SU #15: Dagen då jag hade velat ligga kvar i sängen

Halsmandlarna kändes stora som golfbollar när jag vaknade på morgonen. Jag stoppade in termometern i munnen för att se om jag hade någon feber och således skulle stanna hemma från jobbet. När jag haft den inne en kort stund ringde telefonen. Termometern flög ut ur munnen och jag svarade glatt. Det var från jobbet. Två av mina kollegor var sjuka och det var svårt att få tag på vikarier. Jag stoppade ner termometern i sin plastförpackning och klev ur sängen, tänkte att det var lika bra att gå och jobba eftersom jag skulle på dejt framåt kvällen. En dejt jag skjutit på så pass länge att det vore pinsamt att återigen behöva säga att vi kunde ta det en annan kväll framöver.

När jag satt på vattenkokaren i köket tog jag fram mitt nya te som jag köpt dagen innan och hällt över i en gammal kinesisk porslinsburk. Som från ingenstans blev jag överraskad av en nys som fick min arm att tömma hela teburken på golvet. Jag hade inte städat på säkert två veckor då jag varit så upptagen och stressad, så jag bestämde mig för att plocka upp det översta lagret från golvet och slänga resten i soporna.

Efter frukosten ställde jag mig framför badrumsspegeln och såg på hela mitt ansikte att det inte var läge att sätta några kontaktlinser i ögonen, så jag tog glasögonen istället. Glasögonen hade jag inte bytt styrka i på flera år men det brukade funka att använda dem på jobbet åtminstone en dag.

När jag kom ut från porten såg jag bussen komma och jag började springa men just när jag skulle förbi bilverkstaden i porten bredvid kom en pickup och körde ut framför mig så jag var tvungen att vänta medan den långsamt körde ut ur porten. Jag stampade samtidigt hårt med ena foten i marken och såg hur bussen gasade och åkte förbi hållplatsen. Då stoppade jag ner handen i fickan och kände min nyckelknippa, tog upp den och såg att cykelnyckeln som jag inte haft användning av sedan före vintern slog till, kunde komma väl till pass nu.

Jag cyklade hela vägen till jobbet och när jag klev av cykeln utanför skolan tog jag ett djupt andetag, låste den och gick in i skolan.

Sju timmar senare steg jag ut ur porten från skolan och åkte iväg på min cykel, tänkte att den här dagen ändå hade gått rätt bra trots den dåliga starten. Solen sken och när jag sökte den mellan husen glömde jag titta på cykelbanan och såg inte kvinnan som gick rakt ut i banan utan att se sig för. Jag körde på henne med framhjulet. Hon ramlade och jag försökte stanna cykeln genom att lägga mig ner på marken, glasögonen ramlade av. När jag plockade upp dem såg jag att ena glaset hade krossats och direkt jag petade på det ramlade glaset ut. Kvinnan var jättearg, muttrade alla möjliga svordomar och jag fann inga ord annat än ett pipigt ”förlåt”. Hon borstade av sina byxor och gick därifrån.

Mitt ben kändes lite ömt och jag började leda cykeln. Glasögonen var jag tvungen att sätta på mig trots att jag bara kunde se med ena ögat. Jag kände mig smått gråtfärdig och med snuvan jag hade haft rinnande i näsan hela dagen blev jag tvungen att snyta mig riktigt ordentligt samtidigt som jag ledde cykeln. Jag såg på klockan och insåg att jag inte skulle hinna hem mellan jobbet och dejten. Istället för att ställa in, tänkte jag att jag kunde ta av mig glasögonen en liten stund. Han skulle säkert inget märka. Det började lukta illa, det luktade skit, tänkte att det var alla hundar som brukade skita i allén jag ledde min cykel igenom.

Efter att ha väntat och gått igenom varenda klädaffär i gallerian var det dags att träffa dejten från dejtingsajten. Jag snöt mig ännu en gång och lagom tills jag skullen vika ihop näsduken såg jag honom komma mot mig. Snabbt tog jag av mig glasögonen och stoppade dem i jackfickan tillsammans med den kladdiga näsduken. Han log och sträckte fram sin hand.

”Är det du som är Hanna?” frågade han och jag nickade, tänkte några sekunder att jag skulle undvika att ta honom i handen när jag precis hade snutit mig men då kanske han skulle tänka att jag var knäpp som inte styrt av dejten när jag var sjuk, så jag lät bli och försökte verka frisk.

”Vart ska vi gå då?” frågade han och jag ryckte på axlarna, kände mig plötsligt väldigt blyg, såg mig omkring och tänkte att något i närheten kunde vara lämpligt eftersom jag var halvblind och skulle få problem med att gå utan mina glasögon. ”Ska vi gå dit?” sa jag och pekade på konditoriet några meter därifrån. ”Okej” svarade han och vi började gå mot konditoriet.

När vi suttit vid bordet en stund, med varsin kopp kaffe och varsin semla, kände jag den där lukten igen. Lukten av skit. Samtidigt såg jag hur han började titta på klockan och verkade vilja komma därifrån. ”Jaha, ska du göra något mer ikväll?” frågade jag efter en stund. Jag såg att han försökte hitta på något eftersom han inte svarade på direkten. Lukten av skit kändes ännu mer påtaglig och den kändes väldigt lik den lukt jag känt när jag gick genom allén. ”Ja, jag ska på…” började han och jag tänkte att nu har jag ingenting att förlora så jag avbröt honom. ”Det är såhär förstår du. Idag hade jag tänkt ligga kvar i sängen när jag vaknade, men två av mina kollegor var sjuka och det fanns inte vikarier för mer än en av dem så jag var tvungen att jobba trots att jag kände mig jättedålig. Så jag tog mina glasögon istället för linser eftersom det inte är så bra med linser när man är förkyld.” Hans axlar sänktes och jag fortsatte berätta. ”Och när jag skulle iväg till jobbet missade jag bussen så jag fick cykla istället. När jag cyklade ifrån jobbet körde jag på en tjej och tappade glasögonen så ena glaset gick ur.” Han stoppade mig ”var har du glasögonen nu då?” ”I fickan”, fortsatte jag och tog upp glasögonen ur fickan. ”Och när jag gick där med cykeln utan att se något så måste jag trampat i hundskit, kanske när jag snöt mig.” Han skrattade ”Jaha, så det är därför det luktar skit”. Jag skrattade ”Jag kom på det nu, att du säkert skulle förlåta mig för att jag luktar skit om jag berättar varför och kanske vill du träffa mig någon mer gång”, sa jag och tänkte att det var sjukt hur modig jag var. Jag var så stolt över det jag just hade sagt. ”Ja, men då får du se till att bli frisk och tvätta skorna”, sa han och skrattade. ”Okej, är det lugnt om vi säger hejdå nu, så ringer jag dig när jag är frisk?” Jag reste mig från stolen och tog semlan i handen. Han själv satt kvar och fikade i lugn och ro. Jag gick därifrån med ett leende och tänkte att jag trots allt fått ordning på den här dagen.

När jag steg ut genom dörren till konditoriet såg jag min cykel åka iväg med någon annan än mig själv på den. Jag kunde inte hejda mig utan gapskrattade och gick ner till tunnelbanan istället.

L. Wallin