SU #14: Satsrådet och synden.

Han reste sig från soffan, gick ut på toaletten och såg sig i spegeln. Ögonen rödsprängda med stora påsar under, håret stod på ända.

En djup suck kom över hans läppar, han böjde sig och drack direkt ur kranen. Hjärnan började komma igång, han gick in på sitt kontor igen. Satte sig i soffan, letade i kavajfickan efter cigaretterna.

Han sjönk bak mot ryggstödet och tog ett djupt bloss. Var det så här det skulle bli nu? Inget att komma hem till, istället långa dagar vid skrivbordet som slutade med att han sov på soffan?
Han drog med handen över den skrynkliga skjortan.

Tyst satt han och såg cigarettröken ringla sig mot taket. Solen började leta sig upp över taken utanför kontorsfönstret.

Steg hördes i korridoren när kollegorna började anlända till sina kontor. Han drog fingrarna genom håret när han hörde sekreteraren hänga av sig utanför.

Hon kom in med en vattenkanna men tvärstannade i dörren
”Är ni redan här?” frågade hon och såg på honom.
”Jag sov här inatt, det blev lite sent.”
Han såg ner på sina händer, på cigaretten som hängde slappt mellan fingrarna.
”Jaha, jag ska bara vattna blommorna så kan jag hämta en kopp kaffe till dig sen.” sa hon och gick snabbt bort till fönstret för att vattna blommorna.
”Ordnar du något att äta också? Konditoriet på hörnan har nog någon macka. En tidning vill jag också ha.”
”Jag ska försöka ordna det.” sa hon när hon gick ut.

När hon gått så reste han på sig, tog på sig sin kavaj gick fram till fönstret och såg ut. Telefonen ringde, men han lät den vara. Det kunde säkert vänta. Han såg ut på staden, den såg så annorlunda ut nu. Så avståndstagande på något obeskrivligt vis. Bilarna som tog sig fram längs gatorna såg ut som skalbaggar och människorna som på trottoaren skyndade mot sina jobb såg ut som myror. Han kände sig ensam. Helt utlämnad till sig själv och sina tankar. Kunde inte Astrid komma tillbaka med tidningen så han fick något annat att tänka på? Fast han var ju tvungen att tänka på det, tvungen att hitta annan bostad, han kunde ju inte fortsätta sova på kontoret.
Han satte sig vid skrivbordet och såg på papperna som låg där. Det kändes så futtigt, allt det han hade varit så engagerad i den senaste tiden. Han ville bara ta allt och slänga ut det genom fönstret.

Han suckade igen där han satt böjd över sina papper. Klumpen i magen gjorde sig påmind och ögonen började fyllas av tårar när han såg fotografiet som låg med framsidan ner på skrivbordet.

Han såg upp när dörren öppnades, Astrid stannade återigen i dörröppningen.
“Oj förlåt, jag skulle ha knackat.” sa hon lite tamt.
“Det är ingen fara.” sa han och torkade ögonen med kavajärmen “Kom in du.”
Hon gick lite trevande fram mot skrivbordet. Hon satte. Ner kaffekoppen och ställde en tallrik med två ostfrallor bredvid.

“Det var allt de hade färdigt.” sa hon trevande när hon såg att han tittade misstroget på dem.
“Ingen fara, jag är bara inte så sugen på mat just nu.”
Hon nickade, lade tidningen framför honom och vände sig om för att gå. Efter ett par steg hejdade hon sig och vände sig om igen.
“Jag vill inte vara framfusig. Men vad är det som har hänt?”
Han satt tyst och såg ner på tidningen.
“Jag ska skilja mig.” sa han tyst, “Tror jag.” lade han snabbt till.
“Skiljas? Men varför då? Ni som är så lyckliga.” Astrid satte sig ner på armstödet till den ena fåtöljen som stod framför skrivbordet.
“Jag kom på henne i förrgårkväll med grannen. De var mitt uppe i det när jag klev in i sovrummet.” tårarna rann längs hans kinder nu.
“Det var ganska länge sedan vi var lyckliga nu, men vi har hållit skenet uppe för barnen och utåt sett. Men jag trodde inte det var så illa.”
“Men varför gjorde hon något sånt?”
“Jag har jobbat för mycket, inte varit hemma. Försummat både henne och barnen, och så nu det här.” han pekade mot tidningen som skrek ut att det fanns nya avslöjanden i Geijer-affären.
“Men Börje, du har väl inte varit inblandad i det där?” sa Astrid förskräckt.
“Nej för fan, men skvallret går ju. Och när jag inte var hemma och sen detta uppdagades så började ju Elisabeth fundera. Sen så...” han tystnade.
“Men du måste prata henne till rätta, du kan inte bara ge upp!”
“Jag har inget val, du skulle sett blicken hon gav mig när jag kom på dem. Det var som om hon längtade efter att bli påkommen.”
”Ni löser det säkert ska du se, hon inser vad som är bäst för både henne och barnen.” hon reste sig och gick mot dörren.
”Mmm.” sa han lågt.
Strax därpå ringde det på interntelefonen.
”Ja?”
”Jo du har ett möte om en halvtimme tänkte att du kanske vill skjuta lite på det?”
”Nejdå det är ingen fara, jag löser det.”
Han suckade och plockade lite bland sina papper. Mötet drog ut på tiden, det kändes som om varenda liten grej på dagordningen skulle vridas på i detalj. Han försökte se intresserad ut men han ville bara ut där ifrån. Försvinna bort ett tag. Men det fanns ingen chans att det skulle bli någon längre ledighet nu, han fick försöka lösa boendefrågan ändå. Han ville bara slippa ta i hela saken. Bara låta allt vara kvar ute i huset och köpa en lägenhet istället. Men han visste att det inte var så lätt.
Äntligen tog mötet slut, Börje reste sig och gick fort mot dörren. När han passerade förbi Astrid stannade han till och bad henne ställa in allt annat under dagen. Han behövde sova.
”Ska jag ringa efter en taxi?” frågade Astrid och började slå numret innan han ens svarat.
”Ja det vore vänligt.”
Han gick in på sitt kontor, plockade ihop det han hade på skrivbordet och packade ner det i sin portfölj. Han tog sin rock i handen och gick ut i korridoren och tog trapporna ner mot entrén. Han ville inte stå och småprata med någon i hissen.
När han kom ut på gatan så stod taxin och väntade.
”Jag ska till Grand Hotell, men först till systemet.”
”Tuff dag?” frågade chauffören och skrattade.
”Du skulle bara ana.”
När de kom till systemet bad han taxin att vänta medan han gick in. Det var inte många som stod i kö så här tidigt på dagen så han kom fort fram och frågade efter en helflaska Explorer. Han lyckades pressa igen portföljen efter att han stoppat ner flaskan bland papperna. Sen gick han ut till taxin igen och färden fortsatte mot Grand Hotell.

Han fick ett rum och han gick in och satte sig på sängen. Tog inte av sig rocken innan han öppnade flaskan och tog en djup klunk. Han hostade när den brände i halsen.

När han tog av sig rocken var det något som föll ur fickan. En liten papperslapp landade vid hans fot. Han tog upp den och såg ett telefonnummer och han kom på att han hade fått det av Arvid. Ett nummer för att få sig ett nummer hade Arvid sagt när han hade stoppat lappen i handen på honom.

Han såg ner på siffrorna, tog en klunk ur flaskan. Reste sig och gick fram till telefonen, lyfte på luren och berättade vilket rum han bodde på.

En halvtimme senare, när flaskan var halvt urdrucken, knackade det på dörren. När han öppnade stod en blond flicka i korridoren, hon doftade så gott när hon förbi honom in i rummet och satte sig på sängen.
”Dig har jag inte sett förut.” sa hon milt ”Vad heter du?”
”Olof.” sa han och stängde dörren.

Epilog: Jag fick att jag skulle skriva om en politiker på sjuttiotalet som blir bedragen. Det var en riktig utmaning och även om jag började lite smått med den så satt jag in i det sista för att få ihop något som kunde funka. Det var svårt att få in sjuttiotalet i det hela och politiker har jag ingen aning om hur de har det på jobbet.

Författare Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com