SU#2: Tyst och stilla

Tyst och stilla

Jag slår av motorn och blir bara sittande där. I bilen, på parkeringen. I mörkret. Asfalten är svart och regnblank runt mig men regnet slutade för någon timme sen.

Jag andas ut. Det är så tyst. Runt mig på parkeringen står bilarna tysta och tomma. Det ser ut som hela världen sover. Det är så skönt att bara sitta där. Blundar och känner hur jag slappnar av. Det känns nästan som att om jag somnar nu så kommer jag vakna härligt utvilad. Men jag öppnar ögonen igen. Vill inte somna. Inte i bilen. Definitivt inte i förarsätet. Jag har en tro att om jag somnar där när bilen står still så ökar chansen att jag ska somna när jag är ute och kör också. Men det är något med ljudet i en tyst stillastående bil som gör mig lugn.

En katt smyger sig sakta fram över den tysta parkeringen. Försiktigt undviker den vattenpölarna. Smyger in under en bil där det är torrt. Sätter sig och spanar ut i mörkret. Sträcker ut ena bakbenet och börjar tvätta det. Stanna med jämna mellanrum upp och spetsar öronen efter något ljud. Fortsätter sen försiktigt slicka sig ren.

Jag flyttar lite på mig i sätet och genast vänder den ögonen mot mig. Avbryter sig mitt i en rörelse och skyndar på tysta tassar in i skuggorna. Jag kan inte se den längre men jag är ganska säker på att den har koll på mig. 

Lägenheterna är mörklagda. Som om hela världen bara försvunnit utan att säga något. En känsla av ensamhet kryper sig närmare. Tänker på att där inne, tre trappor upp, har jag mitt hem. En tyst liten etta precis lika dan som alla de andra ettorna i huset. Precis som bilen är den tyst. Men det är en annan sorts tystnad. Mer kvävande. Inte alls så avslappnande. När jag tänker på lägenheten så hör jag ljudet från grannar som spolar, en annan som nyser eller grannarna i lägenheten intill som bråkar. Ibland undrar jag om det inte vore bättre att leta efter en villa. Kanske skulle jag få samma tystnad där som i bilen. Den enda plats jag kan minnas att jag har känt så här är i farmors kök. Det var skönt att bara sitta där om kvällen och se ut. I stort sett som jag gör just nu. Fast bilsätet är skönare att sitta på.

I ögonvrån ser jag polisen glida sakta förbi parkeringen. De ser mig inte. Eller så bry de sig inte om att jag sitter i bilen mitt i natten. Men med tanke på området så är det mer troligt att de inte såg mig. Annars skulle de nog kolla vad som pågick. Jag hör bara ljudet av däcken mot asfalten när de försvinner iväg.

Jag funderar en över vad det var som förde mig hit. Och vilka val hade jag kunnat göra annorlunda och ändå suttit här. Kanske hade en endaste liten förändring av mitt förflutna ändrat allt men jag har svårt att se att det skulle göra någon skillnad om jag tog ost eller korv på smörgåsen till frukosten den där dagen när jag fick veta att min dåvarande sambo hittat en annan. Kanske hade en så simpel sak ändrat allt. Då hade jag kanske inte suttit här i bilen mitt i natten på en regnvåt parkering. Kanske hade jag varit gift och haft barn nu. Kanske hade jag varit arbetslös och skuldsatt. Kan verkligen pålägget ha så stor betydelse? Och hur ska man veta vilket som är vilket? Leder ost alltid till dåliga besked? Samtidigt har ju inte det gjort att mitt liv har blivit miserabelt direkt. Det är bara inte vad jag hade väntat mig att det skulle vara just då.

Jag ska just öppna dörren när jag ser ett par komma gående längs trottoaren. Stannar upp i min rörelse för att de inte ska se mig. Vill inte att de ska lägga märke till mig. Vill inte att de ska börja undra vem jag är och varför jag går ut ur en mörk bil mitt i natten. Även om konstigare saker måste ha hänt dem. De ser inte ens åt mitt håll. Och varför skulle de? De går förbi en parkeringsplats full med tomma bilar. I alla fall är det så de uppfattar det. Även om det ser ut som om de knappt är medvetna om parkeringen överhuvudtaget där de går tätt tillsammans. När de försvunnit utom synhåll öppnar jag försiktigt bildörren och kliver ut. Det är varmare än jag trodde ute.

Epilog: Låten jag valde var Magic theatre av Kula shaker. Den fick mig att känna den där känslan som kommer över mig när jag sitter där på parkeringen i bilen. Trött och kylan börjar krypa innanför jackan. Den låten har något av en Twin Peaks känsla. En känsla av overklighet som jag ibland kan känna när jag sitter i bilen och ser personer eller djur gå förbi utan att veta att jag är där. Som om jag inte finns. 

Författare: Björn Velander