Jag måste säga en sak”, sa Kenny när musiken tystade och en ny låt började ljuda i högtalarna och Nadya sken upp ”Vänta! Jag älskar den här låten… Work all night and I drink a rum. Förlåt, du ville säga något.” Kenny tog ett djupt andetag och blundade en stund. ”Nadya, jag…” konstpaus. ”Jag har känslor för dig”. Nadya vred sig på stolen och tittade ner i flaskan, tog några klunkar i ett svep, reste sig upp och gick därifrån.

”Tja! Du ser inte så munter ut” hörde hon en obekant röst säga bakom henne. Hon vände sig om med ett leende ”Titta, jag kan le!”, svarade hon och tog emot en cigarett som han sträckte fram mot henne. ”Precis vad jag behövde”. Hon fick eld och drog i sig ett bloss, och blåste ut den över räcket på balkongen. Han hette David, killen med skimrande kavaj och tillrättalagt hår. En kille hon sällan träffade i såna här sammanhang. Han verkade mogen jämfört med de pojkspoliga växtvärkande odimensionerade kropparna till nyblivna män hon var van vid från studentkorridoren. ”Var fan har du köpt kavajen?” frågade hon genast. Han skrattade och svarade att han köpt den i en helt vanlig klädbutik i London, där han så klart bodde. Nu var han på besök i stan för att hälsa på en kär gammal vän som bodde på den här korridoren. Nadya kände sig nöjd med att prata med någon som inte levde i studentbubblan och svepte sin öl snabbt. David vände sig om och hällde upp två glas vin nere på golvet och gav Nadya det ena glaset. De skålade och hon tog en klunk ur glaset och tittade in genom fönstret och såg Kenny sitta kvar vid bordet, ensam. Deras blickar möttes och Nadya tittade ner i golvet.

David följde efter Nadya när hon gick in och han stängde dörren efter dem. ”Kom igen, Kenny, nu drar vi till Kåren”, skrek hon och drog tag i hans arm. Han följde uppfordrande med henne och de gick ut i korridoren för att ta på sig skor och jackor. David och hans vän klädde också på sig och gick tillsammans med dem på vägen till Kåren. Nadya skrattade och flamsade med sina nyfunna vänner. Kenny sa ingenting. ”Work all night and I drink a rum”, sjöng Nadya och höll David i armkrok. Han såg nöjd ut och sneglade på Kenny. ”Alltså herregud, jag har inte presenterat er för varandra”, skrek Nadya och tryckte dem mot varandra. Kenny nickade med huvudet och gick snabbt undan. Nadya skrattade.

I kön började David och hans vän prata med två tjejer som stod framför dem. ”Nadya, jag går hem nu. Du har ju hittat din kille för kvällen”, sa Kenny med sina händer istoppade i den blå täckjackans varma fickor. ”Kenny, du ska hitta en tjej. En tjej som passar dig. Inte en tjej som super sig full varannan kväll och inte blivit rumsren än. Jag passar inte dig. Ge det en chans. Kom med, stanna en halvtimme och sen kan du gå hem.” Han drog en djup suck och stannade kvar i kön.

Nadya intog dansgolvet, Kenny intog ett hörn. Han hade köpt en billig öl i baren och stod lutad mot en högtalare, såg ut över golvet och såg en tjej närma sig honom. Han försökte titta åt ett annat håll, men tjejen kom ändå fram till honom. Hon sträckte fram sin ölflaska och skålade. Han skålade nonchalant tillbaka och såg en pin på hennes tröja. En pin med Robert Smith på. Han blev genast intresserad och de gick raskt och satte sig i en soffa.

På den inhägnade gården utanför Kåren stod Nadya med David och hans vän och rökte en cigarett. En tom flaska rullade långsamt in i hennes fot och hon sparkade till den. Flaskan snurrade och for rakt mot en kille som stod några trappsteg nedanför. David skrek högt och killen duckade, flaskan smällde in i väggen bakom honom. Han spärrade sina mörka ögon in i Nadya och sa ”där hade du tur”. Hon började skaka och David höll om henne, tog med henne in och ledde henne förbi Kenny, som såg dem i ögonvrån, mot utgången.

Nadya snubblade i trappan på vägen ut ur lokalen, ramlade och slog i sitt knä. Hon började gråta och skakade ännu mer. David lyfte upp henne och suckade. Han slog henne lite löst med handflatan på kinden då han såg att hon nästan höll på att somna. Utan att reagera fortsatte hon att blunda och nynnade ”daylight come and me wanna go home”. David släpade hennes lealösa kropp över asfalten och över gräset, släppte henne vid ett buskage och såg sig omkring. ”Det är inte värt det”, sa han och gick tillbaka till Kåren.

Kenny såg när David kom in i lokalen igen. Robert Smith-tjejen i soffan frågade varför han var så stirrig och oavslappnad. Han svarade inte. ”Skulle du vilja göra mig en tjänst?” frågade han efter en stund. Hon vickade på huvudet och log. ”Kan du gå in på tjejtoaletten och fråga om det finns en Nadya där inne?”. Tjejen rynkade ögonbrynen, tittade på sitt ciderglas och kastade cidern i ansiktet på honom och gick därifrån. Han reste sig och gick fram mot tjejtoaletten och försökte kika in genom dörren som stod halvt på glänt. ”Ge fan i damernas” sa en tjej där inne och ryckte igen dörren. Han ryggade tillbaka av vinddraget och svepte igenom den stora folkmassan vid utgången och tog på sig jackan när han kom ut och suckade med ett rykande andetag.

Med ett ryck vaknade Kenny svettig i sängen. Han hade en mördad kvinna fastetsad på näthinnan. ”Nadya!” utbrast han och kastade sig ur sängen, klädde på sig sina kläder och sprang ut genom dörren. Han sprang över gatan, genom parken, över fältet, sneddade över trädgårdar och över asfalten utanför Kåren. Han stannade för att hämta andan och såg sig omkring. Det var fortfarande mörkt ute. Kåren hade stängt och inte en människa syntes till. Bilden av den mördade kvinnan dök upp framför hans ögon igen. Hon låg bakom en buske. Kenny försökte se om han kunde se någon buske och såg en stor buske en bit därifrån. Han sprang dit, sprang runt busken ett varv utan att se någon. Han sprang till nästa buske utan att se någon. ”NADYA!!” skrek han. Några fåglar for upp från ytterligare en buske. Han sprang dit och såg ett par skor. Han saktade in och förberedde sig på att hans mardröm var sann. ”Nadya?” sa han när han närmade sig skorna. Det var Nadya. Hon hade bara ena ärmen på sin jacka på sig och den andra låg bar. Hennes kropp var kall. Hon andades. Han tog upp sin telefon och ringde 112. ”Älskade Nadya”, sa han och plockade upp henne i sin famn, tog av sig sin täckjacka och stoppade den runt henne. Med hennes arma kropp i knäet väntade han tålmodigt tills ambulansen kom.

”Daylight come and me wanna go home” sjöng Kenny och Nadya öppnade långsamt sina ögon. ”Var är jag?” frågade hon förvirrat och såg sig omkring i rummet. ”Du är på sjukhuset, Nadya. Läkaren sa att du har blivit drogad”. Nadya slöt sina ögon, tog tag i Kennys hand och somnade om. Kenny log och lät handen vara kvar i hennes hand tills hon vaknade nästa gång.

Epilog

Den här berättelsen bygger på ett telefonsamtal som jag hörde när jag stod i kön på Ica en söndag. En kille ringde upp sin vän och berättade att hans flickvän blivit drogad på Berns kvällen innan. Tjejen stod utanför butiken och skakade. Istället för att skriva berättelsen utifrån två innerstadsbor i Stockholm har jag utgått från en skum kille jag träffade på en studentkorridorfest för flera år sen. En kille som jag senare fick veta, hade ett rykte om sig att droga tjejer. Hans kavaj var verkligen inte snygg.