Tyst och stilla
Jag slår av motorn och blir bara sittande där. I bilen, på parkeringen. I
mörkret. Asfalten är svart och regnblank runt mig men regnet slutade för någon
timme sen.
Jag andas ut. Det är så tyst. Runt mig på parkeringen står bilarna tysta och tomma. Det ser ut som hela världen sover. Det är så skönt att bara sitta där. Blundar och känner hur jag slappnar av. Det känns nästan som att om jag somnar nu så kommer jag vakna härligt utvilad. Men jag öppnar ögonen igen. Vill inte somna. Inte i bilen. Definitivt inte i förarsätet. Jag har en tro att om jag somnar där när bilen står still så ökar chansen att jag ska somna när jag är ute och kör också. Men det är något med ljudet i en tyst stillastående bil som gör mig lugn.
En katt smyger sig sakta fram över den tysta parkeringen. Försiktigt undviker
den vattenpölarna. Smyger in under en bil där det är torrt. Sätter sig och
spanar ut i mörkret. Sträcker ut ena bakbenet och börjar tvätta det. Stanna med
jämna mellanrum upp och spetsar öronen efter något ljud. Fortsätter sen
försiktigt slicka sig ren.
Jag flyttar lite på mig i sätet och genast vänder den ögonen mot mig. Avbryter sig mitt i en rörelse och skyndar på tysta tassar in i skuggorna. Jag kan inte se den längre men jag är ganska säker på att den har koll på mig.
Lägenheterna är mörklagda. Som om hela världen bara försvunnit utan att
säga något. En känsla av ensamhet kryper sig närmare. Tänker på att där inne,
tre trappor upp, har jag mitt hem. En tyst liten etta precis lika dan som alla
de andra ettorna i huset. Precis som bilen är den tyst. Men det är en annan
sorts tystnad. Mer kvävande. Inte alls så avslappnande. När jag tänker på
lägenheten så hör jag ljudet från grannar som spolar, en annan som nyser eller
grannarna i lägenheten intill som bråkar. Ibland undrar jag om det inte vore
bättre att leta efter en villa. Kanske skulle jag få samma tystnad där som i
bilen. Den enda plats jag kan minnas att jag har känt så här är i farmors kök.
Det var skönt att bara sitta där om kvällen och se ut. I stort sett som jag gör
just nu. Fast bilsätet är skönare att sitta på.
I ögonvrån ser jag polisen glida sakta förbi parkeringen. De ser mig inte.
Eller så bry de sig inte om att jag sitter i bilen mitt i natten. Men med tanke
på området så är det mer troligt att de inte såg mig. Annars skulle de nog
kolla vad som pågick. Jag hör bara ljudet av däcken mot asfalten när de
försvinner iväg.
Jag funderar en över vad det var som förde mig hit. Och vilka val hade jag
kunnat göra annorlunda och ändå suttit här. Kanske hade en endaste liten
förändring av mitt förflutna ändrat allt men jag har svårt att se att det
skulle göra någon skillnad om jag tog ost eller korv på smörgåsen till
frukosten den där dagen när jag fick veta att min dåvarande sambo hittat en
annan. Kanske hade en så simpel sak ändrat allt. Då hade jag kanske inte suttit
här i bilen mitt i natten på en regnvåt parkering. Kanske hade jag varit gift
och haft barn nu. Kanske hade jag varit arbetslös och skuldsatt. Kan verkligen
pålägget ha så stor betydelse? Och hur ska man veta vilket som är vilket? Leder
ost alltid till dåliga besked? Samtidigt har ju inte det gjort att mitt liv har
blivit miserabelt direkt. Det är bara inte vad jag hade väntat mig att det
skulle vara just då.
Jag ska just öppna dörren när jag ser ett par komma gående längs
trottoaren. Stannar upp i min rörelse för att de inte ska se mig. Vill inte att
de ska lägga märke till mig. Vill inte att de ska börja undra vem jag är och
varför jag går ut ur en mörk bil mitt i natten. Även om konstigare saker måste
ha hänt dem. De ser inte ens åt mitt håll. Och varför skulle de? De går förbi
en parkeringsplats full med tomma bilar. I alla fall är det så de uppfattar
det. Även om det ser ut som om de knappt är medvetna om parkeringen
överhuvudtaget där de går tätt tillsammans. När de försvunnit utom synhåll
öppnar jag försiktigt bildörren och kliver ut. Det är varmare än jag trodde
ute.
Epilog: Låten jag valde var Magic theatre av Kula shaker. Den fick mig att
känna den där känslan som kommer över mig när jag sitter där på parkeringen i
bilen. Trött och kylan börjar krypa innanför jackan. Den låten har något av en
Twin Peaks känsla. En känsla av overklighet som jag ibland kan känna när jag
sitter i bilen och ser personer eller djur gå förbi utan att veta att jag är
där. Som om jag inte finns.
Författare: Björn Velander
Det är så lustigt vad olika personer kan se helt olika bilder framför sig, få helt olika känslor, av samma musikstycke. Jag upplever en viss svart humor i din text, det gjorde jag även i den tidigare. Det är riktigt charmigt och det gör väldigt mycket för en text, som den här, som är så trivial. På något lustigt sätt blir det även spännande fast det händer aldrig något spännande ändå. Det är som att det byggs upp en spänning, men... så blev det inte så.
SvaraRaderaJag gillar stämningen! Och jag gillar resonemanget om pålägget på smörgåsen. Hur många gånger han man inte tänkt så själv? Det är en text med en aning eftertänksamhet dessutom, ledsamhet. Man börjar fundera på om det är taget ur ditt eget liv, eller var gränsen går för dikt och verklighet.
Jag fick läsa texten en extra gång för att se den svarta humorn i den. Men den finns ju helt klart där. Det är min typ av humor och jag tror att det är därför som den finns med i båda texterna även om det inte är något jag strävat efter.
SvaraRaderaJo de flesta tänker nog ibland på saker som fört livet i ena eller andra riktningen. Även om jag själv oftast inte går så långt ner i detaljerna som till pålägg.
Men det var ju tur att jag inte strök det stycket. Funderade på att ta bort det och skriva om det helt. Men jag är glad att jag inte gjorde det.