SU #12: Liket

Liket av "Augusta Thur"

Det var Svalan, Nattis, Gurra och jag. Solen stod högt på himlen, vi hängde vid kiosken och var uttråkade. Det var en vanlig vardag, fastän sommarlov. Gurra som alltid var lyckligt lottad med en plånbok full med tiokronorssedlar, stod vid glasskartan och drömde sig bort. Svalan hade fått tag på en bruten kvist som han fäktades med. Nattis och jag satt tysta under ett parasoll och blickade oavbrutet ut i tomma intet. Två äldre herrar dök upp, varav den ena köpte en dosa snus och en dagstidning – samt den andra kröp in under markisen så att solen inte skulle bränna hans bleka anlete. Gurra svor vilket ledde till att en av gubbarna reagerade starkt, Svalan slängde därmed den brutna kvisten på marken och gick med bestämda steg fram till dem.
” Hej, han skulle ju köpa glass!”
” Ja, jag stod före er i kön..” sa Gurra surmulet.
” Du tycktes inte ha bestämt dig..”
” Lugna ner er pojkar..” den assisterande tanten i kiosken stack fram sitt ansikte och stirrade irriterat på oss ungar. Herrarna tittade på varandra. Därefter följde en djup suck och en klagan om dagens ungdom.
Gurra fick slutligen en glass, men inte den han hade spanat in på glasskartan. Utbudet var fattigt, glassen hade gått åt och det var i slutet av veckan. Svalan klagade på att kioskbiträdet hade missat att tyliggöra det. Tanten drog hetsigt igen luckan och försvann bakom skyltningen av läskburkar, godispåsar och tobak. En stund senare dök hon upp med cigarett i munnen.
” Ni ungar bara hänger här kring kiosken hela dagarna” hon drog tag i en av plaststolarna och satte sig under markisen.
Hon fortsatte.
” Ni borde cykla upp till badet, det är ju varmt som satan”
” Det kostar pengar” sa Nattis visst.
Kioskbiträdet flinade, hennes cerisa läppstift hade gjort sig tillkänna på cigaretten. Det försmädliga leendet var inte särskilt vackert då hennes tänder skiftade i en gul-gråaktig ton. Nagellacket flagnade, hon bet nervöst på tummen.
” Kan ni inte cykla till Dunåfors? Det kostar bara energi”
Det förslaget kom som en blixt från en klar himmel.
Vi ungar skyndade oss leta upp våra cyklar. Men innan dess bestämde vi att var och en fick packa sina förnödenheter. Nattis ryggsäck fylldes med frukt och plåster, Svalan tog med sig serietidningar, Gurra packade ner badbyxor samt en cykelpump och jag allt möjligt nödvändigt.

Det drog in moln på himlen. Svalans cykel hade fått punka efter några kilometer. Vi hade sjunkit ner i ett dike långt ute på den östgötska vischan. Svalan svor förbaskat och sparkade några gånger på bikens bakre däck, cykeln låg slängd i diket. Ett gäng hästar gick i hagen intill, Gurra skrattade så att det krampade i magen när en av springarna passade på bajsa medans den åt. Nattis log försiktigt men reste sig skyndsamt och sa till oss andra att vi fick gå resten av vägen. Men det skulle förvisso ta tid. Dunåfors förefanns en mil därifrån och vi alla hade korta ben.

Tre timmar senare hade vi återigen sjunkit ner på en plats, den här gången intill badplatsen. På vägen dit hade Gurra dragit Nattis i flätan flera gånger och retat Svalan för att hans cyklar alltid varit av en sämre sort. Jag hade blivit påhoppad för min överviktig, men svarat honom med att hans dumhet var större. Därefter hade Gurra varit tyst tills vi kom fram till Dunåfors.

Det var sen eftermidddag och folk packade ihop för hemfärd. Solen hade gömt sig bakom molnen och Nattis klagade på att hon frös.

När vi nu väl var där, så ville ingen av oss bada. Pojkarna spanade in några som fiskade intill kraftanläggningen en bit bort. De bestämde sig för att gå dit och gick längs med sandbanken. Varken Nattis eller jag var på humör, båda var trötta och törstiga och det fanns ingen kiosk i närheten. Vi kom överens om att Nattis fick vakta våra väskor och jag fick gå efter något drickbart. I närheten av badplatsen låg det ett gäng kolonistugor. Jag hoppades att någon snäll stugägare kunde ge oss en slurk med vatten eller saft.
Det susade i träden och jag närmade mig husen, men inga människor syntes till. Jag fortsatte förbi koloniområdet, in på en skogsväg och gick ytterliggare några kilometer tills jag tänkte ge upp. Men då fick jag syn på en igenvuxen trädgård, en ruffigt, mossigt staket och ett nästintill fallfärdigt hus med vitaknutar. Jag steg in på tomten och började se mig omkring. Huset var olåst, obebott och nedgånget. Gamla trasiga köksgardiner som dammade i sommarvärmen, ur golvet i det stora rummet hade naturen brutit sig in underifrån. Ett av fönstren var trasigt, ljuset som reflekterades i skärvorna på fönsterbläcket återkastade ljuset i olika mönster. Det luktade damm och jord. Jag öppnade dörren till ett skafferi, där förefanns konserver och diverse inglasade godsaker bland grått smuts. Därefter försökte jag öppna kranen i köket, men det var lättare sagt än gjort. Jag beslöt mig för att gå.
Men när jag vände mig om vid grinden för att stänga, så såg jag att utedasset stod öppet.
Det ljöd oväder på gång. Mörk himmel och urladdning. Jag skyndade mig, trodde jag. Men särskilt brådskande blev jag inte, jag blev kvar där tills regnet dragit förbi. Det dundrade och blixtrade i över en timme. Slutligen kunde jag bege mig tillbaka till badplatsen.

När jag återvände var det alldeles tyst nere vid bryggan. Ingen av de andra syntes till. Jag gick runt bland kolonistugorna. Det dröjde en stund innan Gurra kom springandes längs med grusgången.
” KOM KOM, VI HAR HITTAT EN DÖD MAN I EN BIL..”

Snart stod vi alla fyra och blickade in i en grön Volvo. Vid ratten satt en äldre man livlös med huvudet mot rutan, ögonen stirrade stint ut i tomma intet. I baksätet fanns mannens fiskeredskap, en termos samt en jacka. Bilen stod parkerad invid ingången till en av stugorna. När ovädret drog över Dunåfors hade de sökt skydd på en av verandorna, de män som fiskade nere vid kraftverket hade sprungit till sina bilar, berättade Svalan – men den här mannen var inte en av dom. Dock var det på verandan där bilen stod parkerad som de hade suttit och tryckt sig mot varandra tills himlens föreställning upphört att spela. När Nattis hade stått med munnen öppen mot skyn för att släcka törsten drog Gurra fram fyra coca-cola burkar ur sin ryggsäck. Svalan påstod att han hade hört bilen mot gruset och ett bromsgnisslande ljud som om det ljöd när man bromsade med en bil. Men det kunde inte de andra hävda. Hur som helst så satt det ett lik i en bil, och Gurra drog fram en coca-cola burk som han gav mig. Jag var törstig och nervös. Inte långt därefter dök det upp en annan bil med en igenkännande figur. Hon tände en cigarett så fort hon öppnade dörren.

” Ungar, jag har kommit för att hämta er..” hon bet på naglarna.
Inom kort stod hon lutad med ena handen mot rutan på Volvon och gapade.
” Har ni sett ungar? Ett lik! Vad häftigt.Vi måste ta kontakt med polisen”
Sedan tvingade hon in oss i hennes skitiga folkvagn som självfallet luktade tobak och Wunderbaum.
Kioskbiträdet skjutsade hem oss. Under resan hem var vi alla tysta som möss och dagen efter hämtade vi cyklarna, men ingen av oss ville stanna kvar där särskilt länge. Vi uppskattade kioskhänget och därmed resten av lovet förblev vi kändisar kring kiosken. Kvinnan i kiosken återberättade om den döda mannen för varje ny kund som dök upp den sommaren, och för varje gång så lade hon till något extra – något som inte helt var av sanning och självfallet så var det hon som hade gjort fyndet. Men vem mannen var, det fick vi aldrig veta och heller inte dök det upp några löpsedlar eller nyheter som rapporterade om händelsen. Det enda vi minns var en död man i en bil. Liket kom han att kallas för resten av vår umgängestid.