SU#2: Ella och Pascal

Ella och Pascal

av Linda Wallin

Alla rop, alla skrik. Allt blev tyst i Ellas huvud. Kullerstenen fläckades av flagor av metall, flagor av plast, skimrande bitar som gav solkatter på den grå muren bakom. Hon höll andan, blundade, kände tårarna bränna bakom ögonen. När hon tittade igen, hade ingenting annat förändrats mer än att fler människor kommit fram för att se eller hjälpa. Hon hörde sig själv skrika och tårarna vätte ner hela hennes ansikte. Hon rev sig i håret av förtvivlan. ”Det var bara en kyss”. Tiden har stannat.

Samma dag började med en stråle av solsken mot det vita lakanet i sängen. Ella kisade när hon såg ut över takåsarna från fönstret. Två duvor satt bredvid varandra och spanade mot gatan nedanför. Himlen var ljusblå och endast vita tjocka streck från flygplan som ritat kryss till och från Charles de Gaulle. Med händerna mot fönsterbrädet stod hon leende och tog ett djupt andetag, vände sig om mot sängen och såg Pascals rufsiga bruna hår sticka upp under täcket. Han rörde långsamt sina ben och plockade bort täcket, klappade med handen på platsen hon legat på alldeles innan. ”Kom tillbaka”, sa han med en hes stämma som han snabbt harklade bort. Hon lade sig tillrätta i sängen och gav honom en kyss på kinden. Hon tog hans hand i sin och smekte den. Svarta siffror uppenbarade sig en efter en och hon läste de högt för honom. ”Vad är det här?” frågade hon och han tog tag i en kudde och kastade på henne. De kysstes en stund tills Pascal ryckte bort sina läppar från henne och utbrast ”vi äter frukost i Belleville!” Ella låg kvar i sängen medan Pascal klev in i badrummet och satte på duschkranen. Hon tog sig bort mot sängbordet och sneglade på sin mobil, fingrade på den en stund innan hon tog upp den. Vattnet stängdes av i badrummet och hon lade snabbt tillbaka telefonen på bordet och steg ur sängen.

Den svarta hjälmen var trång, men hon fick på sig den ändå. Pascal startade vespan och satte på sig hjälmen utan att knäppa den som vanligt. De åkte förbi ett patisserie på Rue de Belleville och köpte croissanter och kaffe, som Ella höll i båda sina händer på färden mot Bellevilleparken.

”Ska vi sitta här vid vattnet”, sa Pascal och satte sig ner innan Ella ens hunnit svara. Hon sa ingenting, vände sitt ansikte från honom och kände en tår som kröp fram i ögonvrån. Han la sin hand på hennes ben och ryckte till sig den bruna påsen med croissanterna. Hon torkade bort sin tår och stoppade ner sin hand i påsen och började äta. ”Pascal…”, började hon men blev avbruten av hans telefon som ringde. Han reste sig upp från gräset och gick bort mot vattnet när han pratade. En vindpust virvlade upp skräp från marken och hon hörde ingenting av hans telefonsamtal. Han skrattade, det kunde hon se. När han skrattade böjde han sig alltid framåt och höll sig för magen. Hon flinade till och skruvade på ringen som satt på hennes vänstra ringfinger.

Han gick tillbaka mot henne och satte sig ner och stoppade ner telefonen i framfickan på byxorna. ”Du ville säga något”, sa han. Hon stirrade rakt fram och samlade mod. ”Pascal”, började hon igen. Hon tog ett djupt andetag och räddades av ett sms som pep till i sin mobil. ”Tack för senast! Hoppas vi ses snart igen! /Michel” Hon satte kaffet i halsen och började hosta, såg sig omkring och tappade telefonen och när Pascal plockade upp den hann han se sms:et innan skärmen släcktes. ”Vad är det här? Vem är Michel?” Ella satte händerna för ansiktet och försökte hindra tårarna, men de började sippra över kanterna. Flera gånger tog hon sats för att hitta på en förlåtlig förklaring, men hon kunde inte se honom i ögonen och ljuga. Det enda hon fick fram var ”Jag älskar dig” och efteråt kände hon sig fånig. Pascal uppmärksammade tårarna som tog med sig svart mascara från ögonfransarna och bildade små kanaler på kinderna. ”Du älskar mig?” svarade han och tog tag i Ellas mobiltelefon, började leta efter fler sms från Michel ”det finns inga fler”, sa han för sig själv. ”Vi har inte legat med varandra…” Pascal suckade. Han tog upp sina sandaler från marken och satte hjälmen på huvudet. ”Vad gjorde ni då?” 

”Vänta!” skrek Ella och plockade ihop sina saker, trädde på sig skorna och knäppte alla spännen. Pascal blev mindre för varje steg han tog. Hon gick efter utan att rusa, fortsatte be honom stanna. Han vände sig inte om, gick ner för trapporna och Ella såg honom inte längre. Trafiken på den breda vägen hade precis fått grönt ljus och det var omöjligt att hitta en lucka att rusa över. Hon väntade stressat och trummade med ena handen mot sitt lår. När gatan var tom hastade hon över, ner för trappan där Pascal sprungit ner. På sista trappsteget såg hon Pascal som satte sig på sin vespa och började åka. Hon sprang ut i gatan, viftade med armarna. Ett högt ljud bakom henne alarmerade i hennes huvud. En lastbil svängde ut för att inte köra på henne, men åkte istället rakt in i Pascal. Hon sprang fram till honom direkt, föll ned på knä och lutade sig över mannen hon älskade mer än någon annan.

Alla rop, alla skrik. Allt blev tyst i Ellas huvud. Hon hörde sig själv skrika och tårarna vätte ner hela hennes ansikte. Hon rev sig i håret av förtvivlan. ”Det var bara en kyss”.

"Det gör ont." Pascals ögon stängdes och Ella fick aldrig mer se dem igen.

Epilog

Det här musikstycket är så sorgligt att det inte går att skriva något annat än en sorglig berättelse till det. Självklart måste det utspela sig i Paris och det är den första delen av texten, alltså det som avslutar texten, som är bilden jag får upp i mitt huvud, att här har en olycka precis skett och inga ljud från miljön hörs, trots att människor är förtvivlade.