Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


måndag 8 april 2013

SU #12: Tjärnen

När jag var i 12års åldern spenderade vi somrarna på en camping i Blekinge. Den låg precis vid en sjö och det var verkligen en idyll. Det var somrar fulla med bad, fiske och myggbett. Vi var sex barn från olika delar av landet som varje sommar bodde där under sommarlovet. Vi spenderade hela dagarna tillsammans, det var bara när det var dags för mat som vi skildes åt. Det var en sån sommar som man nu bara minns, då himlen alltid var blå och de få molnen som gled fram var som bomullstussar. Men allt förbyttes när en flicka från trakten försvann. Det var en tjej som var 15år gammal och som hade försvunnit från sitt hem några dagar tidigare. Vi kände till henne, hon brukade komma med sina vänner om kvällarna och hålla till vid badplatsen. Några enstaka gånger hade vi pratat med dem och de hade pratat ganska mycket om en liten damm som fanns i skogen en ganska bra bit från campingen. De menade att vi aldrig skulle våga oss dit eftersom det låg en djurkyrkogård på vägen.
När vi hörde att hon var försvunnen så var det i samband med att det skulle gås skallgång i skogen efter henne. Man visste ju att hon brukade vara vid campingen så de hade sin utgångspunkt där.

En morgon när hon varit försvunnen i en vecka kom Robert och sa att han kanske hade en aning om var hon kunde vara. Han menade att hon kunde vara vid den där dammen som de hade pratat om.
”Tänk vilka hjältar vi skulle bli om det var vi som hittade henne!” sa Robert. Jag och Fredrik höll med. Dessutom skulle vi ju få se den där lilla dammen de sa att vi inte vågade gå till.
”Men hur ska vi göra? Vi kan ju inte bara säga att vi ska gå dit, då kommer ju fler försöka ta sig dit.” sa jag.
”Vi anmäler oss som frivilliga till skallgången och när vi är ute i skogen så går vi undan och så går vi genom skogen. Jag har kollat på en karta och jag är ganska säker på var den ligger och det är närmare om vi går genom skogen än om vi följer vägen som går förbi.”
”Men hinner vi dit och hem över dagen?” frågade Fredrik
”Ja det är inga problem,” sa Robert entusiastiskt ”dessutom om vi hittar henne så kan vi ju gå ut till vägen och stoppa en bil. Då får vi garanterat åka med tillbaka sen.”

Så vi bestämde oss för att göra det. Redan nästa morgon så gick vi upp till vandrarhemmet där skallgångskedjan samlades med en varsin ryggsäck med lite mackor och saft. Det hade inte varit några större problem att övertala föräldrarna så att vi skulle få göra det.
Däremot tjejerna som brukade vara med på det mesta var inte så intresserade. Det lockade mer med bad, istället för att försöka hitta någon som hade försvunnit för en vecka sen.
”Antagligen är hon död nu ändå och jag vill inte titta på något lik.” sa Maria.

Det var en fråga vi inte tänkt på. Vi utgick från att hon skulle vara vid liv när vi hittade henne. Men då började vi fundera över det och vi insåg att vi själva, som ansåg oss vara ganska vana vid skogen, antagligen inte skulle klarat så länge. Men det var inte så att utsikten att hitta henne död förtog vår entusiasm. I alla fall sa vi inget om det, men i alla fall jag kände en rädsla sprida sig i mitt inre och när jag tänker tillbaka på det så blev nog blickarna på mina vänner lite mer flackande än vad de brukade vara.
Men vi hade bestämt oss. Så på morgonen när ledarna för skallgången gick genom vilka som skulle söka var så såg vi till att hamna i gruppen som skulle söka närmast åt det håll som vi skulle på. Så att vi obemärkt skulle kunna avvika.
Det var ju en sak att tjejerna visste vad vi skulle göra, att berätta det för de vuxna vore otänkbart. Som sagt, någon kunde ju inse vilken bra idé det var och ta sig dit snabbare och stjäla den hjältestatus vi förväntade oss att få.

Förmiddagen gick och när det var dags för lunch så kom det ut personer med mackor till oss. Det var vi glada för eftersom att vi kunde spara vår matsäck till senare på dagen.
När det var dags att återuppta sökandet så drog vi oss lite åt sidan. Det var lite stökigt och stojigt så vi kunde obemärkt försvinna iväg åt ett annat håll.

Det stod ganska snart klart att det var lite längre än vad Robert hade räknat med. Klockan började gå mot halv fyra och än hade vi inte kommit fram till djurkyrkogården. Det var något som vi såg dubbelt på. Vi visste ju att när vi kom till djurkyrkogården så var vi nära, men samtidigt så hade vi alla läst Stephen Kings bok med samma namn och var egentligen inte så roade av att komma just dit.

Men plötsligt låg den där borta. Vi skymtade den lilla röda byggnaden mellan träden längre fram. Vi stannade. Vi såg på varandra som om var och en sökte mod i de andra.
”Äh, kom nu!” sa Robert och började gå. ”Det är ju bara en massa döda djur. Vad ska de göra oss?” Han vände sig om, slog ut med armarna och fortsatte att gå baklänges. Men han snubblade till, skon hade fastnat i något, han tog ett hastigt steg bakåt för att hejda fallet men foten som han skulle stödja sig på sjönk ner i den sanka marken och Robert hann vrida sig lite åt sidan innan han föll. Rakt ner i något som såg ut som en myr. Medan vi fascinerat stirrat mot djurkyrkogården hade vi helt missat den sankmark som låg framför oss. Den nu Robert kämpade för att ta sig ur.
“Men va fan! Hjälp mig då, stå inte bara där och glo!” Skrek han till oss. Jag började se mig omkring efter en gren som vi kunde kasta till honom och dra upp honom men och till slut hittade jag en nerfallen trädgren som var så pass färsk att den skulle kunna hålla.
“Här ta tag i denna!” sa jag till honom. Sen drog jag och Fredrik i grenen från vårt håll medan Robert klättrade på grenen i sin ände för att komma upp på fast mark igen.
Han låg där och flåsade på mage på den lövbeströdda marken.
“Det där var inte med på kartan.” sa han.
Vi hjälpte Robert att bli av med löv och grenar som fastnat på honom.
“Du kommer torka snabbt även om det är skuggit.” sa Fredrik.
Vi bestämde oss för att gå längre inåt skogen för att komma runt sankmarken. Allt för att inte komma för nära vägen. Vi hade börjat ana att de hade upptäckt att vi försvunnit vid det här laget och nu när vi var så nära så ville vi inte gå ut till vägen. Kanske skulle någon se oss och köra hem oss då. Utan att vi hade fått undersöka dammen.

Vi fick gå en bra bit inåt skogen för att komma runt det sanka. När vi äntligen kunde börja gå åt rätt håll igen så började det skymma.
“Vi borde nog försöka hitta ett bra ställe att stanna på.” sa Robert fundersamt “Snart blir det mörkt. Kanske något ställe där vi kan fixa en eld.”
“Jag börjar bli ganska hungrig också.” flikade jag in.
“Men jag är inte säker på att jag vill stanna här ute inatt.” sa Fredrik “Med djurkyrkogården och så. Kan vi inte bara gå ut till vägen och sen gå hem?”
“Gå hem?” frågade Robert “Fattar du hur arga päronen blir om vi kommer hem och jag ser ut så här? De fattar ju att vi ljugit. Dessutom skulle vi få gå en bra bit genom skogen i mörker och då kan man bryta benen.”
De tittade båda på mig. Det var upp till mig att avgöra om vi skulle stanna eller gå hem. Jag ville inte heller vara där mitt i natten så nära djurkyrkogården men jag ville inte heller bryta benen.
“Vi stannar. Vi fixar en eld och så håller vi vakt under natten så elden inte slocknar. I morgon kan vi fundera på om vi ska gå vidare eller inte.” sa jag.

Vi började samla hop lite stenar för att göra en liten eldstad, vi fyllde på med torra löv, gräs och smågrenar.
“Jag har tändstickor i min ryggsäck.” sa Robert “ hoppas de inte blivit blöta bara.” Han började rota genom rygg säcken och höll till slut upp en liten ask tändstickor. Den verkade ha klarat sig bra. Snart var brasan igång och vi kröp nära den. Dels för att det började bli kyligt men även för att vara så nära ljuset som möjligt.
Vi satt där och pratade om allt annat än om just det vi höll på med. Undvek att prata om var vi var. Vi skämtade och skojade men skratten nådde inte ända fram till ögonen. Våra blickar flackade och vårt prat var mest för att hålla skogens ljud borta.
Snart efter att vi ätit upp våra matsäckar så började vi gäspa.
“Jag kan ta första vakten.” sa jag. “Fredrik, jag väcker dig om en timme eller så.”
“Okej.”
De lade sig till rätta och verkade somna ganska snart. Jag satt där i min ensamhet. Ögonen flackade och sökte efter rörelser i mörkret bortom eldens ljus. Det knäppte och tickade överallt. Lät som om hela skogen var full av monster. Ögonen blev tunga.

Jag stod på djurkyrkogården i månskenet och framför mig såg tjejen kravla sig ur en av gravarna och hasande komma emot mig. Jag vände mig om för att springa men då var hon plötsligt där. Precis framför mig. När hon sträckte sina armar efter mig och skulle ta tag om min strupe vaknade jag.

Jag satte mig upp med ett litet skrik. De andra vaknade genast och undrade vad som hade hänt. Det hade börjat ljusna.
“Jag måste ha somnat.” mumlade jag och nämnde inget om mardrömmen jag drömt.

Vi såg till att den utbrunna elden verkligen var släckt innan vi i tystnad började gå vidare. Det var ingen tvekan om vad vi skulle göra. Vi hade kommit så långt att det var försent att vända om nu.
Det dröjde inte speciellt länge förrän vi lämnat djurkyrkogården bakom oss så började ett tunt duggregn falla. Vi skyndade på stegen.
Snart såg vi en glänta längre fram mellan träden och vi stannade till.
“Där är det.” sa Robert. Våra steg saktade in.
“Vad gör vi om hon inte är där? Hur förklarar vi det för våra föräldrar?” frågade Fredrik.
“Vi kan säga att vi kom ifrån gruppen och att vi gick vilse.” sa jag “Dessutom är jag säker på att hon är där.”
“Hur kan du vara det?” frågade Fredrik.
“Jag vet inte, men jag känner det på mig.” sa jag.

Sakta gick vi fram mot gläntan. Något glimmade till vid stigen som ledde ut mot vägen. En cykel.
Vi gick försiktigt ut i gläntan. Regnet föll tätare här där inget lövverk filtrerade det. Dammen var inte stor, det var mer av en tjärn, kanske 40 meter rakt över och nästan rund. Regnet bildade ett cirkelmönster över ytan. Vi gick sakta längs kanten. När vi kommit i jämnhöjd med cykeln såg vi något rött i vattnet.
Där låg hon. Ansiktet ner. Håret flöt ut runt hennes huvud. Det var ingen tvekan om att hon var död. Vi stod tysta och tittade på henne.
“Gå ner till vägen och stoppa en bil.” sa jag till Robert. Han gick iväg utan ett ord.

“Tre pojkar i tolvårsåldern som gått vilse hittade igår 15åriga Sara Svensson död i en tjärn. Troligtvis har hon snubblat och slagit huvudet i en sten.” stod det att läsa i tidningen dagen efter.

Författare Björn Velander
Hemsida www.bvelander.wordpress.com

2 kommentarer:

  1. I början när jag läser, tänker jag hela tiden att det här har hänt på riktigt. Fina små liknelser med bomullstussar och skratt som inte når till ögonen. Och så saft och smörgåsar i ryggsäckar. Det känns så oskyldigt. Åh, den är spännande också, din text. Drömmen om henne som kommer krypande ur en grav - så spännande! Det blir lite avsnoppat mot slutet när de hittar henne, annars tycker jag att det är en text som känns mycket spännande.

    SvaraRadera
  2. Tack. Verklighet finns där väl lite, personerna, campingen och djurkyrkogården finns. Men i övrigt är det bara hittepå. Det var en svår text att skriva och jag tyckte att jag fick inget riktigt djup i det förrän mot slutet. När jag väl kommit på var den skulle utspela sig så var det svårt att inte bara falla in i Stephen Kings berättelse. Men jag är glad att jag kunde blanda in honom i historien.

    SvaraRadera