SU #15: En sån jävla dag

När klockan ringde var jag ytterst nära att sträcka mig och trycka på snooze men jag lyckades hejda mig. Idag var ingen bra dag att försova sig på.
Andra halvan av sängen var tom och kall, Sofie hade redan gått till jobbet. Jag tog upp mobilen och såg att hon skickat ett sms. “Anna är sjuk så jag hoppade in för henne.”
Ja ja, tänkte jag och sträckte på mig, det är ju så i vården. Mellan hennes schema och att jag jobbat extra vissa helger så var det länge sedan vi hade en morgon tillsammans.
Jag gick upp, ut i köket och tittade i kylen. Tog yoghurten och tog en klunk direkt ur paketet. På väg ut mot badrummet tog jag pengarna och när jag passerade hallen tog jag de två i hopvikta femhundralapparna och stack in dem mellan nycklarna i nyckelknippan för att jag inte skulle missa dem när jag skulle köra iväg.
Borstade tänderna och konstaterade att det började bli dags att städa toaletten. Jag gick in i sovrummet och klädde på mig, jag tittade på klockradion, fem i elva, mötet skulle börja tre och innan dess skulle jag till brorsan, det skulle inte vara några problem. Jag gick in och satte mig i soffan och slog på tvn, fastnade för en repris av Mythbusters på Discovery.
När programmet var slut såg jag på klockan och insåg att den blivit tolv. Jag reste mig ur soffan och gick ut i hallen, tog pengarna och stoppade ner dem i bakfickan, tog nycklarna och drog på mig jackan samtidigt som jag stoppade fötterna i skorna.

Bakade ut bilen, klockan var kvart över tolv, en timmes körning dit, en timme hem och en kopp kaffe där så skulle klockan vara typ halv tre när jag var tillbaka, mer än tillräckligt för att hinna till mötet på jobbet. Även om jag hade tämligen gott om tid så kände jag mig lite smånervös, händerna trummade takten till musiken på ratten. Jag skickade ett sms till brorsan när jag närmade mig.

Jag svängde in på uppfarten och slog av bilen. Knackade på och öppnade utan att vänta på svar, tog av mig skorna och fortsatte ut i köket.
“Hallå, läget?” frågade brorsan “Kaffet är precis klart.” Han tog ner två muggar ur ett skåp och ställde på bordet.
“Jodå det är bara bra, lite småstressad men annars är det lugnt.” jag satte mig vid bordet utan att ta av jackan.
“Vadå stressad? Du har ju varit ledig hela veckan.” han slog upp kaffe till oss och satte sig sen.
“Jo det har du rätt i men det är möte på jobbet idag och så skulle jag ju hit och då blir det ju lite körigt. Men det löser sig.”
“Mycket att göra på jobbet?”
“Nej det kan jag inte påstå, men det går runt än så länge.” Jag tog en mun av kaffet. “Hur är det för er då?” frågade jag efter någon sekunds tystnad.
“Vi har mycket att göra just nu, men det är nog på väg att lugna sig tror jag.”
“Skönt, lagom till vi ska iväg.”
“Ja precis. Har du pengarna förresten?”
“Ja, ursäkta att jag strulat lite med det där, hade lånat ut pengar till en polare och fick inte tillbaka dem som han sagt. Men igår kväll fick jag dem äntligen.” jag sträckte handen och stack ner den i bakfickan.
“Det hade ju inte varit några problem för oss att lägga ut om inte spisen hade gått sönder. Men det var ju tur att det löste sig.”
“Mmm” svarade jag och rotade i bakfickan, pengarna var inte där.
“Vad är det?” Frågade brorsan när jag reste mig upp och började känna genom fickorna.
“Jag vet att jag la ner pengarna i höger bakficka. Det är där jag alltid stoppar dem. Men nu är de inte där.” jag kände hur jag började kallsvettas. Skulle resan till Malmö för att se Iron Maiden vara borta nu? Jag kände genom jackan. Inga pengar.
“Jag måste kolla bilen.”  sa jag och gick hastigt ut och började söka genom sätet.
“FAAN!” skrek jag och min bror kom ut på trappan.
“Inte där heller? Är du säker på att du fick med dig dem?”
“Ja jag är helt säker på att jag stoppade ner dem i höger bakficka. “
“Men du har dem inte med dig?”
“Nej uppenbarligen inte för då hade du ju fått dem.”
“Jo men då blir det ju ingen biljett till dig.”
“Nej det fattar jag med!” fräste jag och slog handen i biltaket.
“Tack för kaffet i alla fall.” sa jag när jag slog igen bildörren.
Jag körde ganska snabbt genom samhället och i en korsning såg jag något fladdra till i ögonvrån och precis därefter smäller det till i vänster sidan på bilen. I backspegeln ser jag hur någon flyger över bakrutan och landar på marken. Jag stannar och skyndar mig ur bilen. Där bak ligger en moped och killen som har kört den har redan rest sig.
“Hur gick det?” frågar jag oroligt.
“Hur gick det med bilen?” Frågar han nästan samtidigt.
“Bilen klarar sig, det är värre med dig.” säger jag och kollar på honom. Han ser chockad ut, jag inser att han har klarat sig bra, det kunde blivit värre om han kommit bara någon sekund tidigare. Mopedens framhjul är skevt och min bakskärm har fått en buckla.
“Förlåt.” säger han och ser lite rädd ut.
“Det är ingen fara. Du har klarat dig och det är huvudsaken. Allt annat löser sig.” jag försöker ta ner det hela lite, få honom att lugna sig.
“Jag har bråttom till ett möte.” säger jag och kollar på mobilen. Klockan är kvart i två. Det börjar bli riktigt ont om tid. “Vi gör så här, du får mitt telefonnummer och personnummer och jag får det samma av dig, så kan jag prata med dina föräldrar senare ikväll om det här.”
“Okej.” säger han tyst och börjar plocka fram sin plånbok. Jag hämtar penna och papper i bilen.
Jag hjälp honom dra upp mopeden på trottoaren innan jag sätter mig i bilen igen. Jag kollar klockan igen. Fem över två. Bäst att ringa arbetsledaren och förvarna om att jag blir lite sen. När andra signalen går fram dör batteriet.
Jag slänger mobilen i sätet bredvid mig och trycker gasen hårdare mot golvet. Tre minuter över tre svängde jag in på jobbets parkering.

“Som sagt så är det en jobbig situation vi är i och något jag har kämpat med näbbar och klor mot koncernen för att undvika.” sa VDn där framme och jag fick genast en klump i magen.
“Vi kommer börja processen så fort som möjligt så att ni ska få besked så snabbt det bara går om vilka det är som får sluta.” han tystnade och såg sig omkring. Det var knäpptyst i rummet.
“Hade jag följt koncernens order hade detta redan varit gjort för länge sedan, men de tänker som gjutare och har ingen vetskap om hur det ser ut i tillverkningsledet med arbetskraft och vilken utbildning som behövs. I ett gjuteri kan man ta in folk från gatan mer eller mindre och lära upp dem på en månad. Det funkar inte så här. Är det någon som har några frågor?”
“Hur många är det som drabbas?” frågade jag.
“Som jag sa i början, innan du kom, så är det tio personer på kollektivsidan som blir drabbade. Ungefär.”
Det började snurra i huvudet. Tio personer, hur många hade börjat efter mig? Hur många kunde tänkas ta ett pensionsavtal? Hur jag än räknade så skulle jag vara med på den där listan.
“Är det något så är ni välkomna in till oss på kontoret eller till Ulrik som är fackombud. Men om ni inte har några fler frågor så avslutar vi det här nu.”
Jag gick med de andra ut i verkstan, men jag hörde inte vad som sades. Det var som ett enda surrande för mig. Jag kunde inte inte samla tankarna så jag sa hejdå och gick ut och satte mig i bilen.

Jag stannade på parkeringen där hemma. Satt kvar i bilen och lät tankarna snurra. Det var tyst och stilla där.
Då öppnades passagerar dörren och Sofie satte sig på sätet.
“Hej.” sa hon.
“Hej, hur är det?”
“Sådär, själv då?”
“Det har varit bättre.”
“Du...” hon drog ut på det.
“Vad är det älskling?” sa jag och såg på henne. Hon såg sammanbiten ut.
“Det funkar inte längre, jag klarar det inte mer nu.”
“Vad är det du inte klarar?”
“Det här, dig och mig. Jag har träffat en annan.”
“Vad menar du? Vem då?”
“Det spelar ingen roll.” sa hon och öppnade bildörren. “Jag har packat en väska, jag sov hos Anna några nätter.”
“Men vänta...” sa jag men kom inte längre för hon slog igen dörren.
Jag satt i bilen en stund, kunde inte fatta vad som just hänt. Till slut gick jag upp till lägenheten. Där på hallmattan låg de två femhundralapparna.

Författare Björn Velander
Hemsida: http://www.bvelander.wordpress.com